Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 107-108 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chasseloup-Laubat, Francois - Chasse-maree - Chassepot, Antoin Alphonse - Chassepotgevär. Se Chassepot och Handeldvapen. - Chasseral - Chasseriau, Theodore, fransk målare - Chasseron - Chasseur - Chasteler, Johann Gabriel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

f. 1805, blef 1830 föredragande i
statsrådet ("maître des requètes") och 1838
statsråd. Efter februarirevolutionen slöt
han sig till bonapartisterna, invaldes 1849
i lagstiftande församlingen och var 1851 (10
apr.-26 okt.) marinminister. Efter statsstrecket
blef han medlem af lagstiftande kåren, dit han
återinvaldes 1857. Sedan han 1859-60 tjänstgjort
som kolonialminister, beklädde han 1860-67 ånyo
marinministerposten och utnämndes i juli 1869
till president i statsrådet, hvilken post han
lämnade vid årets slut. 1871 blef han medlem af
nationalförsamlingen. Död 1873. C. skref flera
värdefulla uppsatser i "Revue des deux mondes".


Chasse-marée [jass-mare], fr., sjöv., franskt
kustfartyg, som förekommer i synnerhet i
Bretagne. Chasse-maréen är starkt byggd samt däckad
och seglar bra. Den har två eller tre master, försedda
med loggertsegel, och för dessutom ofta toppsegel på
stortoppen äfvensom flygande klyfvare, hvilka alla
refvas och bärgas i däck. Redan på 1300-talet funnos
chasse-maréer. Då för tiden begagnades de uteslutande
till fiske, men numera seglas med dem i de flesta
europeiska farvatten. I de franska oceanhamnarna är
chasse-marée-tacklingen den på småbåtar mest brukliga.
R. N.*

Chassepot [jasspå], Antoine Alphonse, fransk
uppfinnare, f. 1833, lärde vapensmedens yrke
som arbetare vid franska statens vapenfabrik i
Châtellerault samt blef 1858 kontrollör (verkmästare)
vid den staten tillhöriga fabriken Saint-Thomas i
Paris och 1864 dess föreståndare. Hans förnämsta
uppfinning är det efter honom benämnda
chassepotgeväret, hvilket 1866 antogs till gevärsmodell
för franska armén. Se Handeldvapen.

Chassepotgevär. Se Chassepot och Handeldvapen.

Chasseral [jassra’1], bergsrygg bland Jurabergen,
mellan kantonerna Bern och Neuchâtel, väster om
Bielsjön. Toppen Dessenberg, till hvars spets en väg
går från Biel, når 1,609 m. ö. h.

Chassériau [jasseriå], Théodore, fransk målare,
f. 1819 i S. Domingo (Västindien), d. 1856 i Paris,
var elev af Ingres och följde denne till Rom, visar
i målningar och porträtteckningar af äldre dato
intryck af läraren, men är likväl af ett helt annat
temperament och närmar sig i andra målningar Delacroix
både i färghållning och i ämnesval. En resa till
orienten 1846 påverkade honom afgjordt i koloristisk
anda. Först de tillbakablickande utställningarna af
fransk konst vid världsutställningarna 1889 och 1900
ha öppnat världens ögon för hans betydelse. C. var
som få en uppslagens man, både Gustave Moreaus mystik
och Puvis de
Chavannes’ lugnt dekorativa stil ha haft
utgångspunkten hos honom. Ytterst mångsidig, målade
han monumentala ämnen, mytologiska och religiösa
motiv, österländska ämnen och porträtt. Bland hans
målningar märkas från hans första skede kyrktaflor
i S:t Merri, Paris, Susanna (Louvre), Venus (1839),
Dubbelporträtt af hans båda systrar (1843),
Ester prydande sig för att gå till konung Ahasverus
(1841), Apollon och Dafne (1846), Macbeth möter de tre
häxorna, Araber föra bort sina döda efter en drabbning
(1850), Tepidarium i Pompeji (1853, Louvre). Hans
i blyerts tecknade porträtt täflade med Ingres’
mästerliga teckningar af liknande art. Till kyrkan S:t
Roch målade han fresker, och palatset Cour des comptes
prydde han 1844-48 med dekorativa väggmålningar, som
skadades betydligt vid byggnadens brand under kommunen
och som sedan lämnades att förfalla. Teckningar till
dessa bilder finnas likväl kvar, och af en bland
freskerna, Freden (målad 1844), har ena hälften
blifvit öfverflyttad på duk (Louvre). Hans sista
målning var Interiör från ett harem (1856). Den
länge snart sagdt bortglömde C. anses numera vara
en af sin tids allra mest betydande målare. Jfr
A. Bouvenne, "Th. C., souvenirs et indiscrétions"
(utan årtal), och Valbert-Chevillard,
"Un peintre romantique, Th. C." (1893).
G-g N.

Chasseron [jassrå’], bergsrygg bland Jurabergen,
i kantonen Pays-de-Vaud (Waadt), väster om
Neuchâtel-sjön. 1,587 m. hög.

Chasseur [jassor], fr., krigsv., jägare, skarpskytt,
benämning på jägartrupperna i franska armén. De förste
fotjägarna, chasseurs à pied, uppsattes under Ludvig
Filips regering och kallades då chasseurs d’Orléans,
sedermera chasseurs de Vincennes. De utgjorde till
en början 10 bataljoner, men ökades af Napoleon III
till 20, genom 1874 års organisation till 30 och
uppgå nu till 32 på 6 kompanier, de flesta utrustade
för tjänst i bergstrakter. De franske hästjägarna
organiserades första gången 1776; men sedan den tiden
har stor omväxling egt rum med afseende på styrka
och sammansättning. Napoleon I var en ifrig gynnare
af detta slags trupper och ökade deras styrka. Nu
utgöra de 21 regementen chasseurs à cheval, à 5
skvadroner, och 6 regementen chasseurs d’Afrique,
à 6 skvadroner, de äldsta af dessa senare uppsatta
1831. I början voro hästjägarna afsedda förnämligast
till patrullering, förposttjänst och flankernas skydd,
men numera utbildas och användas de liksom det öfriga
rytteriet. C. O. N.

Chasteler, Johann Gabriel, markis von C., österrikisk
ingenjörgeneral, f. 1763, inträdde 1780 som
underlöjtnant i ingenjörkåren, deltog i Österrikes
krig mot Turkiet (1788-91), hvarunder han avancerade
till major, och mot Frankrike, hvarunder han utmärkte
sig vid försvaret af Namur (1792) och Mainz (1794-95)
samt blef öfverste i generalstaben. 1795-97 deltog han
som österrikisk kommissarie vid de gränsregleringar,
som företogos i anledning af Polens delning och
freden i Campo Formio. 1799 tjänstgjorde C. som
generalkvartermästare under Suvorov uti Italien och
1800 under Krey i Tyskland. Sistnämnda år ordnade han
folkresningen i Tyrolen, där han äfven 1805 och 1809,
dock utan framgång, kämpade mot fransmännen. 1813
blef han generalfälttygmästare och 1814 kommendant
i Venezia. Död 1825. C. var den österrikiska härens
utmärktaste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>