- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
507-508

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Colbert, Jean Baptiste C., fransk statsman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utan egentlig hänsyn till enskildas rättigheter
- underkänna, afskrifva eller konvertera sådana
lån, hvilkas gifvare ansågos ha bedragit staten
eller tillskansat sig otillbörliga förmåner; många
dömdes till återbetalning af stora belopp. Därefter
lyckades C. reda sig utan skuldsättning intill
kriget med Nederländerna; och de lån, som upptogos
under kriget, blefvo till stor del afbetalade
under de följande fredsåren, så att
finanstillståndet vid hans död var bättre än någonsin senare
under kungadömet. Statsinkomsterna höjdes genom ett
förbättradt uppbördssystem, och utgifterna minskades
genom afskaffande af många onödiga ämbeten. I
skatteafseende arbetade C. särskildt på att minska den
direkta skatten "la taille", som egentligen hvilade
på de fattigaste, och föredrog indirekta skatter, som
drabbade alla. På alla områden var det C:s sträfvan
att - fortgående på samma väg som enväldets föregående
statsmän, särskildt Richelieu - sammansluta Frankrike
till en verklig enhetsstat genom att undanröja
de otaliga spåren efter den feodala splittringen;
och han beklagade ingalunda, att den centralisation,
som däraf blef följden, undertryckte resterna af den
lokala själfstyrelsen och parlamentens makt. Hans
försök att jämna ut skattefördelningen mellan olika
provinser rönte emellertid föga framgång. Däremot
tillintetgjorde han genom den stora tulltariffen af
1664 en stor del af de otaliga tullskrankorna mellan
olika landskap och orter samt lyckades sammansluta de
gamla kungliga provinserna, "les cinq grosses fermes"
(ungefär en tredjedel af riket), till ett gemensamt
tullområde. Sin stora plan att afskaffa alla inhemska
tullar och sammanslå de olika tullarna vid riksgränsen
till en enda mäktade han däremot icke genomföra;
här liksom på många andra områden lyckades först
den stora revolutionen sopa bort feodalismens sista
rester. C:s verk innebar emellertid ett stort steg mot
en friare samfärdsel inom landet - satsen "friheten
är handelns själ" bar han ständigt på tungan - och
äfven genom väg- och kanalanläggningar (särskildt den
stora Languedoc-kanalen 1665-81) arbetade han på att
göra Frankrike till en ekonomisk enhet. Enhetsverket
fick också uttryck i de stora arbetena på lagarnas
kodifikation: civil- och strafflagarna (1667, 1670),
koloniallagen ("code noir", utfärdad 1685), lagarna
om vattendrag och skogar (1669) samt om näringarna
(1673), af hvilka den sistnämnda ännu delvis är
i kraft.

Äfven C:s handels- och industripolitik behärskas
af finansintresset, såtillvida att han ansåg
näringslifvets uppblomstring som bästa sättet
att fylla statskassan. Hans mål var att ställa
näringslifvet på en säker och varaktig grundval,
som kunde göra landet själftillräckligt och sätta
det i stånd att uppta kampen om världshandeln och
kolonialväldet med andra makter. Genom inkallande af
utländska arbetare, genom privilegier och personlig
omvårdnad skapade C. en storindustri, dels i
statsfabrikerna, dels i stora statsunderstödda
enskilda anläggningar; han återupplifvade
bl. a. klädes-, lärft- och sidenindustrierna äfvensom
järnindustrien och införde flera nya lyxindustrier,
bl. a. spetsfabrikationen. För storindustrien liksom
för handtverket - enhetligt ordnadt i skråväsendets
former - utfärdade han vidlyftiga reglementen,
som i hvarje detalj bestämde fabrikationsmetoderna;
ledningen och kontrollen lades
i händerna på en hel hierarki af myndigheter med
ett "conseil de commerce" (1664) och C. själf i
spetsen. Det yttre skyddet nådde sin höjdpunkt med
1667 års mot Nederländerna riktade tulltariff, som
ledde till handelskrig med detta land och banade
väg för det verkliga kriget 1672; efter freden i
Nijmegen måste den afskaffas. För utrikeshandelns
eröfring från Nederländerna - föremålet för C:s afund
och oblidkeliga hat - skapade C. ett helt system
af handelskompanier (se d. o.), som dock till stor
del blott voro omklädnader för handel i statens egen
hand, eftersom konungen var den förnämste delegaren
och C. den verklige ledaren. Deras betydelse
är främst politisk. Ostindiska och västindiska
kompanierna (1669) hade sin betydelse för Frankrikes
uppblomstrande kolonialvälde - i Ostindien anlades
Pondichéri 1680 -; levantiska kompaniet (1670) och
de många afrikanska kompanierna äfvensom den 1669
inrättade frihamnen i Marseille voro verktyg för den
återväckta handeln på levanten och Medelhafvet. Med
omsorgen om handel, sjöfart och skeppsbyggerier
var C:s väldiga arbete för sjöförsvaret på det
närmaste förknippadt. C. är skaparen af den franska
krigsflottan, som han äfven försåg med varf och
arsenaler i Toulon, Rochefort, Brest och Dunkerque;
i den likaledes nyskapade galärflottans bemanning
med förbrytare, som vanligen kvarhöllos i åratal
öfver strafftiden, tog sig C:s likgiltighet för
individernas rättigheter och lidanden kanske sitt
starkaste uttryck. - Den enda sida af näringslifvet,
som styfmoderligt behandlades; var landtbruket; ty
ehuru C:s skötsel af skogar, domäner och stuterier
var mönstergill, led det egentliga jordbruket af täta
spannmålsexportförbud, som vållade stor osäkerhet i
afsättningsförhållandena. - Vid sidan af allt detta
omhuldade C. flitigt litteratur och konst. Louvres
uppbyggande var ett af hans hufvudintressen, och
med stor ovilja såg han de hinder, som genom Ludvig
XIV:s omåttliga utgifter för Versailles’ försköning
lades för dess fullbordande. C. grundade en rad
nya akademier, bl. a. "académie des inscriptions"
(1663), "académie des sciences" (1666), "académie
royale d’architecture" (1671) och "académie royale
de la musique" (1672).

C:s två äldste söner utsagos redan under hans lifstid
att efterträda honom i några af hans ämbeten. Den
äldste, Jean Baptiste C., känd under sin titel
marquis de Seignelay, f. 1651, d. 1690, blef redan
1672 under faderns öfverinseende flottans ledare
och öfvertog sjöförsvaret efter C:s död; det var en
rastlöst energisk man, som bibehöll flottan vid det
utmärkta skick, hvari C. bragt den. Den andre sonen,
Jules Armand C., marquis d’Ormoy et de
Blainville
, f. 1663, utnämndes redan vid nio års ålder till
C:s efterträdare såsom "surintendant des bâtiments",
men beröfvades denna plats och följde sedan den
militära banan till sin död, 1704, framkallad af ett
sår i slaget vid Höchstädt.

Hufvudkällan för kännedomen om C. (och hans söner) är
den stora urkundsamlingen "Lettres, instructions et
mémoires de C." (7 dlr utg. af P. Clément 1861-70,
med ett registerband 1882). Se vidare Clément,
"Histoire de C. et de son administration" (3:e
uppl. 1892), F. Joubleau, "Études sur C." (2 dlr,
1856), A. Neymnrck, "C. et son temps" (2 dlr, 1877),
och G. H. Hecht, "C:s

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:27:43 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free