Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Civilprocess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detsamma gifna och gällande lagen äfvensom stundom dess
rättsliga realisation i enlighet härmed, men icke att
förhållandet skall genom processen på nytt regleras
genom något slags "lex specialis". Emellertid
bör skiljas mellan den fastställelse, hvari
en civilprocess sålunda alltid utmynnar, och
fastställelsedom i inskränkt mening på grund af
fastställelsetalan (se d. o.), hvilken
blott afser existensen eller icke-existensen af ett
visst rättsförhållande, men icke tillika går ut på
förändring af det bestående faktiska förhållandet
genom kondemnation, vare sig så, att viss prestation
i enlighet med och efter domen ålägges, eller så,
att genom själfva domen förändringen omedelbart
inträder, såsom fallet är vid resp. fullgörelsedom,
t. ex. efter yrkande om betalning af viss förfallen
skuld, och vid konstitutiv dom, t. ex. efter yrkande
om äktenskapsskillnad, där domens konstaterande af
rätt till skilsmässa tillika innebär förklaring om
äktenskapets upplösning; då i sistnämnda och liknande
fall, t. ex. vid skifte genom dom, ny rätt skapas,
beror detta därpå, att det egentligen föreligger både
en rättegång och ett rättsärende eller rättshandel,
som kräfver offentlig myndighets medverkan.
Civilprocessens föremål kan sålunda betecknas
som ett privaträttsligt rättsanspråk, hvars
riktighet eller oriktighet skall af domstolen
pröfvas i den ordning och på det sätt, som anges af
civilprocessrätten, eller sammanfattningen af de
för statens rättsskipande verksamhet i civila mål,
tvistemål, gällande rättssatserna. Skildt från
detta privaträttsliga rättsanspråk, hvilket är
rättigheten själf, tänkt såsom riktad mot annan,
är det anspråk på konkret rättsskydd eller rättens
tvångsrealisation, som äfven riktas mot staten
och som kan betecknas med uttrycket talerätt;
talerätten är alltid rättigheten själf, tänkt såsom
sökande processuell fastställelse. Anmärkas må, att
talan såsom utöfningsform för en "klagerecht" eller
"jus postulandi" i allmänhet likväl kan anställas
äfven utan att någon talerätt eller något verkligt
rättsanspråk föreligger; den innebär blott ett
formellt påkallande af rättegång, d. v. s. af ett
processuellt rättsförhållandes anordnande mellan
domstolen och parterna samt mellan parterna inbördes,
oberoende af den påstådda talerättens riktighet
och det framställda rättsanspråkets innehåll. Ett
sådant förhållande, med särskilda rättigheter och
skyldigheter för de tre processubjekten, kan dock
uppstå endast under vissa förutsättningar, hvilka
kallas processförutsättningar och afse möjligheten
af rättegång inför denna domstol rörande denna
sak mellan dessa parter, särskildt med hänsyn till
svarandepartens skyldighet att medverka i rättegången
eller i hvarje fall genom densamma bindas.
Processförutsättningarna underkastas så vidt möjligt
pröfning vid rättegångens början, enär målet, om
någon af dem saknas, ej kan upptagas och åtgärder, som
måhända redan vidtagits, blifva ogiltiga. Hit räknas
dock ej kärandens saklegitimation eller styrkandet af
dennes talerätt, utan undersökningen häraf tillhör
enligt nyare uppfattning hufvudförfarandet och
utmynnar, om talerätt saknas, i rättsanspråkets
ogillande; hufvudförfarandet afser pröfning
af själfva detta anspråk och det till grund därför
liggande tvistiga rättsförhållandets beskaffenhet. I
den klassiska romerska civilprocessen voro dessa båda
pröfningar skarpt åtskilda på
ett sätt, som ej återfinnes i den
moderna processen. Förhandlingarna rörande
processförutsättningarna och talerätten egde nämligen
enligt romersk rätt rum in jure inför pretorn, men
förhandlingarna rörande det faktiska rättsförhållandet
in judicio inför en privatman såsom förordnad judex,
och förhandlingarna in jure ändades med en formell
afslutningsakt, då saken definitivt anhängiggjordes
i närvaro af tingsmenigheten, som högtidligen togs
till vittne därpå, "litis contestatio". I den moderna
civilprocessen däremot blir saken anhängiggjord
redan vid talans framställande genom stämning. För
processens vidare afveckling erfordras såväl från
domstolens sida en processledande verksamhet som äfven
från parternas sida bestämda, af lagen till tidsföljd
och beskaffenhet närmare reglerade partshandlingar,
hvilka sammanfattas såsom processhandlingar och direkt
afse processens ändamål.
Af civilprocess finnas flera former. Hufvudslaget
är den allmänna, ordinära civilprocessen,
från hvilken de öfriga processformerna i olika
afseenden innebära mer eller mindre väsentliga
afvikelser. Ett slag af extraordinär process är
den s. k. summariska processen, hvarmed förstås
ett sådant enklare rättegångsförfarande, som genom
begränsning af parternas vanliga processrättigheter
åsyftar att vinna ett snabbare, men i stället blott
tillfälligt afgörande, med rätt för parterna att
under vissa villkor sedermera draga saken under
förnyad domstolspröfning i vanlig ordning. Svensk
extraordinär civilprocess är lagsökningsprocessen,
och såsom allmän civilprocess i vidsträckt mening bör
äfven anses den ordinära exekutivprocessen. Såsom
särskilda civilprocessformer enligt svensk rätt
märkas växel-, konkurs- och expropriationsprocessen,
förfarandet i sjörätts- och vissa handelsmål,
förfarandet vid egodelningsrätt m. fl., hvilka
samtliga böra räknas till specialprocessen. Från
civilprocess måste däremot skiljas såväl
frivillig rättsvård (jurisdictio voluntaria) som
skiljemannaförfarande (se dessa ord).
Förfarandet i den moderna, civilprocessen är byggdt på
principer, som åsyfta att tillgodose såväl parternas
rätt och intresse att själfva bestämma om sina
enskilda angelägenheter som ock statens rätt och
intresse att härvid gifva sin medverkan endast under
förutsättning, att därigenom verklig rättsskipning
och rättsvård ega rum. Då parterna äro berättigade att
förfoga öfver tvistens föremål, måste de ock i princip
ega rätt att bestämma öfver rättegångens utförande,
d. v. s. det kommer att bero af deras egen vilja,
huruvida de begagna eller underlåta att begagna de
medel rätten anvisat till processens utförande;
dispositionsprincipen är i civilprocessen den
härskande, liksom den motsatta, officialprincipen,
i straff processen. Utan partsinitiativ kommer ingen
civilprocess till stånd: "nemo judex sine actore";
emot parternas vilja fortgår ingen process: "judex ne
procedat ex officio"; hvad som under rättegången icke
införts i processmaterialet får ej beaktas: "quod non
in actis, non est in mundo"; utöfver parts yrkande kan
intet tillerkännas honom i domen: "ne eat judex ultra
petita partium". Dispositionsprincipen medför ock,
att civilprocessen väsentligen blir reglerad genom
parternas förhandling, vare sig denna allenast blir
en form för processen eller den tillika såsom grundad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
