Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 715-716 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cordaitales - Cordaïtes - Corday d'Armans - Cordelier-klubben - Cordeliers - Cordelleagi - Cordia - Cordier, Pierre Louis Antoine

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fall (fig. 5) fröställningen har långt skaftade frön
torde antagligen bero därpå att fröskaften efter
befruktningen blifvit förlängda.

I intet af de många kiselvandlade, från
stenkolsperioden härrörande gymnospermfrön, som
blifvit undersökta, har man funnit något embryo,
och man antager därför, att detta utvecklades först
i samband med groningen.

Klassen C. kan sägas i sig förena karaktärer af
såväl cykadofyter som barrträd och ginkgoväxter, på
samma gång som den i viktiga fall afviker från alla.
A. G. N.

Cordaïtes Unger. Se Cordaitales.

Corday d’Armans
[karda darmä’], Marie Anne Charlotte, Marats
mörderska, föddes 1768 nära Caen och var dotter till
en adelsman. Hon härstammade från en syster till
sorgespelsförfattaren Pierre Corneille och lärde
sig redan som barn beundra de heroiska karaktärerna
i dennes tragedier. Sedan hennes mor aflidit,
1782, sattes hon i klosterskolan Abbaye-aux-dames
i Caen, där hon väckte uppseende genom sin
ifriga läslust. Då klosterskolan 1790 upphäfdes,
flyttade hon till en släkting, fru Lecoutelier de
Bretteville i Caen. Hon lefde där i den största
tillbakadragenhet, hufvudsakligen sysselsatt med
läsning. Hennes älsklingsförfattare voro Coineille,
Rousseau, Voltaire och framför allt Plutarchos,
hvars idealiserade skildringar af Greklands och Roms
hjältar väckte hennes svärmiska beundran. Hyllande
upplysningstidehvarfvets idéer, följde hon
uppmärksamt franska revolutionens händelser och
anslöt sig med hänförelse till girondisterna. Efter
statshvälfningen 31 maj 1793 lärde hon personligen
känna Barbaroux och andra proskriberade girondister,
som sökte en tillflyktsort i Caen. Deras vältaliga
skildringar af Marats tyranni tyckas hafva framkallat
mordtanken i den frihetsälskande flickans sinne. Utan
att därtill vara uppmanad af Barbaroux eller
någon annan girondist, fattade hon beslutet att
med uppoffring af sitt eget lif befria Frankrike
från tyrannen. Lugnt och tystlåtet uppgjorde hon
sin plan. Under förevändning af att vilja söka
upplysningar om en emigrerad väninna reste hon
till Paris, dit hon ankom 11 juli. Följande dag
skref hon ett bref till Marat, hvari hon bad om ett
samtal, emedan hon hade viktiga underrättelser att
meddela om de proskriberade girondisterna. Då hon
ej fick något svar, begaf hon sig på morgonen 13
s. m. till det hus, där Marat bodde. Hon afvisades,
men kl. 7 på aftonen samma dag återkom hon och
lyckades blifva mottagen. Marat satt i sitt badkar,
då hon trädde in. Han frågade om hennes ärende. Hon
svarade, att hon ville meddela honom namnen på de
girondister, som flytt till Caen, och uppgifva, hvar
de bodde. Medan hon dikterade, skref Marat upp namnen
och adresserna. "Det är bra", utbrast han plötsligen,
"inom åtta
dagar skola de alla komma under giljotinen". Knappt
hade han sagt dessa hotande ord, förrän hon stötte
en knif i bröstet på honom. Marat hann blott skrika
ett par ord, därefter sjönk han död tillbaka i
badkaret. C. gjorde icke något försök att fly. Hon
arresterades och fördes till fängelset. 17 juli
ställdes hon inför revolutionstribunalet. Dödsdomen
verkställdes samma dag på kvällen. Med oförfäradt
mod besteg hon schavotten. Till det sista lefde
hon i den fasta öfvertygelsen, att hon gjort sin
plikt. "Jag har", sade hon i fängelset, "dödat
en människa för att rädda hundratusen". Se vidare
Chéron de Villers, "Charlotte de C." (1865), och
Vatel, "Charlotte de C. et les girondins (1872).
E. W.

Cordelier-klubben [kårdolié-], fransk politisk
klubb. Se Cordeliers.

Cordeliers [kårdolie], fr., egentl, "repbärare",
ursprungligen ett franskt binamn på franciskanordens
medlemmar, hvilka kring lifvet buro ett rep
(fr. corde), men vanligen beteckning för en ryktbar
klubb under den första franska revolutionen,
cordlierklubben. Sedan staden Paris’ 60 distrikt 27
juni 1790 af den konstituerande nationalförsamlingen
blifvit upphäfda, grundade medlemmarna af det
förutvarande cordelierdistriktet i juli 1790 en
revolutionär klubb, som till en början höll sina
sammanträden i cordelierklostrets kyrka och kallades
Club des cordeliers, société des amis des droits de
l’homme et du citoyen. Dess mest bemärkte medlemmar
voro Danton, Legendre, Marat, Fabre d’Eglantine,
Camille Desmoulins, Hébert och Anacharsis
Cloots. Till en början under Dantons ledning, utöfvade
klubben ett stort inflytande i Paris, hade stor andel
i åtskilliga af de parisiska upploppen och uppträdde,
alltid i strid med jakobinklubben, i synnerhet under
Marats och Héberts ledning för de våldsammaste
ytterlighetsåtgärderna under revolutionen. Efter
den sistnämndes fall (24 mars 1794) sökte klubben,
då utan all betydelse, förgäfves försona sig med
jakobinerna och försvann därefter småningom. 1791
utgaf den en tidning: Journal du club des cordeliers,
och Camille Desmoulins förfäktade i sin tidning
"Le vieux cordelier" dess åsikter, tills hans
uppträdande mot skräckväldet förmådde klubben att
desavuera honom (11 jan. 1794) såsom icke nog radikal.
E. A-t.

Cordelleagi [-ardji], Andreas. Se Previtali.

Cordia L., bot., ett till fam. Borraginaceæ hörande,
artrikt släkte, innefattande tropiska träd eller
buskar. I olikhet med flertalet borraginaceer hafva
dessa växter en stenfrukt. Bastet af C. latifolia
Roxb. (narawali fibre) och några andra arter
nyttjas i Ostindien till förfärdigande af grofva
väfnader, tåg o. d. Vissa arters ved utgör ett slags
"rosenträ" och begagnas till virke; så t. ex. veden
af C. abyssinica R. Br. och af C. Myxa L. Den senares
frukter, hvilka äro stora som plommon, nyttjas i
Ostindien till födoämne och som läkemedel. Äfven
C. latifolia m. fl. arter hafva ätliga frukter. Jfr
Anacahuite-te. Ldt. (G. L-m.)

Cordier [kårdie]. Pierre Louis Antoine, fransk
geolog och mineralog, f. 1777 i Abbeville, d. 1862
i Paris, var 1819-60 professor i geologi vid Jardin
des plantes i Paris. C. utförde flera för sin tid
utmärkta observationer angående jordens inre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>