Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 317-318 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Print (PDF) - On this page / på denna sida - Cilier - Cilioflagellatae - Cilli - Cima, it., bergspets - Cima, Giovanni Battista da Conegliano - Cimabue

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ega alltid förmåga af ställflyttning. De flesta
ciliebärande växtceller äro fortplantningsceller,
antingen så, att de hvar för sig kunna gro och
gifva upphof åt nya individer - de benämnas då
zoosporer, zoogonidier eller svärmsporer -, eller
så, att två och två eller någon gång flera förena
sig med hvarandra och därefter gro - de kallas då
gameter -, eller slutligen så, att de tjänstgöra
som befruktande celler, hanceller - de benämnas då
anterozoider eller spermatozoider. (Jfr Befruktning,
fig. 1-4 och 7-10.) Cilier hos näringsceller
förekomma hos de alger, som tillhöra grupperna
Volvocineæ och Peridineæ, hos flagellater samt hos
bakterierna. Cellerna äro där ej nakna, utan cilierna
skjuta ut genom små öppningar på cellväggen. Se vidare
Blefaroplast. V. W. (H. Hn.)

Ciliofiagellatæ, bot. Se Dinoflagellatæ.

Cilli (slovenska Celje), stad i nedre Steiermark,
vid Sann, en biflod till Drava, samt vid järnvägen
Wien-Trieste. 6,743 inv. (1900). I och omkring staden
finnas zinkhytta, järnbruk, bly- och zinkgrufvor,
stenkolslager m. m. Betydlig handel. - C. är
den gamla romerska kolonien Claudia Celeja, som
var hufvudorten i mellersta Noricum. Ännu i 12:e
årh. funnos stora ruiner af denna koloni. 1314-1457
tillhörde staden grefvarna af Cilli. Slovenernas
fordran att få slovenska parallellklasser vid det
dittills uteslutande tyska gymnasiet i C. föranledde i
juni 1895 koalitionskabinettet Windisch-Grätz’ fall,
emedan tysk-liberalerna, som motsatte sig saken,
öfvergåfvo koalitionen. Den 11 juli s. å. beslöt
österrikiska riksdagens deputeradekammare villfara
slovenernas fordran.

Cima [tjima], it., bergspets ingår i namnen på
åtskilliga bland de italienska alpernas toppar,
såsom Cima d’Asta i Tridentinska alperna, mellan
Fleims- och Sugan ad alarna, 2,848 m., Cima
Tosa i Brenta-gruppen, 3,176 m., Cima Dodici i
Vicentinska alperna, 2,338 m., Cima di Presanella
i Adamello-gruppen, 3,546 m., Cima di Castello i
Bernina-alperna, 3,402 m., Cima di Jazzi i Penninska
alperna, 3,818 m., Cima dei Gelas i Hafs-alperna,
3,153 m.

Cima [tjima], Giovanni Battista da Conegliano, kallad
C., italiensk målare af venezianska skolan. Hans
födelse- och dödsår äro okända. Han utbildade
sig under inflytande af Giovanni Bellini och
Antonello da Messina samt var verksam i Venezia
och Friuli, enligt data på hans taflor 1489
-1516. Hans framställningar ega drag af plastisk
stränghet med ofta hård modellering och kantiga
draperiveck, men Bellinis inverkan visar sig i färg
och komposition. Figurerna framträda klart mot det
vackra landskapet, till hvilket motivet hämtats
från Friulis bergsluttningar. Präktigast ter sig
hans konst i tronande madonnor, med symmetrisk
anordning under öppen renässans-arkitektur. Hans
äldsta bibehållna tafla är Maria med Jesusbarnet i
en marmorsal med veranda, jämte Jacobus d. ä. och
Hieronymus (1489, utförd i tempera, nu i Vicenzas
galleri). Minst bunden i uppfattningen är af hans
taflor en Madonna med barnet i Louvre, omgifven af
Johannes döparen och Magdalena, med känsligt målade,
ädla figurer, glänsande färg och ett härligt landskap.
C. R. N. (O. G-g.)

Cimabue [tjimabo’e], Giovanni, italiensk målare,
Giottos lärare, f. omkr. 1240 i Florens, d. där
kort efter 1302, har blifvit kallad den moderna
målarkonstens fader. Ehuru han icke mäktade
frigöra sig från bysantinismens konventionella
framställningssätt, var han likväl bland 1200-talets
målare den, som bäst lyckades att med de ärfda
traditionerna förena ett kraftigt natursinne, att
föra behandlingen af draperiet framåt och att i de
sjablonmässiga figurerna ingjuta lif och uttryck, ja
t. o. m. skönhet.

Hans förnämsta verk äro två stora
madonnor, målade å guldgrund, på trä, i Florens (den
ena i konstakademiens galleri, den andra och bättre,
Madonna de’ Ruccllai, i kyrkan S. Maria Novella), och
en tredje, härstammande från Pisa, i Louvre, hvilka

Madonna de’ Rucellai.

gjorde epok i den kristna konstens historia, samt
de numera af tiden illa åtgångna freskerna i den
öfre delen af S. Francesco i Assisi, den första
kyrka i gotisk stil i Italien. Denna består af en
dyster underkyrka, byggd öfver helgongrafven, med
breda kor på sidan om midtskeppet, och en ljus och
glad öfverkyrka, som är enskeppig med tvärskepp;
det är i denna, som C. hufvudsakligen framträdt som
freskomålare. Honom tillskrifvas de tre dekorerade
hvalfven i långhuset, där han utfört medaljongbilder
af heliga personer och i hörnen änglar. Dessutom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>