- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
99-100

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chartism - Chartister - Charton, Edouard Thomas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

politiskt inflytande, och agitationerna för
att skaffa den ett sådant började på nytt.
Under namn af Arbetarnas förening ("The working
men’s association") bildades 1836 ett samfund
till reformers främjande. 1838 formulerade en
kommitté af sex medlemmar ur denna förening och sex
ledamöter af den hetsigaste parlameatsoppositionen
(bl. a. O’Connel), på förslag af den entusiastiske
arbetarledaren William Lovett, folkets fordringar i
"the people’s charter". Chartan innehöll följande
sex punkter: rösträttens utsträckning till hvarje
i landet född eller där naturaliserad och sedan
två år bofast man, som fyllt tjugoett år; landets
indelning i lika stora valdistrikt, efter folkmängden;
sluten omröstning; årliga parlament; ingen census
för valbarhet; arfvode åt parlamentsledamöterna.
På jättefolkmöten, hvilka stundom räknade
hundratusentals deltagare och som höstetiden höllos
vid fackelsken, hördes lidelsefulla tal för chartans
antagande, medan en mängd nya tidningar ("Northern
star", redigerad af Feargus O’Connor, med en
upplaga på 50,000 exemplar, m. fl.) bearbetade
sinnena. I febr. 1839 sammanträdde i London
en af anhängare till folkchartan, chartister,
öfver hela riket vald "folkriksdag", som själf
kallade sig "National convention" och i maj s. å.
öfverflyttade till Birmingham. I denna församling
segrade den ytterlighetsriktning, som under
O’Connors ledning förordade målets främjande
genom fysiska våldsmedel, öfver den af Lovett
företrädda moderatare fraktion, hvilken ville
nöja sig med moraliska påtryckningsåtgärder.
Chartan kompletterades och omfattade nu 39 punkter:
fordringar på en förmögenhetsafgift, afskaffande
af fattigvårdslagarna, minskning i pålagorna m. fl.
En petition, med närmare 1,300,000 underskrifter,
inlämnades i juni 1839 till underhuset för att
utverka chartans antagande, men tillbakavisades
(12 juli s. å.) med öfverväldigande majoritet.
Chartisternas agitation fick då en allt våldsammare
prägel och blodiga uppträden föreföllo. 1840 vann
chartismen ytterligare stadga i sin organisation genom
uppkomsten af "The national charter association"
i Manchester, med filialföreningar i skilda
delar af landet, hvarjämte en ny jättepetition
inlämnades till underhuset, där den rönte samma
öde som den föregående. Den moderata riktningen,
som en tid åter haft öfverhand inom rörelsen,
fick då ånyo vika för våldstaktikens anhängare.
Vid förefallande arbetaroroligheter, såsom 1842 i
norra England, brukade chartisterna blåsa under,
ja en del af dem framställde till och med satser
af socialistisk färg. Chartismen såsom sådan blef
emellertid en smula undanskymd på 1840-talet under den
allmänna rörelsen för frihandeln och upphäfvandet
af spannmålslagarna. 1848 uppflammade chartismen
för sista gången med våldsam kraft. Den påverkades
då af februarirevolutionen samt af den dyra tiden
och arbetslösheten. Upplopp föreföllo i Glasgow,
Edinburgh och Manchester. I London utlystes
till 10 april ett monster-folkmöte, beräknadt
på 1/2 mill. deltagare. Meningen var att
tåga till underhuset och framlämna en petition,
som uppgafs hafva 5,700,000 underskrifter.
Processionen förbjöds, och man gjorde sig
beredd att afstyra våld med våld: trupper under
Wellingtons befäl utkommenderades, och 170,000
män ur alla samhällsklasser läto inskrifva sig som
polisförstärkningsmanskap. Endast 30,000 människor
hade böjelse och mod att
infinna sig på samlingsstället. O’Connor ryggade
tillbaka för en hopplös sammanstötning med
ordningsmakten och miste därigenom sitt välde öfver
massorna; petitionen inlämnades i sedvanlig ordning,
men befanns vid noggrann granskning innehålla mindre
än 2 mill. underskrifter, hvaribland en stor mängd
förfalskade, samt lämnades utan afseende. Chartismen
aftynade nu hastigt under inflytande af de bättre
tider, som inträffade i samband med reformerna
inom spannmålstull-lagstiftningen. Flera af de
viktigaste fordringarna i "the people’s charter"
hafva emellertid uppfyllts genom senare lagstiftning:
census för valbarhet till underhuset är afskaffad,
valrätten har genom reformakterna 1867–68 och
1884–85 utsträckts till nära nog allmän rösträtt,
den sistnämnda rösträttsreformen innebar äfven ett
stort steg mot likformiga valkretsar, och redan
1872 infördes sluten omröstning. – Litt.: Carlyle,
"On chartism" (1839), Lovett, "Chartism, a new
organisation of the people" (1845), L. Brentano,
"Die englische chartistenbewegung" (i "Preussische
jahrbücher", 1874), Gammage, "History of the
chartist movement 1837–1854" (1894), och J. H. Rose,
"The rise of democracy" (1897). Disraelis berömda
roman "Sybil" (1845) har chartismen till underlag och
ger en liflig bild af denna folkrörelse. J. Th. W.*

Chartister (jfr Charta). 1. Ett konstitutionellt
moderat parti i Portugal, som höll fast vid
den af dom Pedro i 1826 års "charta" gifna
statsförfattningen och kämpade mot anhängarna
af 1822 års mera frisinnade konstitution, eller
septembristerna, såsom de efter revolutionen i
sept. 1836 kallades. Bland chartisterna intogos de
främsta rummen af Saldanha, Costa Cabral och hertigen
af Terceira, bland septembristerna af Palmella och
Sá da Bandeira. Under stridens gång uppstod inom
det förstnämnda partiet en brytning, i det att
de rene chartisterna ville upprätthålla chartan
utan ändringar, hvaremot cabralisterna (Cabrals
anhängare) ansågo åtskilliga liberala eftergifter
behöfliga. Jfr Portugal. - 2. Ett radikalt parti
i England, som fick sitt namn efter "the people’s
charter", partiets reformprogram. Se Chartism.
J. Th. W.

Charton [jarta’], Édouard Thomas, fransk
tidskriftsutgifvare och skriftställare, f. 1807
i Sens, d. 1890 i Versailles, blef vid 20 år
advokat i Paris, redigerade från 1829 några
allmännyttiga periodiska skrifter och uppsatte
1833 den illustrerade veckoskriften "Magasin
pittoresque", som i 56 år förblef under hans
ledning och var det första franska pressorgan, som
gjorde träsnittet tillgängligt i vida kretsar. Efter
1848 års revolution kallades han af H. Carnot till
generalsekreterare i undervisningsministeriet samt
valdes till en af depart. Yonnes representanter i
konstituerande nationalförsamlingen och blef 1849
medlem af "conseil d’état". Han protesterade mot
statskuppen af 2 dec. 1852 och höll sig under hela
det andra kejsardömet borta från det politiska
lifvet, men insattes af sin förra valkrets 1871
åter i nationalförsamlingen, där han slöt sig till
republikanerna, och valdes 1878 till senator. C. vardt
1876 "fri" ledamot af franska institutet. - Jämte
andra personer uppsatte C. 1843 den välkända
veckotidningen "L’illustration". Han redigerade
från början (1860) det ansedda samlingsverket af
illustrerade resor "Le tour du monde"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free