Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Civilprocess - Civilrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på en förhandlingsprincip innebär, att
processfrågornas utredning helt och hållet beror af
parterna, icke af domaren. I sammanhang med sistnämnda
princip står ock, att förfarandet i civilprocessen
vanligen anordnats kontradiktoriskt, efter regeln
"audiatur et altera pars", så att ingen dom afkunnas,
utan att tillfälle varit part beredt att vederlägga
hvad motparten anfört. Emellertid skulle ett
oinskränkt genomförande af dessa grundsatser komma
i strid med det offentliga intresse, som ligger
till grund för statens medverkan och som närmast kan
betecknas som ett rättvisans intresse. Civilprocessen
får lika litet som annan process åsyfta allenast
formell sanning och rättvisa, utan skall såsom all
process ytterst möjliggöra den materiella sanningens
och rättvisans seger. Först och främst åligger därför
båda parterna en bestämd förpliktelse att tala
sanning, d. v. s. ej mot bättre vetande göra bruk
af den rätt att bestrida, som tillkommer dem, eller
eljes afsiktligt på ett tvetydigt och vilseledande
sätt uttala sig i saken eller vägra sin medverkan
till utredningen, när sådan ej kan därförutan ske;
dock finnas härvid åtskilliga begränsningar. Vidare
kunna parterna icke fritt förfoga öfver de regler,
som ordna processförhållandet dem emellan, och
ej heller kan domaren frånkännas all rätt att,
utöfver den formella processledning, som alltid
tillkommer honom, inverka på förhandlingen mellan
parterna. Tvärtom blir det, särskildt när processen
är ordnad, såsom enligt svensk rätt, utan tvång för
parterna att anlita advokater eller rättskunnige
medhjälpare, både lämpligt och nödigt, att domaren
dels bistår parterna med upplysningar och påpekanden,
dels medelst frågor och, i de fall, där parterna icke
ega full dispositionsrätt öfver tvisteföremålet, genom
föranstaltande om nödiga upplysningars inhämtande
ökar och förbättrar processmaterialet. Beträffande
bevisningen har domaren först och främst att själf,
oberoende af parternas åtgöranden, pröfva och bedöma
denna, ehuru det beror af parterna att fordra,
eller eftergifva, resp. införskaffa bevisen; men
därjämte kan han, i den mån det offentliga intresset
så fordrar och lagen det medger, både afvisa sådant,
som han finner vara utan betydelse för processen och
äfven positivt beträffande vissa bevismedel till en
viss grad taga initiativ.
I fråga om sättet för förhandlingarnas anordnande
kämpa olika principer med hvarandra om herraväldet:
offentligt förfarande för öppna dörrar eller
hemligt inom stängda; skriftligt förfarande eller
muntlighet och omedelbarhet. Särskildt sistnämnda
princip har länge legat till grund för de moderna
reformsträfvandena och innebär, att hela processen
skall försiggå inför domstolens ögon, så att domaren
endast genom omedelbar iakttagelse af allt som
tilldrager sig bildar sitt omdöme. Förutsättning
för omedelbarhet är muntlighet, d. v. s. att
parternas påståenden och utredningar framställas
i muntlig, ej i skriftlig form, och att endast
dessa få tagas i betraktande. Ej ens utförligare
protokoll öfver de muntliga förhandlingarna få, där
omedelbarhetsprincipen skall kunna genomföras, finnas;
för att ersätta dessa och förebygga menliga följder
af långt utdragna och ofta afbrutna förhandlingar,
har därför omedelbarhetsprincipen fullständigats
med principen om en förberedande skriftväxling
mellan parterna till klargörande af tvistefrågan,
påståendena och
bevismedlen i målet. Svårigheterna upphäfvas
emellertid ej fullständigt härigenom,
och i synnerhet beträffande bevisningen har
omedelbarhet ej heller kunnat genomföras annat än
med vidtgående begränsningar antingen i parternas
rätt eller i principens egen tillämpning. Den
svenska civilprocessen är hvad man kallat muntligt
protokollarisk, d. v. s. förhandlingen är i princip
muntlig, men protokollföres, och protokollet lägges
därpå till grund för domen. Förhandlingsprincipen är
erkänd, men mindre strängt genomförd än i Danmark och
Norge. En rättegångsreform har emellertid sedan länge
ansetts ytterst nödig och äfven på flerahanda sätt -
liksom i öfriga nordiska länder - förberedts, ehuru
den icke kommit till utförande. Nya lagberedningens
stora förslag af 1884 har följts af åtskilliga
partiella reformförslag, och af dessa ha åtminstone
några ledt till förändrad lagstiftning, särskildt
1899 beträffande stämning och 1901 beträffande
dels invändningar i rättegång, dels fullföljd af
talan. I det hela är dock den svenska civilprocessen
fortfarande byggd på rättegångsbalken i 1734 års
lag. Jfr Process och Straffprocess.
Litt.: Nehrinan, "Inledning till then swenska
processum civilem" (1732 och 1751), Bromée, "Allmänna
civilprocessen enligt svensk gällande rätt" (1890),
Afzelius, "Grunddragen af rättegångsförfarandet i
tvistemål" (1886), Fahlcrantz, "Rättfärdighet i
rättsskipning" (1903), Wrede, "Finlands gällande
civilprocessrätt" (1905), Hagerup, "Forelæsninger
över den norske civilproces" (1899- 1903),
Nellemann, "Civilprocessens almindelige del" (1887)
och "Den ordinære civile procesmaade" (1890),
Wach, "Civilprozessrecht" (1885) och "Vorträge
über die reichs-civilprozessordnung" (1896), Nya
lagberedningens betänkande ang. rättegångsväsendets
ombildning (1884), Förslag till reform af (finska)
rättegångsväsendet (1901). Rld.
Civilrätt, jur., allmän privaträtt, sammanfattningen
af de rättsregler, som bestämma enskilda personers
eller privata rättssubjekts inbördes förhållanden i
allmänhet och utan hänsyn till särskilda yrken eller
näringar (jfr Speciell privaträtt). Såsom civilrätt
betecknas äfven den gren af den juridiska vetenskapen,
som till föremål har dessa rättsregler. I båda dessa
bemärkelser är civilrätten den äldsta och högst
utvecklade af de positiva rättsgrenarna, och det är
med begagnande af dess metoder och af begrepp, hvilka
först blifvit af och inom densamma fixerade, som
öfriga grenar af rätten utbildats till sin nuvarande
själfständighet och nått sin nuvarande höjd. Därför
har, ej utan fog, civilrätten länge ansetts såsom
den viktigaste delen af rätten, och därför måste dess
studium allt fortfarande betraktas som grundläggande
för all juridisk forskning. Civilrätten, jus civile,
var från början egentligen borgerlig romersk
rätt i motsättning till jus gentium, eller den
allmänna naturrätten, och sedermera till kyrklig,
kanonisk rätt, tillsammans med hvilken den utgjorde
det enda föremålet, jus utrumque, för de medeltida
rättsskolornas arbete (däraf juris utriusque doktor
etc., hvilken benämning i Sverige först genom stadgan
29 april 1904 ang. juridiska examina ersatts med
det enklare juris doktor, juris licentiat, juris
kandidat).
Civilrätten eller, som den särskildt i Tyskland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
