Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 155-156 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chertsey - Cherub - Cherubini - Cheruel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

km. s. s. v. om London. 12,762 inv. (1901).
Obetydliga ruiner af ett stort benediktinkloster, som
anlagts 963, och hvars byggnader upptogo en areal
af 1,6 har, men föllo i ruiner i 17:e årh.

Cherub, plur. cherubim (hebr.), ett slags änglar.
Se Kerub.


Cherubini [ke-], Luigi Carlo Zanobi
Salvadore Maria, italiensk tonsättare, f. 14 sept.
1760 i Florens, uppträdde - efter studier för Felici,
Bizzarri och Castrucci - redan i sitt trettonde år
såsom kompositör af andlig och världslig musik. På storhertigens af
Toscana (sedermera kejsar Leopold II:s) bekostnad skickades han 1778
till Venezia, där han under Sartis ledning lärde känna Palestrina och
andra äldre mästare. 1780 debuterade han i Alessandria med operan Quinto
Fabio och skref de närmast följande åren operor för Livorno, Florens,
Venezia och Mantova. 1784 reste han till London,
där han bragte tvenne operor till uppförande. 1788
skref han för Turin Ifigenia in Aulide och bosatte
sig s. å. i Paris, hvarest han 1789 blef musikdirigent
vid Feydeau-teatern och 1795 inspektor vid
konservatoriet. Bekantskapen med Haydns symfonier och
Glucks musikdramer vållade under tiden en
förändring i hans kompositionssätt, hvilken framträdde
redan i den för öfrigt misslyckade Démophoon (1788)
och kom till fullt utbrott i Lodoïska (1791) - en
opera, som väckte oerhörd entusiasm och gjorde epok
i den franska dramatiska musikens utveckling. En
rörande hjärtlighet uppenbarade sig i Élisa (1794),
ett storartadt demoniskt patos i Médée (1797), en
ädel mänsklighet och sällsynt formfulländning i Les
deux journées ou le porteur d’eau (1800), som blef
C:s dramatiska mästerverk och snart vann inträde på
flera främmande scener (i Stockholm, under namn af
"Vattendragaren", 1803). Därpå följde bl. a.
Anacréon (1803) och Faniska (1806), den senare
skrifven för Wien, i hvilken stad C. uppehöll sig nära
ett år och hvarest han, under Napoleons vistelse
därstädes efter slaget vid Austerlitz, dirigerade dennes
hofkonserter. Af Napoleon, despoten, var den
själfständige och frimodige C. för öfrigt illa tåld, och
ehuru han efter återkomsten till Paris med sin
Pimmalione (1809) lyckades vinna kejsarens bifall, blef
han dock i mångahanda måtto tillbakasatt för sina
mera ytlige landsmän Paisiello och Paër. Sårad och
nedstämd däraf, drog sig C. tillbaka till furstens af
Chimay slott och var där sysselsatt med botaniska
studier, då han genom en tillfällighet föranleddes att
komponera en mässa (fullbordad 1809), och därmed
inträdde han i ett nytt och betydelsefullare skede af
sin lifsgärning. Operorna blefvo nu sparsammare
(Abencérages 1813, Ali Baba 1833); däremot
utvecklade han en liflig verksamhet i kyrkokompositionen,
särdeles från och med 1816, hvilket år han,
efter den bourbonska restaurationen, erhöll plats som
musiköfverintendent vid slottskapellet, där han af
själfva sin ställning manades till arbete i nämnda
riktning. Bland alster af nu ifrågavarande slag må
nämnas 11 mässor, 2 rekviem, Credo a cappella och
Ave Maria. Han skref ock kantater, romanser,
stråkkvartetter, en kvintett och en symfoni. 1835 utgaf
han med Halévy Méthode de contrepoint et de fugue
(ny uppl. 1896). 1816 blef han professor och 1821
direktör vid Paris’ konservatorium, hvilket först
under hans nitiska och (stundom ända till småaktighet)
punktliga styrelse uppsteg till den rang det ännu
innehar. I början af 1842 nedlade han sin befattning
och dog 15 mars s. å. En bas-relief af Dumont pryder
hans grafvård på Père-Lachaise, och en minnesvård
öfver honom, af Fantacchiotti, restes 1869 i
S:ta Croce i Florens.

I franska operans utveckling intager C. nära nog
samma plats som Mozart i den tyska. Båda togo
intryck af Gluck, men förenade med dennes mera
uteslutande dramatiska stil äfven de rent musikaliska
fordringarna. C. mäktade ej åstadkomma en så
fullblodig och lifsvarm karaktärsteckning som Mozart
skapade, hvartill kommer, att dennes specifikt sceniska
instinkt och rörlighet äro honom främmande, hvilket,
jämte den underhaltiga texten till de flesta af
hans operor, torde vara orsaken till att dessa, med
få undantag, råkat i glömska (de sköna uvertyrerna
spelas dock alltjämt mycket). Å andra sidan ställer
honom hans järnhårda och storslagna energi i viss
mån närmare Beethoven, hvilken också i sin "Fidelio"
och i sina mässor visar tydliga spår af C:s
inflytande. C:s alltid på det enkla, höga och allvarliga
riktade ande måste helt naturligt få sin egentliga
verkningskrets på den religiösa tonkonstens område,
och hans arbete på detta fält är af den betydelse,
att han ej utan skäl blifvit kallad "den siste romaren",
och detta i trots däraf att man, med eller
utan skäl, lagt honom till last, att han ej försmådde
den moderna harmoniens och instrumentationens mera
utvecklade retelsemedel, genom hvilka hans kyrkomusik
skulle vara "för mycket dramatisk och för
litet kyrklig". Jfr Picchianti, "Notizie sulla vita e
sulle opere di Luigi Cherubini" (1843), och
Bellasis, "Cherubini, memorials illustrative of his life"
(1874), samt C.-biografier af Crowest (1890) och
Wittmann (1895).
A. L.

Chéruel [jeruä’1], Pierre Adolphe, fransk
historiker, f. 1809 i Rouen, d. 1891 i Paris, blef
historielärare i Rouen och Paris samt 1866
generalinspektör vid undervisningsväsendet och rektor för
Strassburgs akademi. Senare fick han samma post
vid Poitiers’ akademi. C. utöfvade ett flitigt historiskt
författarskap, bland hvars alster märkas
Histoire de Rouen sous la domination anglaise (1840),
Histoire de Rouen pendant l’époque communale 1150-1382
(2 bd, 1844), De l’administration de Louis
XIV (1849), Histoire de l’administration monarchique
en France depuis Philippe-Auguste jusqu’
à la mort de Louis XIV (1855), ett arbete särskildt
utmärkt genom grundlighet, godt omdöme och
angenäm stil; vidare Dictionnaire historique des
institutions, mœurs et coutumes de la France (2 bd,
1855; 6:e uppl., 2 bd, 1884), Mémoires sur la vie
publique et privée de Fouquet (2 bd, 1864), Histoire
de France pendant la minorité de Louis XIV (4 bd,
1879-80) och Histoire de France sous le ministère
de Mazarin (3 bd, 1882-83). C. var också verksam
som utgifvare af värdefulla texter från 17:e
årh., såsom "Mémoires de mademoiselle de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>