- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
297-298

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cicero. 1. Marcus Tullius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

beslut. Nära Cajeta (nuv. Gaëta) upphanns han af sina
mördare, hvilka hade till anförare krigstribunen
C. Popilius Lænas, som förut af C. blifvit försvarad
i en lifssak. Fredens man visade sig i dödens stund
som en hjälte, hvilken med manlig värdighet mottog
dödshugget, 7 dec. 43. Hufvudet och högra handen
fördes till Antonius, som lät uppspika dem på
talarstolen i Rom.

Det ligger någonting tragiskt i detta
slut. Visserligen var C. ej en af dessa starka
andar, hvilkas kamp mot ett oblidt öde uppfyller med
beundran; men ett varmt hjärta kan dock ej undgå
att stämmas till deltagande för den ädle man, som
förgäfves uppbjöd sitt snilles alla hjälpmedel för
att i det längsta upprätthålla lag och frihet. Af
naturen danad till vetenskapsman och talare, drefs
han af förhållandenas makt, men ock af ärelystnad,
att beträda den politiska vädjobanan. De öfverlägsna
gåfvorna satte honom i stånd att äfven där verka;
men i grunden saknade han de egenskaper, som kunde
tillförsäkra honom framgång i statslifvet, nämligen
själfständighet och uthållighet. Kärlek till det
rätta och en ideal uppfattning af lifvet förledde
honom att alltför lätt tro på det godas seger,
och så kom han i sin karaktärssvaghet att intaga
en vacklande ställning mellan partierna. Huru
mäktig hans stämma än var, förmådde den likväl ej
öfverrösta dånet af stormarna i den oroliga tiden
eller tysta vapenbraket. I stället för att behärska
händelserna leddes han af dem, och hans politiska
verksamhet måste sålunda blifva förfelad. Dock har
man ej därför rätt att fördöma honom. Väl måste
eftervärlden från sin synpunkt finna, att C. föga
förmådde uträtta, och ingen oväldigt pröfvande kan
tillsluta ögonen för hans svaghet och fåfänga; men
enhvar, som inser, att en människas lifsgärning
ej får bedömas endast efter hennes framgångar,
måste gifva sitt erkännande åt hans goda afsikter
och fosterlandsvänliga sträfvanden. Synnerligast
i nyare tider har mången alltför mycket framhållit
skuggsidorna af C:s personlighet och förbisett dess
många ljusa sidor, bl. a. historieskrifvaren Drumann,
likasom ock Th. Mommsen.

I sitt husliga lif var C. ej lycklig. Hans första
hustru, Terentia, tyckes hafva varit högdragen och
sträf till lynnet. Han skilde sig från henne och
gifte sig ånyo, men äfven detta äktenskap upplöstes
genom skilsmässa. Sonen (med Terentia), Marcus,
beredde honom sorger. Dottern, Tullia, C:s ögonsten,
som delade sin faders andliga intressen, dog vid 31
års ålder. Äfven ekonomien vållade C. bekymmer. Från
början ej rik, hade han genom testamenten samt gåfvor
af dem, som han försvarat, och genom ståthållarskapet
i Cilicien m. m. förvärfvat förmögenhet. Bl. a. egde
han ett hus i Rom samt landtställen, af hvilka det vid
Tusculum belägna var bekant såsom ett hem för snille
och konst. Sina affärer skötte han dock ej synnerligen
väl; han förslösade stora summor på inköp af villor
och konstskatter, äfvensom på byggnadsföretag, och
led förluster genom kriget. Dock hade han ett godt
stöd i sin vän den kloke affärsmannen Atticus.

Om C:s statsmannaverksamhet, i trots af hans
fosterlandskärlek och sällsynta gåfvor, ej bar frukt,
så blef han däremot såsom talare och skriftställare
af stor och obestridd betydelse, och det ej allenast
för Rom, utan småningom och särskildt efter
renässanstiden för hela mänskligheten. Sina naturliga
anlag för vältaligheten utvecklade han skickligt
och blef en talare, till hvilken Rom ej kan uppvisa
maken, samt häfdade i trots af svårigheter talarens
betydelse i våldets tider. Visserligen saknade han den
sedligt allvarliga hållning, lefvande öfvertygelse
och oemotståndliga kraft, som utmärkte Demosthenes,
men egde andra egenskaper, som känneteckna mästaren:
klarhet och genomskinlighet i förening med rikedom
och glans i framställningen, formfulländning
i uttryckssättet och en egendomlig förmåga att
tjusa och hänföra sina åhörare. I bevisningen var
C. icke alltid stark - hvilket torde hafva berott
på bl. a. beskaffenheten af de mål, i hvilka han
stundom uppträdde -; men i allmänhet förstod han
att skarpsinnigt uppsöka de rätta synpunkterna för
ämnets behandling, att anföra åtminstone skenbart
öfvertygande skäl samt att, genom åskådlighet
i skildringar och lyckliga bemödanden att på ett
fängslande sätt framställa i sig själfva torra ämnen,
draga åhörarnas uppmärksamhet till sig. Han sökte
hålla en medelväg mellan den attiska talarskolans
nyktra enkelhet och den asiatiska skolans yppiga
framställningskonst, men hyllade likväl, måhända
lockad af lättheten att finna ord, väl mycket
frasens makt och begagnade sig med förkärlek af
retorikens hjälpmedel. I det hela uppställde han
såsom mål enhet mellan innehåll och form och använde
därför ett efter innehållet lämpadt uttryckssätt,
som tillika röjer finhet i uppfattningen och ädel
smak. Han visste ock att med fördel begagna sig
af alla framställningsarter och tonskiftningar
samt var synnerligen slagfärdig. Åt sitt yttre
uppträdande egnade han mycken uppmärksamhet. Hans
värdiga gestalt samt på en gång starka och behagliga
röst, som han gjorde gällande i ett mästerligt
föredrag, förhöjde ej obetydligt intrycket af det
väl sammansatta talet. Därtill kom det konstnärligt
formade språket. Väl förtrogen med latinets karaktär
och lagar, begagnade C. med öfverlägsen skicklighet
alla dess tillgångar, dock alltid angelägen att icke
öfverskrida gränserna för det rena språkbruket. Han
undvek föråldrade talesätt och förstod att i de
nya vändningar han begagnade sluta sig nära till
det redan erkända. Synnerlig omsorg skänkte han åt
periodbyggnaden och rytmen samt åt ordens konstrika
sammanställning och språkets välljud, öfver hufvud
taget äro hans tal att anse som förebilder af verklig
skönhet. Genom sina tal och skrifter gaf C. den
latinska prosastilen dess fulländning, och han kan
därför i viss mån sägas hafva bestämt dess lagar och
främjat dess utbildning.

Af de många tal C. höll äro 52 komna till
eftervärlden; dessutom finnas 5, hvilkas äkthet
är omtvistad. För öfrigt ega vi lösryckta delar
af omkr. 20 och känna ytterligare titlarna på
omkring 30. Af de efterlämnade talen äro somliga
nedskrifna efter det de höllos; andra äro väsentligt
omarbetade och några aldrig hållna, utan författade
med anledning af förhandenvarande omständigheter
och sedan utgifna. Det sistnämnda är fallet med den
andra anklagelseakten mot Verres, som innehåller flera
särskilda tal, hvilka af C. själf betraktades såsom
hans vältalighets blomma. Endast skriftligen utgifvet
är jämväl det andra filippiska talet, hvilket är
C:s mest berömda, mot Antonius ytterst skoningslösa,
politiska tal. Talet för Milo,

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:27:11 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free