Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 41-42 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chambord, by i franska depart. Loir-et-Cher - Chambord Henri Charles Ferdinand Marie Dieudonne d´Artois - Chambord-stilen - Chambranle - Chambre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

renässansstil, 156 m. långt, 117 m. bredt och
flankeradt af fyra runda torn, nära 20 m. i diameter.
Det var tidtals residens för franska konungar, och
äfven polske konungen Stanislaus Leszczyński bodde
där flera år. Ludvig XV skänkte det till marskalken
af Sachsen, och Napoleon I gaf det 1809 åt general
Berthier, hvars änka 1821 sålde det till de franske
legitimisterna. Dessa gåfvo det åt hertig Henrik
af Bordeaux, som sedermera kallade sig grefve
af C. Efter dennes död (1883) öfvergick det till
hertigliga linjen Parma.


Chambord [jäbår], Henri Charles
Ferdinand Marie Dieudonné d’Artois,
hertig af Bordeaux, grefve af C., den siste manlige
ättlingen af franska huset Bourbons äldre linje samt
arfvinge till dess anspråk på franska kronan, föddes i Paris 29 sept.
1820. Hans födelse (som inträffade sju månader efter det hans fader,
hertigen af Berry, konung Karl X:s son, fallit för lönnmördaren Louvels
hand) väckte allmän hänförelse bland de franske legitimisterna, hvilka
efter hertigens af Berry bortgång och i betraktande däraf att dennes
broder, hertigen af Angoulême, var barnlös, förtviflat
om den kungliga ättegrenens bestånd. "Underbarnet"
(l’enfant du miracle), som de kallade honom, döptes
1 maj; 1821 i vatten, som Chateaubriand hämtat i
Jordan, besjöngs af Lamartine och fick i faddergåfva
slottet Chambord, som legitimisterna inköpt åt
honom. (Planen att göra detta inköp på statens bekostnad
ogillades så skarpt af folket - hvilket ansåg
prinsen för ett understucket barn -, att den måste
öfvergifvas.) När Karl X 2 aug. 1830 till följd af
juli-revolutionen nedlade sin krona och hertigen af
Angoulême sina anspråk på densamma till förmån
för C., utropades denne vid slottet Rambouillet inför
de trupper, som ännu voro dynastien trogna, till
konung under namn af Henrik V. Han måste
dock några dagar därefter följa sina fränder i landsflykt
och vistades sedan efter hvartannat på slottet
Holyrood i Edinburgh, i Prag (1832) och i Görtz
(1836). Han uppfostrades, under öfverinseende af
baron Damas, i absolutistiska och ultramontana
grundsatser, och legitimister af äkta skrot och korn,
såsom hertigarna af Blacas och Levis, voro hans
förnämste rådgifvare. För att afsluta sina studier företog
han 1840 en resa genom Ungern, österrikiska staterna
och Italien samt blef därunder flerstädes
bemött som suverän. Vid återkomsten (i juli 1841)
led han benbrott genom ett fall från hästen och var
till följd däraf sedan dess något halt. Efter
tillfrisknandet besökte han flera tyska länder äfvensom
England. Under denna resa tilldrog sig uppträdet
vid Belgrave square i London (27 nov. 1843), då
C. så att säga gjorde sin politiska debut och vid
mottagningen af mer än 300 legitimister, som
kommit att hembära honom sin hyllning, öppet
framställde sig själf som berättigad till franska tronen,
orleanisternas konungadöme däremot som en usurpation.
Efter februari-revolutionens utbrott 1848
fattade hans anhängare hopp om en restauration, ja
i Paris beredde sig den republikanska regeringen att
med våld möta den väntade "Henrik V" och hans
parti. Men C. själf höll sig stilla och bidade, såsom
han skref, "den dagen, då Frankrike tröttnat på
experimenten och skulle vända sina blickar till honom
och nämna hans namn som en underpant på ro
och räddning". Åren 1849 och 1850 uppträdde han
likväl då och då vid Frankrikes gränser (t. ex. på
legitimistmötena i Ems, Köln och Wiesbaden) för
att uppmuntra de sina. Men "dagen" kom icke;
Louis Napoléons presidentskap, som legitimisterna
understödt och betraktat som en räddningsplanka för
sin konung, förvandlades till kejsardöme, något som
alldeles skymde utsikten för bourbonerna. Efter
Napoléons fall, 1870, ljusnade det åter. Valen till
nationalförsamlingen i febr. 1871 skapade en
bourbonsk-orleanistisk majoritet, och C. återvände s. å.,
till sitt fädernesland, där han från slottet Chambord
utfärdade en proklamation till fransmännen. I
denna hette det bland annat, att Frankrike ej under
trikoloren, utan endast under "Henrik IV:s hvita
fana" kunde återvinna sin storhet. En sådan
absolutistisk bekännelse omöjliggjorde för ögonblicket en
sammansmältning ("fusion") mellan de efter
juli-revolutionen mot hvarandra fientliga bourbonska och
orleanska dynastierna, för hvilken sammansmältning
de klokare inom hvardera partiet redan under loppet
af 1850-talet arbetat. Men efter Thiers’ fall, 23
maj 1873, återupptogs fusionsförsöket med
framgång. Grefven af Paris, den orleanska grenens
hufvudman, besökte 5 aug. nämnda år C. i Frohsdorf
och erkände honom som f. d. franska konungafamiljens
hufvudman, hvarefter C:s restauration fick stora
utsikter att lyckas. I Frankrike väntade man under
loppet af september en statskupp i detta syfte; en
deputation af nationalförsamlingens höger aflade 12
okt. ett besök hos C., och man trodde, att allt var
färdigt till handling, då offentliggörandet af ett bref
från den sistnämnde (27 okt. s. å.), hvaruti han
vägrade att låta sig bindas af några villkor för
kronans ernående eller lämna några garantier för
folkfriheten, omintetgjorde hvarje tanke på fusionens
fortvaro och en legitimistisk restauration. Grefven
af C., som sedan 1846 var gift med den rike hertigens
af Modena dotter Maria Teresia (d. 25 mars
1886 i Görz), afled barnlös i Frohsdorf 24 aug.
1883, och med honom utslocknade den äldre linjen
Bourbon. Hans anspråk på franska tronen öfvergingo
till huset Orleans; de mest oförsonlige
legitimisterna yrkade dock på den spanska linjens af ätten
Bourbon bättre rätt till Frankrikes krona. J. Th. W.

Chambord-stilen [ʃãbår-], bygnk., en efter slottet
Chambord uppkallad fransk byggnadsstil, utgörande
en öfvergång mellan gotiken och renässansen.

Chambranle [ʃãbrã’l], fr., dörr- eller fönsterinfattning.

Chambre [ʃãbr], fr. (af lat. camera), kammare,
rum, gemak; domstol, ämbetslokal; "kammare",
såsom afdelning af folkrepresentationen (motsvarande
det engelska house). – C. ardente [ardã’t], med
ljus upplyst likrum; ett slags domstol (se Chambre
ardente). – C. civile [sivi’l],
"civilkammare", inom Frankrikes högsta domstol
(kassationsdomstolen) den division, som pröfvar domar i
hänskjutna penningmål. – C. criminelle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>