Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 407-408 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I rom funnos två claudiska släkter - Claudius, Matthias, äfven känd under namnet Asmus och Der Wandsbecker bote, tysk folkskald - Claudius af Turin - Clauren - Claus, Karl Friedrich Wilhelm, tysk zoolog

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hans lätt framkallade häftiga vrede, för sina egna
intressen. Regeringen, som således faktiskt låg
i händerna på de frigifne, särskildt sekreteraren
Narcissus, var i många afseenden god för riket. Den
var till sin tendens konservativ och gick ut
på att stärka furstens makt på bekostnad af
senatsaristokratien samt att utjämna motsatserna
mellan Italien och provinserna. Finanserna (under
Pallas) sköttes väl. Storartade byggnadsföretag
utfördes, bl. a. en hamnanläggning vid Ostia och
två nya vattenledningar (hvalfbågar ännu kvar),
hvarjämte den oerhördt svåra torrläggningen af
Fucinosjön påbörjades (fullb. 1855-75). Många
vägar anlades. Den yttre politiken sköttes ej
illa; viktigast var Britanniens eröfring 43; äfven
Mauretanien besattes, och i Germanien hade romarna
åtskilliga framgångar. - Kejsaren själf var särdeles
road af rättegångsförhandlingar och satt ytterst
gärna som domare, men var ej alltid opartisk och
bar sig därvid som ofta eljes löjligt åt. Äfven
censorsbestyren intresserade honom lifligt.

C:s gemål, den vällustiga Messalina; gick slutligen
så långt i fräckhet, att hon firade sitt bröllop med
den sköne C. Silius (48 e. Kr.). Kejsaren förlorade
besinningen, men Narcissus’ kraftiga ingripande
medförde de brottsligas och många anhängares död. Kort
därpå gifte sig C. med sin brorsdotter Agrippina
d. y. Denna härsklystna kvinna förledde honom att i
stället för hans och Messalinas son, Britannicus,
till tronarfvinge insätta hennes egen son i ett
föregående gifte, Lucius Domitius, sedan kallad
Nero. Då kejsaren sedermera gaf henne anledning att
befara, att denna åtgärd skulle gå om intet, lät hon
förgifta honom genom en svampanrättning, 54 e. Kr.
H. Sgn.


5. Marcus Aurelius C., romersk kejsare,
född 220 e. Kr., utmärkte sig för krigisk duglighet
under kejsarna Decius, Valcrianus och Gallienus.
Kejsare efter den sistnämndes död (268), tillbakadref
han alemannerna och slog flera gånger goterna
(däraf hedersnamnet Gothicus), som framträngt öfver
Donau. C. var en kraftfull styresman. Under sin
regering, som varade blott två år, sökte han trygga
ordning och säkerhet i riket. Han dog af pesten i
Sirmium 270 e. Kr. H. Sgn.

6. Publius C. Pulcher. Se Clodius.


Claudius, Matthias, äfven känd under namnen Asmus och
Der wandsbecker bote, tysk folkskald, f. 15 aug. 1740
i Reinfeld i Holstein, bodde under största delen
af sitt lif i Wandsbeck nära Hamburg. 1787 utnämndes
han af danske kronprinsen Fredrik (Fredrik VI) till
revisor vid banken i Altona. Död 21 jan. 1815. C. var
en af de förste tyske författare, som medvetet sökte
verka på
det lägre folket. Enkelhet i seder, ett fromt sinne,
kvickhet och satir afspegla sig i hans skrifter,
hvarför
hans visor (Rheinweinlied, Wenn jemand eine reise
thut m. fl.) blefvo mycket populära. Under några år
utgaf han tidskriften "Wandsbecker bote" (sedermera
förändrad till "Deutscher bote"). C. utgaf själf en
samling af sina skrifter under titeln Asmus omnia sua
secum portans, öder Sämmlliche werke des wandsbecker
boten (1774-1812; 13:e uppl. 1902; "Claudii Asmus med
allt sitt pick och pack", 1820). Se vidare W. Herbst,
"Matthias Claudius" (1878).

Claudius af Turin, katolsk teolog, f. i Spanien under
senare hälften af 8:e årh., sändes af kejsar Ludvig
den fromme såsom biskop till Turin för att undervisa
folket i den heliga skrift och med svärd och predikan
motarbeta maurerna. Under det han tillika verkade
för att undantränga den vidt utgrenade bilddyrkan,
leddes han till flera uttalanden i strid mot samtida
kyrklig åskådning, såsom att Petrus ingalunda mottagit
rätten att lösa och binda och att icke innehafvaren
af apostelns stol, utan blott den, som utförde en
apostels gärningar, hade rätt att kallas apostolicus,
hvilka satser bragte hårda konflikter öfver hans
hufvud. C. var en utmärkt predikant och efterlämnade
ett flertal bibelkommentarer, hvilka dock till större
delen bestå af utdrag ur kyrkofäderna. Han afled före
832. Se Combe, "Claudio di Torino" (1895). J. Hdr.

Clauren, Heinrich, pseudonym för den tyske
skriftställaren Karl Heun.


Claus, Karl Friedrich Wilhelm, tysk zoolog,
f. 2 jan. 1835 i Kassel, blef e. o. professor i
zoologi i Würzburg 1860, professor i Marburg 1863
och i Göttingen 1870. År 1873 kallades han till
professor i zoologi och jämförande anatomi vid
universitetet i Wien samt till föreståndare för den
zoologiska stationen i Triest, hvilken då var under
bildning. Död 18 jan. 1899. C. var en af den nyaste
tidens mest framstående zoologer och ansågs för sin
tids bäste kännare af kräftdjursklassen, som han i
den nyare forskningsmetodens belysning framställde
i sitt stort anlagda, Darwin tillegnade arbete,
Untersuchungen zur erforschung der genealogischen
grundlage des crustaceensystems (1876). Äfven till
kännedomen om celenteraterna
(se Cœlenterata) lämnade C. ett stort antal synnerligen värdefulla
bidrag, af hvilka såsom de mest omfångsrika här må
nämnas: Studien über polypen und quallen der Adria
(1877) samt Untersuchungen über die organisation
und entwicklung der medusen (1883). Viktiga bidrag
till utvecklingslärans principfrågor lämnade C. i Die
typenlehre und E. Hæckels sog. gastræatheorie (1874),
Über Lamarck als begründer der descendenzlehre
(1888) och Über die werthschätzung der natürlichen
zuchtwahl als erklärungsprincip (s. å.). C. söker i
senast anförda arbete visa, att Darwins selektionslära
ej räcker till såsom enda förklaringsgrund af arternas
uppkomst, utan att det ändamålsenliga förutom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>