Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Condé, fransk furstesläkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från Tyskland komna hjälptrupperna (11 jan. 1568).
C. befriade nu det belägrade Orléans, intog
Beaugency och Blois samt började belägra Chartres, men
ingick inom kort på fredsfördraget i Longjumeau
(23 mars s. å.), som dock blef af kort varaktighet.
Katarina beslöt nämligen än en gång att tillfångataga
C. och Coligny, men de flydde till La Rochelle, där
Jeanne d’Albret med sin son Henrik (sedermera Henrik
IV) slöt sig till dem. Hela södern bragtes i
harnesk mot regeringen, men genom en skicklig manöver
lyckades den kungliga armén skilja protestanternas
stridskrafter, hvarefter C. i slaget vid Jarnac (13
mars 1569) grundligt besegrades. C. själf tillfångatogs
och dödades samma dag, enligt uppgift på
befallning af hertigen af Anjou. C. hade åtta barn,
bland hvilka må nämnas sönerna Henri (se
Condé 2), François (1558-1614), prins af
Conti, Charles (1562-94), vanligen kallad
kardinalen af Bourbon (se d. o.), och
Charles (1566-1612), grefve de Soissons
et de Dreux. Se "Mémoires de Condé"
(många uppl., den bästa i 7 bd, London, 1869-95),
och Delaborde, "Eléonore de Roye"
(1876).
2. Henri I de Bourbon, prins af C.,
den föregåendes äldste son, f. 29 dec. 1552, d. 5
mars 1588, gjorde jämte sin kusin Henrik af
Navarra sina krigiska lärospån under amiral Coligny
i slaget vid Arnay-le-Duc (26 juni 1570). Från
Bartolomeinatten räddades han, men nödgades kort
därpå afsvärja sin protestantiska tro och måste vid
katolikernas sida deltaga i belägringen af La Rochelle
(1573). Men kort därpå inläto sig han och Henrik
af Navarra i stämplingar med hertigen af Alençon
för att sätta denne på tronen. När detta upptäcktes,
flydde C. till Strassburg, där han åter öfvergick till
protestantismen. 1575 utnämnd till de franske
protestanternas generalissimus, samlade han i Tyskland
med bistånd af pfalzgrefven Johan Kasimir en här
på 18,000 man, med hvilken han inträngde i Frankrike
till Moulins, där han förenade sig med hertigen
af Alençon. Hofvet nödgades då gå in på freden i
Chastenoy 6 maj 1576 (la paix de Monsieur), men
redan följande år utbröt religionskriget på nytt, och
freden i Bergerac (17 sept. 1577) medförde endast
ett nytt, tvåårigt stillestånd, hvarefter C. än en
gång for till Tyskland för att värfva trupper. Genom
freden i Fleix (26 nov. 1580) bragtes dock landet
till lugn under nära fem år, hvarunder den i C:s
provins Picardie uppkomna "heliga ligan" gjorde
för protestanterna fruktansvärda framsteg. C., Henrik
af Navarra och Montmorency förbundo sig till
det öfvermäktiga katolska partiets bekämpande 10
aug. 1585 och gåfvo därigenom upphofvet till det
sista och längsta af de franska religionskrigen. C.
hade härunder i början framgång, rensade Poitou
från ligans trupper och belägrade Brouage, men
måste, sedan han företagit två fruktlösa anfall mot
Angers, upplösa sin här och själf fly till Guernsey,
hvarifrån han dock inom kort på en engelsk eskader
fördes till La Rochelle (jan. 1586). I förening med
Henrik af Navarra företog han därpå flera lyckade
krigsföretag samt besegrade den katolska hären under
Joyeuse vid Coutras (20 okt. 1587), där C. blef
sårad. Han återvände därefter till Saintonge, där
han dog, enligt hvad samtiden trodde förgiftad af
sin gemål Charlotte de la Trémoille.
3. Henri II de Bourbon, prins af C.,
den föregåendes postume son, f. 1 sept. 1588, d.
26 dec. 1646, uppfostrades i katolicismen och
betraktades som förste prins af blodet och fransk
tronföljare, då Henrik IV:s andra giftermål och dauphin
Ludvigs födelse (1601) gjorde slut på hans utsikter
att komma på tronen. Hans giftermål med Charlotte
Marguerite de Montmorency (1609), en af den
tidens skönaste och rikaste kvinnor, nödgade C.
att fly till Bruxelles med sin gemål, då konungen
förföljde henne med sin kärlek. Efter Henriks död
(1610) återvände han till Frankrike, där han
uppträdde med stora anspråk samt tillsammans med
andra missnöjda stormän intrigerade mot
regentinnan Maria af Medici. I början lyckosam, blef
C. slutligen af henne insatt på Bastiljen, när hon
fann honom på väg att bli alltför mäktig. Efter
tre års fångenskap blef han 1619 frigifven,
hvarefter han tog en verksam del på konungens sida
i striden mot de upproriske stormännen och
protestanterna 1620-22. Efter några års onåd,
förorsakad af nya intriger från C:s sida, slöt han sig
1626 till den då allsmäktige kardinal Richelieu,
gjorde konungen stora tjänster under kriget mot
hugenotterna 1627-29 samt var sedermera ett af
den richelieuska politikens trognaste verktyg. Han
förde med växlande framgång befäl öfver franska
arméer i Lothringen, Franche-Comté och vid gränsen
mot Spanien. Af Ludvig XIII utsedd till medlem
af regeringen under sonens omyndighet, använde
C. sitt inflytande till att stärka sin äldste sons ställning
vid hofvet och till att öka sina rikedomar. C.
efterlämnade tre barn: Louis (se Condé 4),
Armand, prins af Conti, och Anne
Geneviève, hertiginna de Longueville.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
