- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
733-734

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cornaro - Cornea - Corned beef - Corneille

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Piscopia, f. 1646, d. 1684, som erhöll doktorsdiplom af
Padova-universitetets filosofiska fakultet (1678)
och kallades till medlem af många lärda sällskap
i skilda länder. Hennes skrifter, utgifna 1688 och
mest bestående af svulstiga loftal och dikter, äro
skäligen värdelösa. - Till släkten C. hörde äfven
"lefnadskonstnären" Luigi C., f. 1467, hvilken trots
utsväfvande vanor i ungdomen genom ytterligt noggrann
diet lyckades uppnå 104 års ålder. Sin lefnadskonst
beskref han i det vidt spridda arbetet Discorsi della
vita sobria
(1558; "Afhandling om en tarflig lefnads
förmoner", 1783, 3:e uppl. 1785).

Cornea, anat., hornhinnan. Se Öga.

Corned beef [kå’nd bi’f], eng., lätt saltadt
nötkreaturskött i lådor.
illustration placeholder

Corneille [kårnä’j]. 1. Pierre C., fransk dramatisk
skald, f. 6 juni 1606 i Rouen. Han var son till en
advokat, inträdde tidigt på samma bana som fadern
och lefde som ämbetsman i Rouen till 1662,
då han flyttade till Paris. Hans lif förflöt utan
alla hvälfningar; hans historia kan sägas ligga i
hans dikter. I umgänget var han tung och tystlåten;
endast i skrift lade han sitt snille i dagen. 1647
blef han medlem af franska akademien. Död i Paris l
okt. 1684. - Sin verksamhet som dramatisk författare
började C. med en serie komedier, af hvilka den
första, Mélite, uppfördes 1629. I valet af ämnen
skiljer han sig ej mycket från sina föregångare, men
utmärker sig framför dessa genom en mera sinnrikt
invecklad intrig och strängare aktgifvande på
anständighetens kraf. Det var först genom bekantskapen
med Spaniens dramatiska litteratur, som han kom in
i den riktning, hvilken bäst passade honom
och som gaf honom tillfälle att utveckla hela
sin rika skaldeindividualitet. Efter spanskt
mönster skref han 1636 dramat Le Cid, som blef
epokgörande för utvecklingen af det franska dramat,
hvilket i detta arbete med ens lyftes till en
mycket hög ståndpunkt. Också mottogs det af den
stora allmänheten med stormande bifall, men ådrog
författaren en småaktig kritik af den nyss förut
(1635) stiftade franska akademien, som därtill drefs
af sin beskyddare Richelieu, hvilken själf befattade
sig med dramatiskt skriftställeri och med oblida ögon
såg C. utveckla större själfständighet, än Richelieu
ville medgifva på ett fält, där han själf gjorde
anspråk på auktoritet. Sedan lät C. under några år
det ena mästerverket följa det andra: tragedierna
Horace (1639), Cinna (s. å.) och Polyeucte (1640)
samt komedien Le menteur (1642). Redan 1647 drog
han sig dock tillbaka, men förmåddes att efter några
år åter skrifva för scenen. Hans skaldeådra var då
mycket försvagad, och hans senare arbeten äro därför
betydligt underlägsna dem, som författades under
hans första mannaålder. C. efterlämnade äfven en del
smärre dikter och öfversättningar, utan större värde,
samt tre estetiska uppsatser, af hvilka framgår,
att han samvetsgrant sökte göra sig reda för dramats
fordringar och särskildt för den då starkt framhållna
aristoteliska regeln om de tre enheterna: rummets,
tidens och handlingens. C. kallas med skäl det
moderna franska dramats fader. Med honom tog detta ett
jättesteg framåt, så att hans efterföljare funno vägen
bruten och endast behöfde träda i hans fotspår. Såväl
hans fel som hans förtjänster blefvo sålunda länge
bestämmande för den franska smaken. Det mål han satte
för sin diktkonst var att höja och förädla genom att i
ett kraftigt och klangfullt språk framställa heroismen
i dess olika former. Hans hjältar blefvo sålunda
nästan öfverjordiska gestalter, som knappast veta
af mänsklig svaghet eller tvekan, och de äro därför
mera egnade att framkalla en ointresserad beundran
än verklig medkänsla. C:s svaghet ligger alltså i
oförmåga att uppfatta de mänskliga karaktärerna i
hela deras individualitet, med alla förtjänster och
fel, och han lyckades fördenskull aldrig att så, som
t. ex. Shakspere stundom gör det, gripa åskådaren i
djupet af hans väsende.

De bästa och fullständigaste upplagorna af C:s
Œuvres utgåfvos af Voltaire 1764, med kommentarier
(ny uppl. 1802), och Marty-Laveaux 1862-66 (ny
uppl. 1887), hvarjämte flera moderna och billiga
upplagor finnas att tillgå; "Cid", "Cinna" och
"Polyeucte" äro med anmärkningar utgifna i serien
"Théâtre français" på Velhagen & Klasings förlag. På
svenska har endast ett skådespel af C. blifvit tryckt,
nämligen "Cid", öfversatt 1741 af G. Boding och 1843
af C. Westerstrand; "Horace" uppfördes i öfversättning
af Berghult 1741; därjämte återgår Gyllenborgs "En
bättrad villhjärna" till en del på C:s "Le menteur". I
"Skrifter, utgifna af Sv. litt.-sällskapet i Finland",
XLIII (1899), har T. S. Dillner publicerat en på
1720-talet gjord tolkning af C:s "Pompée". - Litt.:
Taschereau, "Histoire de la vie et des ouvrages de
Corneille"’ (1829; 3:e uppl. 1869), Taillandier,
"Corneille et ses contemporains" (1864), Pisot,
"Bibliographie cornélienne" (1875), Levallois,
"Corneille inconnu" (1876), Guizot, "Corneille et
son temps" (7:e uppl. 1880), Faguet, "Corneille"
(1886), Bouquet, "Points


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0397.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free