- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
535-536

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Collett

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

afgifva Norges oafhängighetsförklaring. S. å. ingick
han i Kristian Fredriks regering, där han först
blef regeringsråd och sedan statsråd, samt deltog
14 aug. i afslutandet af konventionen i Moss. Som
medlem af statsrådet, hvilket då var reduceradt till
fyra medlemmar, deltog han sedan i rikets styrelse,
först på Kristian Fredriks, sedermera på stortingets
bemyndigande. Efter föreningen behöll han sin plats
som medlem af den nya, af Wedel-Jarlsberg bildade
regeringen och förestod det fjärde (inrikes-)
departementet, tills detta, med utgången af år 1818,
upphörde. 1822 öfvertog han det tredje (finans-,
handels- och tull-) departementet. Det var genom C:s
initiativ, som 1826 två ångbåtar (de första i Norge)
anskaffades för statens räkning. Till lön därför blef
han af följande storting anklagad inför riksrätt,
såsom den där både i detta och åtskilliga andra
fall hade öfverskridit sin befogenhet. Domen blef
emellertid frikännande. Under de följande åren växte
C:s popularitet betydligt, och han gjorde sig äfven
vid flera tillfällen i hög grad förtjänt däraf. Det
var t. ex. genom honom, som den redan af stortinget
beslutade försäljningen af Kongsbergs silfververk
förhindrades. Då efter grefve v. Platens död (1829)
ingen ny ståthållare valdes, intog C., såsom det
äldsta statsrådet, den främsta platsen i den norska
regeringen. Det sätt, hvarpå han i denna ställning
för tidigt lät stortinget få underrättelse om dess
förestående upplösning (1836), framkallade Karl Johans
harm, och sedan en ny ståthållare blifvit utnämnd,
måste C., på konungens tillsägelse, taga afsked. Hans
uppförande vid detta tillfälle har blifvit olika
bedömdt; visst är, att det gjorde honom till Norges
populäraste man. 1839 års storting beviljade honom
pension med full lön. Sedan framlefde C. sina dagar
i stillhet och dog 3 jan. 1851.

2. Peter Jonas C., den föregåendes brorson,
norsk jurist och estetiker, f. 12 sept. 1813 i
Lier (nära Drammen), blef 1841 lektor och 1848
professor i juridik vid Kristiania universitet.
Död 18 dec. 1851. Han offentliggjorde många
skaldestycken och litterär-kritiska arbeten, som
förskaffade honom mycket anseende. Som författare
tillhörde han den nyromantiska riktningen
och stod Welhaven nära, hvaremot hans
kritiska artiklar, bl. a. riktade mot Wergeland,
voro mycket skarpt affattade. Efter hans
död utkom Den norske familieret (1859-65);
den första delen (utg. af Fr. Brandt 1865) bär
titeln "Foreläsninger över personretten" o. s. v.
Y. N.

3. Jakobine Camilla C., född Wergeland, den
föregåendes hustru, norsk författarinna, f. 23
jan. 1813 i Kristiansand, d. 6 mars 1895 i Kristiania,
erhöll en något ojämn och otillräcklig undervisning
i hemmet och den herrnhutska uppfostringsanstalten
Christiansfeld i Schleswig-Holstein, nära Hadersleben.
Mera utvecklande var samvaron med den ungdom i
Kristiania, som hon lärde känna under broderns,
Henrik Wergelands, tidigare stridsperiod och
bland hvilken hon väckte uppseende genom
skönhet, elegans och sätt. Hon fattade en svärmisk
kärlek till Welhaven, broderns store fiende, men
förhållandet mellan dem afbröts utan att ha nått
till klarhet. Bruten af denna hjärtesorg, fick hon
1834 i sin faders sällskap göra en långvarig resa
till Paris och Hamburg - för henne framför
allt Heines stad -, hvilken återgaf henne
jämvikt och hälsa samt också satte djupa spår i
hennes utveckling. 1841 ingick hon äktenskap med
lektor P. J. Collett, som uppmuntrade henne till
författarskap. Först sedan en rad dödsfall bland
hennes närmaste - föräldrarna, brodern och slutligen
mannen, 1851 - kommit henne att känna sig djupt ensam
och i grund förändrat hennes yttre ställning, vardt
detta författarskap af betydelse.
illustration placeholder

Den anonymt utgifna
Amtmandens döttre (1855; 5:e uppl. 1897; "Amtmannens
döttrar", 1863), där fru C. i en lättläst och
själfull stil angrep det konventionella äktenskapet,
"kvinnans enda brödstudium", gjorde epok i den norska
litteraturen genom att bryta med den folkliga och
historiska romantiken för att diskutera ett modernt
problem och återge bilder ur verkligt nutidslif. Denna
roman är hennes enda större arbete. Den efterföljdes
af flera samlingar smärre skildringar, än i
berättelseform, än dikter, än memoarer, uppsatser och
kritiker, nämligen Fortællinger (1861, "Berättelser",
1865), I de lange nætter (1863, "Under långa nätter",
1866), hvilken innehåller betydelsefulla erinringar
ur hennes eget lif, Sidste blade (I 1868, förut
utkommen på svenska med titeln "Under ljusa dagar"
1866; II 1872, III 1873 med titeln Erindringer
og bekjendelser
, den första af hennes böcker med
utsatt författarnamn), Fra de stummes leir (1877)
och Mod strömmen (1879 och 1885). En upplaga af hennes
samlade skrifter utgafs 1892-93 i 8 bd. Med den del af
"Sidste blade", som kom ut 1872, började en ny fas
af fru C:s författarskap. Efter att i "Amtmandens
döttre" ha talat för den kvinnliga känslans rätt,
tog hon då upp striden för kvinnans rättigheter på en
bredare grundval. Hon angrep samhällets dubbla moral,
en slappare för män, en strängare för kvinnor, samt
den stora skillnaden i löneförmåner mellan kvinnor
och män. I en mycket tillspetsad form kritiserade hon
vidare kvinnoskildringarna i den moderna litteraturen,
hvilka hon bedömde från kvinnosaksståndpunkt med
en stundom rent af fruktansvärd ensidighet. Både
hennes författarskap och hennes sträfvande för
kvinnans rättigheter rönte emellertid mer och
mer erkännande, och hennes åttioårsdag firades
1893 med storartade hyllningar. Genom sin
eleganta, träffsäkra och energiska prosastil
utöfvade hon ett stort inflytande på den norska
berättarkonsten. Hennes idéer och uppfattning
påverkade framför allt Ibsen ("Samfundets stötter" och
"Et dukkehjem") och Lie ("Kommandörens dötre"). Jfr
H. Jæger, "Literaturhistoriske pennetegninger"
(1878), Cl. Tschudi, "Silhuetter" (1898), och
Cl. Bergsöe, "C. C. Et livsbillede" (1902).
R-n B.

4. Frederik Jonas Lucian Bothfield C., sonson till
C. l, norsk målare, f. 25 mars 1839 i Kristiania,
studerade i Düsseldorf för Gude, utställde första
gången 1865 och var flera år bosatt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free