Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 655-656 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Conradsen - Conring - Conräder - Cons - Consabrum - Consalvi - Consaquineus - Conscience

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

evangelisten Markus. Dessutom utförde han
statyetter, byster och medaljongsporträtt.

^{Ph. W.}*


Conring, Hermann, tysk lärd, f. 1606 i Norden i
Öst-Friesland, d. 1681 som professor i filosofi,
medicin och politik i Helmstedt. Af sin tids furstar
blef han ofta anlitad icke allenast som läkare, utan
äfven som rådgifvare i statssaker. Drottning Kristina
och Karl X Gustaf utnämnde honom till lifmedikus,
Ludvig XIV gaf honom en årlig pension, och hertigen
af Braunschweig utnämnde honom till geheimeråd. Med
anledning af en uppsats om sättet att befästa
envåldsmakten samt en 1663 författad afhandling om
ställningen i Danmark blef han af danske konungen
Fredrik III utnämnd till etatsråd. C. utmärkte
sig för ett oerhördt godt minne och en ovanlig
intuitionsförmåga, som i någon mån ersatte hans brist
på logisk skärpa. Som karaktär stod han ej synnerligen
högt; han utbjöd t. ex. på ett för tyska riksintressen
skadligt sätt upprepade gånger sina tjänster åt
Ludvig XIV. C:s synnerligen många skrifter utgåfvos
i Braunschweig samlade i 7 folioband. Bland dem må
särskildt framhållas hans juridiska hufvudarbete,
De origine juris germanici (1643),
hvarigenom han blef den tyska rättsvetenskapens
grundläggare,
De germanorum corporum habitus causis (1645) och
De finibus imperii germanici (1654).
Som medicinsk skriftställare är han bekant för sina
sträfvanden att bekantgöra Harveys epokgörande
upptäckter om blodomloppet. Se vidare
Stobbe, "Hermann C., der begründer der deutschen rechtsgeschichte" (1870), och
Goldschlag, "Beiträge zur politischen und publizistischen tätigkeit H. Conrings" (1884).
Om hans förtjänster på diplomatikens område se
Meyer v. Knonau, "Das bellum diplomaticum lindaviense" (i Sybels Hist. zeitschr., del 26),
om hans förhållande till Danmark
A. D. Jörgensen, "Griffenfeldt" I (1893).

Conräder, Georg, tysk målare, f. 1838 i München,
var lärjunge till Piloty, hvars teknik hade starkt
inflytande på hans kolorit. Han blef känd och erkänd
genom en bild af
Tilly i Leipzig aftonen före slaget vid Breitenfeld (1859; Hamburgs konsthall).
1860 flyttade han till Weimar såsom lärare i dess
konstskola, och där målade han
Kartagos förstöring, för Maximilianeum i München,
till hvilken stad han återvände 1862 och vid hvars
konstakademi han blef professor. Där utförde han
dels en fresk,
Stiftandet af Münchens vetenskapsakademi, dels
Tasso i fängelse,
Charlotte Corday, som låter porträttera sig före sin afrättning (1869),
Maria Stuart och Rizzio på Holyroods slott i Edinburgh m. fl.

Cons [kå’nṡ], Emma, engelsk filantrop. Se Arbetarbostäder, sp. 1313 och 1319.

Consabrum, latinska namnet på staden Consuegra.

Consalvi, Ercole, kardinal, en af den romersk-katolska
kyrkans främste män under 1800-talet,

f. 1757 i Rom, uppfostrades i det kollegium kardinal
Henrik af York ("Henrik IX") grundat i Frascati och
studerade sedan vid den kyrkliga akademien i Rom
under exjesuiten Zaccaria. 1783 blef C. kammarherre
hos påfven, 1789 "votante di segnatura" och 1792
medlem af den romerska appellationsdomstolen
(rota romana) och medverkade såsom sådan till
en reform af Kyrkostatens militärväsende. Då
påfven 1798 i febr. tvangs att lämna Rom, kastades
C. i Ängelsborgen, men sändes senare till Neapel
och lyckades därifrån uppnå kardinal Carandini i
Venezia; under konklaven därstädes nov. 1799–mars
1800 var C. konklavsekreterare. Den nye påfven,
Pius VII, utnämnde honom 11 aug. 1800 till
kardinal och statssekreterare. I denna egenskap
förde C. i Paris de underhandlingar med Napoleon,
som resulterade i afslutandet af 1801 års konkordat
(se d. o.), och i sina memoarer tillägger han sig
själf hufvudförtjänsten af Pius VII:s färd till
kejsarkröningen i Paris 1804. Under de följande
årens förvecklingar mellan kurian och Napoleon
ådrog sig C. genom sia målmedvetna och konsekventa
politik den senares ovilja och nedlade därför sin
statssekreterarbefattning 1806. Han hörde till de
kardinaler, som år 1809 sändes till Paris. Genom
sitt uteblifvande från Napoleons och Marie-Louises
bröllop (april 1810) ådrog han sig jämte de andre
fronderande ("svarte") kardinalerna en förvisning
från Paris och fördes till Reims, där han nedskref
sina memoarer. Efter afslutandet af konkordatet
i Fontainebleau 1813 fick han tillstånd att
återvända till Paris och var en af de kardinaler,
som styrkte Pius att återkalla sina i konkordatet
gjorda medgifvanden.

Efter Napoleons fall 1814 utnämndes C. ånyo till
statssekreterare och sändes till Paris, London
och Wien att bevaka påfvedömets intressen. På
Wienkongressen fick han rang före öfriga sändebud och
lyckades åt påfvestolen återförvärfva alla dess gamla
besittningar, utom Avignon, Venaissin och en bit af
Ferrara. Under de följande åtta åren var C. själen,
i kurians styrelse. Han genomförde genom ett "motu
proprio" af 6 juli 1816 efter franskt mönster en
centralisation i Kyrkostatens förvaltning. Likaså
sökte han bringa reda i finansförvaltningen och
påbörjade äfven ett lagkodifikationsarbete, hvaraf
processrätten utkom 1817. Han afslöt ock under de
följande åreni en rad konkordat med olika länder
(Bajern 1817, Neapel 1818, Preussen 1821). Efter
Pius VII:s död, 1823, var hans makt förbi; han drog
sig tillbaka från politiken och dog 1824. Litt.:
Crétineau-Joly, "Mémoires du cardinal Consalvi" (2:a uppl. 1866),
Ranke, "Staatsverwaltung des card. Consalvi" (i Hist. biogr. studien 1877), och
Fr. Nielsen, "Pavedømmet i det nittende hundredaar", I, s. 217 ff.; II, s. l ff. (2:a uppl. 1895, 1898).

^{T. H–r.}

Consanguineus (lat., af con, med, och sanguis,
blod), blodsfrände, genom blodsband förenad. –
Consanguinitet (Konsangvinitet),
blodsförvantskap, släktskap.

Conscience [kåsiã’s], Hendrik, belgisk
novellförfattare, f. 3 dec. 1812 i Antwerpen, d. 10
sept. 1883 i Bruxelles, ingick 1830 som frivillig
i armén, tog 1837 afsked som "sergeant major", var
därefter trädgårdsmästare, blef 1841 sekreterare vid
konstakademien i Antwerpen, 1845 e. o. professor vid
universitetet i Gent och 1867 intendent vid "Musée
Wiertz" i Bruxelles. C. egnade sig med lif

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>