- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
405-406

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Claudianus - I rom funnos två claudiska släkter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

makt. Hans förnämsta arbete är den ofullständigt
bevarade episka dikten om Proserpinas
bortröfvande. Dessutom skildrade C. samtida
krig och andra tilldragelser uti episka dikter,
i hvilka han förhärligade Stilicho och kejsar
Honorius. Han författade jämväl åtskilliga epigram,
bröllopskväden, fescenninska dikter, bref och
idyller. C. använde utom latinet det grekiska
språket. Han hade stark förkärlek för mytologiska
framställningar och skattade, i likhet med den
sista romartidens författare, åt det mystiska.
R. Tdh.

Claudius. I Rom funnos två claudiska släkter,
en patricisk och en plebejisk med hufvudlinjerna
Pulcher och Marcellus. Den patriciska släkten skall
tidigt ha invandrat från sabinerlandet. Bland dess
medlemmar märkas:

1. Appius C. Sabinus (förut Attus
Clausus
), från Regillum, invandrade kort efter
republikens införande till Rom och blef konsul
495. Han framställes såsom en afgjord förfäktare af
patriciernas företrädesrättigheter och som den,
hvilken genom sitt envisa motstånd mot lagförslag
om mildring af de gäldbundnes ställning vållade
plebejernas utvandring till det "heliga berget"
(494 f. Kr.). Den egentliga orsaken var plebejernas
rättslöshet och behof af officiella förespråkare
(folktribuner).

2. Appius C., den föregåendes sonson, konsul
och sedermera decemvir, d. v. s. medlem af den
tiomannakommission, som, utrustad med oinskränkt
myndighet, år 451 utsågs att affatta skrifna lagar (se
Livius III, 33 ff.). De för 450 valde decemvirerna
- äfven C. blef, tack vare plebejernas
sympatier, omvald - behöllo olagligen sin myndighet
äfven för 3:e året. En oförutsedd tilldragelse
gjorde snart slut på deras makt. C., numera
plebejernas fiende, blef intagen af häftig kärlek till
en plebejisk flicka Verginia, som var förlofvad med
en f. d. folktribun, Icilius. C. begagnade faderns
frånvaro vid hären för att få henne i sitt våld och
framskickade en sin klient, som, under förebärande
att hon ej var dotter till Verginius, utan till en
hans slafvinna, inför C. såsom domare yrkade på att
få henne i sitt våld, tills det blefve
utredt, om hon vore slafvinna eller fri. I strid
mot lagen, som bjöd, att en person, hvars egenskap
af fri ifrågasattes, skulle, till dess dom fallit,
behandlas som fri, gaf C. det påyrkade utslaget.
Detta väckte en oerhörd förbittring, och C.
måste till följande dag låta flickan förblifva hos
sin familj. Fadern, som efterskickats, uppträdde
nu med sin dotter i sorgdräkt. Trots Verginius’
protester och böner gaf C. sin klient befallning
att bortföra flickan såsom slafvinna. Då stötte
den förtviflade fadern en knif i sin dotters bröst,
flydde till hären och uppviglade den till uppror.
Äfven i Rom hade folket rest sig. Decemvirerna
måste nu nedlägga sin myndighet. C. anklagades
för folket, men innan målet slutbehandlats, tog
han sig själf af daga i fängelset. - I Livius’
framställning synes en ursprungligare uppfattning
af C. som befrämjare af plebejernas intressen
vara fördunklad af en yngre, som i honom såg deras
fiende. F. W. H-m.*

3. Appius C. Cæcus, censor 312 f. Kr., den första
skarpt utpräglade personlighet, som möter oss bland
romarna, berömd i synnerhet för sina storartade,
delvis ännu bevarade anläggningar, Aqua appia
Roms första vattenledning, och Via appia
(se Appiska vägen), för hvilkas fullbordande han
bibehöll sitt ämbete öfver den eljest vanliga tiden
af 18 månader. Egenmäktig till sin natur, genomdref
han trots motstånd af senaten och de förnäme flera
högst betydande reformer i demokratisk anda: fria
personer utan jordegendom, bl. a. en mängd frigifna,
fingo tillträde till en tribus (rote) och därmed
medborgarrätt; senaten omorganiserades, hvarvid
t. o. m. frigifnas söner däri upptogos; på hans
initiativ blefvo kalendern, särskildt förteckningen
på rättegångsdagar, och de s. k. processformerna
(legis actiones) tillgängliga för allmänheten. C. var
ock konsul två gånger samt deltog i flera fälttåg. På
ålderdomen enligt traditionen blind, däraf namnet
Cæcus, "den blinde", lefde han, alltjämt kraftig
och vaken, i tillbakadragenhet; blott en gång skall
han ha framträdt, nämligen 280, då åldringen med
sitt eldiga tal förmådde senaten att afslå Pyrrhos’
fredsanbud och sålunda fortskrida på vägen till
världsherraväldet. C. var slutligen den förste
kände romerske författaren: utom detta tal, det
första upptecknade vi känna från Rom, utgaf han en
samling tänkespråk på saturniskt versmått; bekant är
"Hvar och en är sin egen lyckas smed". Se Mommsen,
"Rom. forseh.", I:301 ff.

illustration placeholder

4. Tiberius C. Drusus, senare Tiberius C. Nero
Germanicus
, i historien vanligast omtalad blott under
namnet C., romersk kejsare 41-54 e. Kr., föddes år
10 f. Kr. i Lugdunum (Lyon). Hans föräldrar voro
Augustus’ styfson Drusus och Antonia, dotter till
triumvirn Antonius. Från sin tidigaste barndom var
C. sjuklig; för sin kroppsliga svaghet och andliga
efterblifvenhet hade han behöft den omsorgsfullaste
vård, men blef i stället föraktad och försmådd
äfven af modern och sina närmaste (utom af Augustus)
och hänvisades till opassande och dåligt sällskap,
mest med frigifna. Så utbildades hans karaktär,
under forntiden förlöjligad, för vår tid i flera
afseenden gåtfull och obegriplig; hans skaplynne
var en egendomlig förening af grof sinnlighet
(ifver för bordets, kärlekens och gladiatorsspelens
njutningar) och intresse för andlig verksamhet (språk-
och häfdaforskning); så började han redan som ung
sina allt framgent fortsatta historiska studier och
sökte senare införa tre nya bokstäfver (? för ett
ljud "mellan i och u", ? för ps, ? för v-ljudet,
som annars tecknades som u) samt uppträdde ej utan
framgång som talare och författare.

Efter mordet på Caligula blef C., som gömt sig af
fruktan för sin säkerhet, framdragen och i sin
egenskap af broder till den afhållne Germanicus
utropad till kejsare. Han var som sådan välmenande,
men saknade själfständighet och viljekraft, liksom
ock klarhet och konsekvens i tänkande och handlande,
samt behärskades fullständigt af sina gemåler och i
synnerhet af sina frigifna, som ej sällan begagnade
hans rädsla och öfriga svagheter, särskildt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:34 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free