Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Colombia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lemos, "Compendio de geografia de la republica de
Colombia" (Medellin 1894), Nuñez och Jalhay, "La
république de Colombie" (Bruxelles 1898), Regel,
"Kolumbien" (1899), Reis och Stübel, "Reisen in
Südamerika" (1892-99), Vergara Velasco, "Nueva
geografia de Colombia" (Bogotá 1901-02), Hettner,
"Die Anden des westlichen Columbiens" (Peter-manns
mitt. 1893). (J. F.N.)
Historia. Landet eröfrades 1536 för spanska kronans
räkning af Gonzalo Jimenez de Quesada, hvilken
efter sin hemort kallade det Nya Granada. Det
hörde i början till vicekonungariket Peru, men
blef 1547 själfständigt förvaltningsområde under
en egen generalkapten och upphöjdes 1718 till ett
vicekonungarike, dit äfven nuv. Ecuador och Venezuela
hörde och där Bogotá och Cartagena växelvis voro
hufvudstäder. Liksom i Spaniens öfriga sydamerikanska
besittningar utbröt äfven i C. 1810 efter Ferdinand
VII:s afsättning och Josef Bonapartes upphöjande
på spanska tronen en upprorsrörelse, som efter
skiftande öden ledde till landets frigörelse från det
spanska väldet. Upproret ledde först till upprättande
af en federativ republik, men 1815 återeröfrades
landet af den spanske generalen Morillo, hvilken
grymt straffade befolkningen för dess affall från
spanska kronan. Bolivars afgörande seger vid Boyacá,
7 aug. 1819, befriade ånyo landet, och Nya Granada
förenades i dec. s. å. med Venezuela till republiken
C. under Bolivars presidentskap. 1821 anslöt sig
Panama och 1822 provinsen Quito (nu Ecuador) till den
nya fristaten. Till följd af inre förvecklingar (se
Bolivar) skilde sig Venezuela 1829 och Ecuador
1830 från republiken C., och dess återstående delar
konstituerade sig på kongressen i Bogotá 21 nov. 1831
till republiken Nya Granada, hvars förste president
blef general Santander. Efter utgången af hans
ämbetstid utbröt ett häftigt inbördeskrig, hvarunder
först Cartagena - och sedan flera andra provinser
(bl. a. Panama) som egna fristater skilde sig från
republiken. En återförening åstadkoms af presidenten
Herran, och under dennes efterträdare, general
Mosquera, gick landet framåt i ekonomiskt afseende,
hvarjämte skolväsendet förbättrades och invandringen
tilltog. En rad demokratiska reformer följde
under presidenten Lopez (1849-53); den viktigaste
var slafveriets upphäfvande 1852. Republikens
sammanhållning hotades på det allvarligaste af
författningsändringen 1853, genom hvilken hvarje
provins fick rätt att med kongressens samtycke
förklara sig för suverän stat och träda i federativ
förbindelse med moderstaten Nya Granada. Af denna
tillåtelse begagnade sig Antioquia 1856 och Panama
1857. Den nya författningen af 15 juni 1858, hvilken
var kopierad efter Förenta staternas och sammanslog
de förutvarande 36 provinserna till 8 oberoende
republiker, löst sammanhållna af centralregeringen
i Bogotá, framkallade nya inbördes strider, i hvilka
förre presidenten Mosquera spelade hufvudrollen. Denne
ställde sig i spetsen för det demokratiska partiet,
bildade, stödd på staten Cauca, en konfederation
af denna och några andra oppositionella stater
under namnet Colombias förenade stater samt intog
18 juli 1861 hufvudstaden Bogotá. Inbördeskriget
slöts genom en konvention i Cali (i staten Cauca)
29 dec. 1862 mellan Mosquera och den konservativa
centralregeringens representant, general
Canal, hvarpå alla staterna ånyo förenades under
en ny federativ författning af år 1863. Efter nya
partistrider blef Mosquera, hvilken än som diktator,
än som tillförordnad eller ordinarie president
utöfvat regeringsmakten, störtad (1867) och måste gå i
landsflykt. Nu följde en tid af relativt lugn. Rafael
Nuñez valdes 1880 för första gången till president,
afgick 1882, uppsattes 1884 ånyo under sin frånvaro
i utlandet af liberalerna på presidentstolen, men
befanns vid hemkomsten alltför konservativ, hvarför
en rad af resningar utbröt, hvilka snart öfvergingo
i allmänt inbördes krig. I sept. 1885 var ordningen
återställd, och Nuñez genomförde därefter en ny
författning, som förvandlade C. från federativstat
till enhetsstat med de förra staterna som departement
under af republikens president tillsatta guvernörer;
samtidigt ökades presidentens ämbetstid från 2 till
6 år, och stränga lagbestämmelser mot upprorsförsök
infördes. Nuñez valdes till president och omvaldes
1892, men förmådde till följd af sjuklighet sällan
utöfva sitt ämbete; han efterträddes vid sin död 1895
af vicepresidenten Miguel Caro. Klerikalerna
genomdrefvo 1898 valet af general Sanclemente
till president, hvarpå följde en ny period af
upprorsförsök från liberalernas sida, till dess
vicepresidenten J. M. Marroquin störtade
presidenten Sanclemente (som 1902 dog i fängelse)
och lät proklamera sig själf som president. De inre
oroligheterna fortforo, och samtidigt utbröt en
konflikt med Venezuela, hvars stridslystne president,
Castro, klagade öfver att venezuelanska upprorsmän
från colombianskt område förberedde sina anfall
på regeringen i Caracas och som samtidigt själf
understödde general Uribe, ledaren för de klerikale
insurgenterna i C. Ändtligen gjordes i nov. 1902
slut på inbördeskriget i C. genom en af Förenta
staterna bemedlad förlikning. Förenta staterna, som
redan 1846 slutit fördrag med C., om en blifvande
interoceanisk kanals neutralisering, inledde nu nya
underhandlingar om kanalanläggningar på Panamanäset
(genom det colombianska departementet Panama), och
i jan. 1903 afslöts det s. k. Hay-Herran-fördraget,
enligt hvilket C. skulle mot en ansenlig penningsumma
och en årlig afgift till Förenta staterna afträda
en för kanalens anläggning nödvändig landremsa
(se härom närmare Panama). Då C:s senat vägrade
ratificera fördraget (sept.), tog sig departementet
Panama däraf anledning att (3 nov. s. å.) proklamera
sig såsom oberoende republik. Den nya republiken
erkändes omedelbart (6 nov.) af Förenta staterna,
som äfven läto C:s regering veta, att hvarje försök
från dess sida att med vapenmakt återeröfra Panama
skulle föranleda Förenta staterna att bistå den
nya republiken. C:s protester och dess anklagelser
mot Förenta staterna för att ha direkt framkallat
upproret förmådde lika litet uträtta som dess senkomna
löfte att genast afsluta ett för Förenta staterna
acceptabelt kanalfördrag. Inom årets slut var den
nya fristaten erkänd af ett flertal andra makter,
och C. måste foga sig i det oundvikliga. Presidenten
Marroquin efterträddes 1904 af general Rafael Reyes,
hvilkens författningsenliga ämbetstid genom beslut
af representationen i mars 1905 utsträcktes till
10 år. Han har koncentrerat sina sträfvanden på
att bringa ordning i landets finanser, hvartill
upprättandet af en riksbank år 1905 (banco central)
med befogenhet att upptaga statsinkomsterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
