Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 349-350 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cisterciens-orden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Cisterciensmunk.

Cisterciensnunna.

Ur öfverläggningar mellan dessa de äldsta klostrens
abboter framgick 1118 den nya ordensstadgan,
den s. k. carta caritatis, som 23 dec. 1119 stadfästes af
Kalixtus II. Den bär på nästan alla punkter spår af
en motsättning till kluniacenserna. Det organisatoriska
problem, som här på ett snillrikt sätt lösts, var
att med bibehållande af sambandet klostren emellan
omöjliggöra en tygellös monarkisk despotism och
bevara det enskilda klostrets frihet och själfbestämningsrätt samt finna
en garanti för observansen i alla kloster, äfven hufvudklostret. Den nya
organisationens hufvudpunkter äro följande. Benedikts regel inskärptes i
all sin stränghet; i öfrigt skulle Cîteauxklostrets seder, bruk och
gudstjänstordning gälla alla cistercienskloster. Den största enkelhet
skulle iakttagas i afseende på såväl klosterfolkets lefnadssätt som
kyrkornas arkitektur och dekorering. Dräkten var först hvit, sedan
grå. Klostrens underhåll skulle anskaffas genom af dess
invånare bedrifvet åkerbruk och boskapsskötsel, ej –
som med de äldre klostren ofta var fallet – genom
öfverlåtna tionden eller tullar. Jämte de egentlige munkarna skulle
finnas lekbröder (conversi) för det gröfre arbetet samt
underlydande gårdars förvaltning. Lekbröderna kunde ej blifva munkar och
rekryterades mest ur de lägre samhällslagren. Hvarje kloster skulle öfva
uppsikt öfver sina dotterkloster, dess abbot årligen visitera dem, vid
vakanser öfvervaka deras styrelse samt leda de nya valen. De fyra äldsta
dotterklostrens abboter skulle årligen visitera Cîteaux. Hvart och ett af
nämnda fem kloster stod i spetsen för en af
ordens stammar (lineæ) och öfvervakade i sista
hand, att vederbörande abboter fullgjorde sina
skyldigheter mot dotterklostren. Hvarje år skulle
alla cisterciensklosters abboter samlas till
generalkapitel; senare behöfde de mera aflägse
belägna klostrens abboter blott hvartannat till
hvart sjunde år infinna sig. Generalkapitlet var
ordens högsta lagstiftande och dömande myndighet.
Förslag till nya stadgar framlades och
generalkapitlens beslut redigerades af definitorkollegiet, som
bestod af de fem äldsta klostrens abboter såsom
själfskrifna medlemmar och dessutom 20 valda
abboter. Exemtion från den ordinarie kyrkliga
jurisdiktionen var från början ej eftersträfvad.

Den nya orden fick särskildt genom den helige
Bernhards väldiga personlighet och på grund af sin
tidsenliga ekonomiska organisation en hastig och
betydande utbredning. 1130 funnos 30 kloster, redan
1152 funnos 288. Under hela medeltiden anlades
738 cistercienskloster, hvaraf nära hälften direkt
eller indirekt stammade från Clairvaux. Orden
intog under en tid en ledande ställning inom
klosterväsendet; den gynnades af påfvarna, och på
konsilierna intog abboten af Cîteaux första platsen bland
ordensgeneralerna. I Spanien och Portugal lades
cisterciensregeln till grund för flera riddarordnar
(i det förra landet Alcantara-, Montesa-, Calatrava- och
Truxillo-ordnarna, i det senare Avis- och
Kristus-ordnarna). I Tyskland spelade orden en
betydande roll vid kolonisationen af de nordöstra
delarna af landet.

Den senare medeltiden var för orden en
tillbakagångens eller förfallets tid. En orsak därtill var
konkurrensen med tiggarordnarna, hvilken framkallade
en omläggning af cisterciensernas verksamhet,
i det att större utrymme bereddes munkarnas
vetenskapliga och själavårdande verksamhet. Men
tillbakagången hade äfven andra orsaker. Tukten slappnade,
och den ekonomiska organisationen var ej längre
tidsenlig. Reformationsförsök uteblefvo ej – särskild
betydelse har Benedikt XII:s stadga af 12 juli 1335 –,
men hade föga framgång. Reformationen ledde till
ordens undergång i stora delar af Europa, och den
katolska motreformationen medförde intet nytt lif.
Den gamla sammanhållningen sönderbröts, och nya
reformkongregationer uppstodo i olika länder.
Viktigast bland dem äro feuillanter och trappister.

De af reformationen skonade klostren föllo till
större delen offer för kejsar Josef II:s reformnit eller
för revolutionstidens stormar. För närvarande
omfattar orden ett 30-tal kloster, hufvudsakligen i
Österrike, Belgien och Italien, förutom några kloster
af den mellan de egentlige cistercienserna och
trappisterna stående Sénanque-kongregationen. – Redan
af Stefan Harding organiserades en kvinnlig gren,
som fick en mycket stor utbredning. Af denna
kvinnliga gren finnes ännu kvar omkring ett hundratal
kloster, hufvudsakligen i Spanien.

Litt.: Manrique, "Cisterciensium sive verius
ecclesiasticorum annalium ...tomi IV" (1642–59),
Janauschek, "Originum cisterciensium tom. I" (1877),
Winter, "Die cistercienser des nordöstlichen Deutschlands
bis zum auftreten der bettelorden" (1868–71),
och Heimbucher, "Die orden und kongregationen
der kathol. kirche" (1896–97). Generalkapitelstatuten
finnas hos Martène & Durand, "Thesaurus
novus anecdotorum" IV, hos Winter samt i det af
Séjalon utgifna "Nomasticon cisterciense" (1892).
Värdefulla bidrag till ordenshistorien finnas i de
båda ordenstidskrifterna "Studien und mittheilungen
aus dem benedictiner- und cistercienserorden" (fr.
1880) samt "Cistercienserchronik" (fr. 1889).

Till Sverige öfverfördes cistercienserna redan i
midten af 1100-talet. Sannolikt redan 1143

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>