Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Comitia - Comm. - Comma - Commandement - Comme chez nous - Comme ci comme ca - Commedia - Commedia dell' arte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sistnämnda befogenhet ännu under
kejsartiden). Comitia calata (af calare, sammankalla)
hette folkförsamling under ledning af öfverstepräst
i och för vissa sakrala handlingar. - 2. Comitia
centuriata, från slutet af konungatiden. Det
värnpliktiga borgerskapet, patricier och plebejer,
sammanträdde, militäriskt indeladt i klasser (efter
förmögenhet) och centurier (se d. o.), vanligen
på marsfältet, för att välja högre ämbetsmän, döma
vid svårare brott till dödsstraff eller landsflykt
samt stifta lagar. Ledare var en högre ämbetsman,
vanligen en konsul. - 3. Den under republikens senare
tid vanligast förekommande folkförsamlingen var den
s. k. comitia tributa, där man röstade efter tribus,
kretsar. I strängt juridiskt språkbruk synes man
ha skilt mellan comitia tributa (från 449 f. Kr.),
hvarvid hela det romerska borgerskapet, patricier
och plebejer, under ledning af konsul eller pretor,
röstade efter tribus, och concilia plebis, där
blott plebejerna under ledning af en tribun röstade
efter samma grunder (fr. 471 f. Kr.), men i dagligt
tal synas båda uttrycken ha användts om sistnämnda
församlingar. Ett beslut på dessa concilia plebis,
som alltid leddes af tribuner och sannolikt voro
tillgängliga blott för plebejer, kallades plebiscitum;
under republikens senare århundraden fick det efter
hand kraft af komitiebeslut, måhända därför, att
idén om folkviljan såsom tillräcklig grund för lag
(utan kontroll af patres, som förut ansetts nödvändig)
trängde igenom. På tribusförsamlingarna valdes lägre
statsämbetsmän och folktribuner samt afkunnades dom
i bötesmål, hvarjämte lagstiftningen mer och mer
förlades dit. Platsen var forum eller marsfältet.
Komitier inleddes med bön, hvarpå ofta följde
förberedande förhandling med diskussion o. s. v. i
en s. k. contio (icke beslutande församling); därpå
följde omröstning (från 2:a årh. f. Kr. sluten)
i politiska afdelningar. Litt.: Sundén, "De
rom. antikviteterna" (1903), s. 129 ff., och
Staaff, "Några anmärkningar om concilia plebis"
(1898). H. Sgn.
Comm., vid växtnamn förkortning för Ph. Commerson.
Comma (it.), mus. Se Komma.
Commandement [kåmmädgmä’], fr. Se Kommandement.
Comme chez nous [kåmm je no], fr., som hos oss.
Comme ci comme ça [kåmm si kåmm sa7], fr., "så där",
"si och så", någorlunda, hjälpligt.
Commedia (it.), äfven Commedia erudita (it.),
d. v. s. det lärda lustspelet till skillnad från de
folkliga farserna, är i Italien beteckning för de
lustspel, hvilka under 1400- och 1500-talen uppstodo
såsom imitationer efter Plautus’ och Terentius’
latinska lustspel. Redan humanisterna på 1400-talet
roade sig med att skrifva dylika efterlikningar,
men på latin. I slutet af nämnda århundrade uppförde
man äfven gärna de latinska originalen vid festliga
tillfällen, men då hofmännen ej alltid förstodo
romarspråket, började man bearbeta de gamles dramer
på italienska och skrifva nya i deras anda. Det var
först Ariosto med bl. a. sin "Cassaria" (1508) och
kardinal Bibbiena med "Calandria" (1504 l. 1510),
som slogo in på denna väg, på hvilken de funno många
efterföljare. I början var anslutningen till de
latinska originalen synnerligen stor, men småningom
lokaliserade man dem och lämpade dem efter tidens
fordringar, upptog nya motiv ur novellitteraturen och
nådde därigenom till en viss frihet. Detta lustspel är
af stor kulturhistorisk betydelse och ofta af lysande
kvickhet. Dock stannade det alltid på intrigstyckets
ståndpunkt - högre karaktärsteckning hör till
undantagen (Machiavellis Mandragola) . De förnämste
lustspelsförfattarna under denna tid äro Ariosto,
Bibbiena, Machiavelli, Pietro Aretino, Lorenzino
de Medici och Cecchi. Det italienska lustspelet
ligger till grund för såväl den franska som den
engelska komedien. I Italien själf nådde det däremot
aldrig någon högre ståndpunkt, utan sjönk därigenom,
att commedia-dell’-arte-scener inkastades i det. Det
öfverglänstes snart af det franska, som efter Molière
härskade i Italien under 1700-talet. I den franska
komediens släptåg följde den borgerliga komedien,
ursprungligen stammande från England, men där närmast
en efterbildning af den franska comédie larmoyante (i
Italien kallad commedia flebile). Redan Pietro Chiari,
d. 1785, skref dylika stycken, men huvudrepresentanten
är Giovanni de Gamerra (1743-1803). J. M.
Commedia dell’ arte (it.), egentl.
"handtverkskomedi", ett slags lustspel med stående
typer, i hvilket endast själfva hufvudscenerna
fastställts af författaren, men replikerna däremot
improviserades af skådespelarna. Namnet uppkom däraf,
att lustspelet utfördes af yrkesskådespelare,
hvilket var en ovanlighet, ej däremot (såsom
man också sagt) därför att det improviserades af
skådespelarna. Otroligt är icke, att det
härstammar från de antika atellanerna och mimerna.
 |
| Fig. 1. |
|
| Fig. 2. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
