Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bergstrakterna. Af skäl, som framhållits i art. Amerika
(sp. 792-793), har den södra delen förhärskande
västliga vindar, som medföra stark nederbörd,
medan det norra området har öfvervägande
sydöstpassad utan synnerlig nederbörd. Till denna
regnlöshet bidrager äfven den utanför norra kusten mot
norr gående kalla peruanska hafsströmmen, som
afkyler de luftmassor, som af västliga vindar föras in
mot land, hvilka tvingas att afbörda sitt vatten, innan
de nå kusten. Häraf blir följden, att medan norra
C. så godt som saknar regn i sina lägre delar
(det obetydliga, som faller, är vinterregn), stiger
nederbörden s. om 35° s. br. ända till 2,000
mm. och däröfver, af hvilka 55-77 proc. falla
under maj-aug. I Copiapó (27° 20’ s. br.) är
regnmängden blott 80 mm., i Valparaiso 340, i
Valdivia 2,930. Vid kusten faller snö till 35°;
snögränsen går vid 27° 30’ vid 4,500 m. höjd, 10°
sydligare når den ned till 2,000 m., vid vulkanen
Osorno (41°) till 1,000 m. samt på Eldslandet
(54°) till 950 m. Temperaturen är i följd af det
utpräglade kustklimatet jämnare än nederbörden.
C. omfattas af årsisotermerna för + 5° och + 20°;
endast Eldslandet har i den kallaste månaden (juli)
en medeltemperatur af 0°; Punta Arenas vid Magalhães’
sund har i juli + 1,6°, sydvästra C. i
allmänhet + 7° eller + 8°, Constitucion + 10°,
Valparaiso + 11,4° och Arica i landets nordligaste del
(18° 25’ s. br.) + 17,3°. Sommartemperaturen
divergerar i följd af hafvets inverkan icke mycket:
i södra delen omkr. 6° och i norra delen än mindre.
Så har Arica en sommartemperatur (jan.) af + 22°,
sålunda endast 4,7° högre än julitemperaturen.
Växtvärlden är framför allt beroende af
nederbörden. I den regniga södern äro skogarna starkt
utvecklade. Om ön Chiloés skogar säger Darwin, att
de i yppighet och ogenomtränglighet påminte honom
om Brasiliens. Stora ormbunkar omslingra träden,
palmträd växa under 37° och en bambuart till 45°.
Däremot är södern med sin svala sommar fattig på
frukter; till och med körsbären mogna icke vid 42°.
Valdivia har en ständig vår med en rikedom af
blommor året om, men är mycket fattigt på frukt.
Ehuru det ligger på Madrids bredd, mogna där icke
valnötsträdet och pomeransen, och till och med i
Concepcion (37°) äro apelsiner sällsynta. De rika
skogarna gå i norr till Valparaiso, och dit sträcker sig
också sädesodlingen. Längre mot norr blir växtligheten
allt fattigare och försvinner slutligen så godt
som alldeles i Atacamas öken. Högslätterna mellan
Anderna äro öde stäpper, om ock här och där bergen
bära skog. Antalet inhemska träd är ringa; de
flesta äro ständigt gröna och höra till tamarindernas,
olivernas och mimosornas grupper. Den enda palmen
är Jubæa spectabilis, hvilken, som nämndt, når
37° s. br. Buskarna bära oftast tornar; de tornlösa
tillhöra vanligen myrten- eller oleandersläktena. I
de lägre trakterna uppträda ofta Cereus Quisco och
opuntier. Vid flodstränderna är den sydamerikanska
pilen (Salix humboldtiana) vanlig. Den genom
förvittring af vulkanisk sten uppkomna lerjorden
alstrar en mängd lökväxter, hvilka under vinter och
vår pryda landskapet med sina blommor. Många
växter lämna olja och harts. En mängd europeiska
växter har införts, då ju klimatet i så hög grad
liknar Europas. Skogen söder om Valparaiso
innehåller bl. a. den ståtliga, ända till 30 m. höga
Araucaria imbricata samt Nothofagus obliqua och
andra bokarter. Cypresserna företrädas här af släktena
Libocedrus och Fitzroya samt den ständigt gröna
lauracéen Persea Lingue. (Jfr Amerika, sp. 802.)
Chiles djurvärld bildar enligt Wallace jämte
gränsländernas en egen subregion af den neotropiska
faunan. I södra delen intränger från Patagonien
guanacon i Andernas gräsrika längddalar; puman,
vildkatten, stinkdjuret Mephitis och räfven
representera här rofdjuren. Vidare finnas tre hjortarter
(bland dem huemulen l. guamulen, Cervus chilensis).
Sumpbäfvern (Myopotamus coypus) finnes i sjöarna.
I norden hållas vicuñan, guanacon, laman och
alpackan som husdjur. På gnagare är landet mycket
rikt; familjen Chinchillidæ är utmärkande för denna
subregion. Bältdjur förekomma, om ock sparsamt.
Bland fåglar märkas en art papegojor (Henicognathus),
en mångfald vattenfåglar, bl. a. den
chilenska svanen, kondoren samt många andra roffåglar.
Sparffåglar, dufvor, hönsfåglar och kolibri äro
talrika; i södra delen träffas ock den patagoniska strutsen.
Reptilierna äro mindre framträdande i den
fuktiga södern, men träffas i mängd i den torra
norden, dels af allmänt sydamerikanska arter, dels
speciellt chilenska. Ormar äro dock sällsynta.
Vattendragen äro rika på fisk; anmärkningsvärd är flera
fiskarters nära samhörighet med Nya Zeelands och
Australiens fiskar. Insektfaunan visar en blandning
af nordliga och sydliga arter.
Om C:s folkmängd har man ingen säker kännedom.
Vanligen antages densamma f. n. (1905)
utgöra omkr. 3,300,000 personer. Den senaste
folkräkningen (1895) gaf dock endast 2,712,145
personer; sannolikt är, att denna räkning var åtskilligt
ofullständig. Kreoler och andra hvita anses utgöra
30 à 40 proc. af befolkningen. I öfrigt utgöres
befolkningen af negrer, indianer och blandfolk. De
rena indianernas antal skattas till omkr. 50,000.
Norr om floden Biobio äro de bofasta och kristna;
de sydligare boende araukanerna (se d. o.) dela sig
i två hufvudgrenar: indianos costinos (kustindianer)
och de mycket krigiska moluches, som bo i Andernas
dalar. Mestiserna kallas i C. cholos; afkomlingar
af dessa och hvita heta chinos. C. har, egendomligt
nog, länge haft en ordnad statistik öfver befolkningsrörelsen.
Enligt denna skulle årligen på 1,000
invånare komma ungefär 35 födelser och inemot 30
dödsfall (i Väst-Europa resp. 31 och 21). Äro dessa
tal riktiga, hvilket är tvifvelaktigt, skulle
födelseöfverskottet vara synnerligen lågt (blott 5 på 1,000
inv., mot 10 i Väst-Europa).
Materiell kultur. Jordbruket är landets
hufvudnäring, dock lider detta däraf att jorden
mestadels eges af stora jordegare, medan det lilla
åkerbruket alldeles träder tillbaka. Detta har i
mellersta C. sin grund i. de dyrbara bevattningsomkostnaderna,
som de små gårdarna ej skulle kunna bära,
men har äfven sträckt sig till de bättre bevattnade
södra trakterna, hvarest regeringen lämnat största
delen af jorden till kapitalister. Likväl har antalet
jordegare under förra århundradet mer än sexdubblats.
Ofta bortarrenderas delar af de stora godsen
till bönder, som erlägga en del af skörden i arrende.
Det viktigaste spannmålsslaget är hvete, därnäst
komma korn och majs, vidare bönor, potatis, sockerbetor
(såsom foderämne), tobak etc. För åren 1896-1900
beräknades hveteskörden i medeltal till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
