Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Corsaren - Corsica
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till 1854 under andra redaktörer, men med långt mindre
värde och betydelse. E. Ebg.
Corsica l. Korsika (fr. La Corse), ö i Medelhafvet,
tillhörig Frankrike och bildande eget departement,
mellan 41° 21’ 4" (Kap Pertusato) och 43° 0’ 42"
(Kap Corse) n. br. samt 8° 32’ (Kap Rosso) och 9° 31’
(Torre d’Alistro) ö. lgd. Från Sardinien skiljes ön
genom det 15 km. breda San Bonifaciosundet. Längden
är 183 km., bredden 84 km. och ytinnehållet 8,722
kvkm. C. uppfylles af ett kristallinskt massiv,
till hvilket i norr sluter sig en halfö, som bildas
af ett brant, i hafvet stupande kalkberg, östra
kusten är utan vikar och hamnar, medan den västra är
rik på bukter i följd af där utlöpande grenar från
de inre bergen. De viktigaste äro (fr. n.) Golfe de
S:t Florent, på norra kusten, samt Golfe de Porto,
de la Liscia, d’Ajaccio och de Valinco. – Bergen
äro än kala, än betäckta med täta skogar och i de
högsta regionerna nästan alltid snöhöljda. De högsta
topparna äro Monte Cinto (2,710 m.), Monte Rotondo
(2,625 m.), Monte d’Oro (2,391 m.) och Monte Renoso
(2,357 m.). Passen öfver bergen ligga högt, mellan
1,162 m. (Col de Vizzavone mellan Ajaccio och
Bastia) och 2,029 m. (Col de la Scaglia). Bergen
stupa brant på västra sidan, däremot går ett 10–15
km. bredt slättland utefter den östra med så ringa
lutning, att vattendragen flerstädes bilda laguner
och moras. Floderna, allesamman med kort lopp, torka
ofta ut om sommaren. De största äro: Golo (82 km.) och
Tavignano (75 km.) på östra sidan samt Gravone (45
km.) och Liamone (40 km.) på västra sidan. Ingen
af dem är segelbar. I det inre finnas flera sjöar:
på Monte Rotondo ligga 7 sjöar, af hvilka sjön
Rotondo, 7 har, är den största på ön; sjön Nino är
6,5 har och afrinner till Liamone. På östra kusten
ligga flera strandsjöar. Mineralkällor förekomma
på flera ställen. Klimatet, i allmänhet hälsosamt,
är i de lägre trakterna hett; men värmen mildras af
hafsvindarna och bergens närhet. Medeltemperaturen
är 17°–18° C. I bergstrakterna är vintern
sträng. Jordmånen är, synnerligast i dalarna och
vid kusten, mycket fruktbar, hvarför invånarna,
ehuru de sköta åkerbruket ytterst vårdslöst, skörda
tillräckligt för sina behof. Årligen komma flera tusen
italienare öfver till ön för att förrätta de arbeten,
som korsikanen anser alltför simpla. Företrädesvis
odlas hvete, råg, korn och oliver. C:s viner,
omkr. 300,000 hl. årligen, äro eftersökta, men deras
beredning lämnar mycket öfrigt att önska. Dessutom
odlas bl. a. mycket lin och förträffliga sydfrukter,
indigo, bomull, silke, sockerrör, krapp och tobak. I
flera af bergstrakterna utgöra kastanjer ett af de
förnämsta näringsmedlen. Stora skogar af ek, oliv- och
barrträd finnas i det inre af ön. Boskapsskötseln är
tämligen betydlig, synnerligast i bergen, där får-
och gethjordar äro inbyggarnas största rikedom. 1899
funnos 408,650 får, 215,920 getter och 157,990
nötkreatur samt 10,730 hästar, 17,860 åsnor och
mulor och 74,300 svin. Bland bergen lefva vilda får
(mufloner), vildsvin och annat villebråd. Räfvar
finnas i mängd, men för öfrigt endast få
rofdjur. Tonfisk-, sardell- och ostronfångst utgöra,
jämte salthandel och kustsjöfart, en hufvudnäring
för kustbefolkningen. Bergen, som hufvudsakligen
bestå af granit, hafva några koppar- och blygrufvor,
som 1898 producerade 1,100
ton; dessutom fås vid kusterna salt (1898
500 ton). Industrien är obetydlig; hvar och
en tillverkar själf hvad han behöfver. Handel
drifves företrädesvis på Italien; vin, olja fisk,
kastanjer, sydfrukter, vax, trä, får och getter
utföras. Kommunikationsväsendet är dåligt; dock
finnes en järnväg från Bastia till Ajaccio med en
bilinje till Calvi och Ghisonaccia, med en sammanlagd
längd af 296 km. Regelmässig ångbåtsförbindelse med
Marseille, Nizza och Livorno. De förnämsta hamnarna
äro Bastia, Ajaccio och Calvi. Folkmängden var
295,589 pers. 1901, 34 på 1 kvkm. Om man frånser en
i 17:e årh. inflyttad grekisk koloni och några tusen
fransmän i städerna, äro korsikanerna af italiensk
härkomst och tala en med främmande beståndsdelar
uppblandad italienska. Folkbildningen står ej högt,
men har dock på sista tiden gått framåt. 1896 funnos
1,170 folkskolor med 46,000 lärjungar, 1 lyceum, 3
collèges samt ett lärar- och ett lärarinneseminarium,
15 proc. af befolkningen kunde icke läsa. Den är
i allmänhet af medelmåttig kroppsstorlek, välväxt
och stark, med brun ansiktsfärg, svart hår och
eldiga ögon, rå, häftig och hämndgirig, stolt och
lat, men därjämte måttlig, frihetsälskande och
gästvänlig. Hemmet och familjen betraktas som
helgedomar, och för dem vågar man utan betänkande
lifvet. I hög grad stränga äro männens grundsatser
om kvinnlig ära: den hustru, som ger sin man grundad
anledning till svartsjuka, dödas af honom utan tvekan,
och en förförd jungfru kan aldrig hoppas på äktenskap
med någon annan än sin förförare. Korsikanen saknar
ej intelligens; han visar stor fallenhet för poesi
och talang att improvisera. Blodshämnden ("la
vendetta"), som ofta fortsättes genom flera led,
är ännu ej fullt utrotad. I sammanhang därmed står
banditlifvet i bergstrakten. Männen gå nästan alltid
väpnade. Korsikanen har få behof. Boningshusen i
det inre af ön äro merendels eländiga kojor, med en
enda öppning, hvilken på samma gång tjänstgör som
dörr, fönster och rökfång. Så fattiga inbyggarna
än äro, finnas likväl inga tiggare på C. –
C. indelas i fem arrondissemang: Ajaccio, Bastia,
Calvi, Corte och Sartène. Hufvudstad är Ajaccio.
(J. F. N.)
Historia. Sedan äldsta tid bebodt af liguriska och
iberiska stammar (Seneca, som en tid vistades där,
fann invånarnas språk likna kantabrernas), blef
C. delvis koloniseradt af foceerna, som omkr. 564
f. Kr. där grundlade staden Alalia (Aleria) och
drefvo sjöröfveri från ön. Trots en sjöseger öfver
de förenade kartagerna och etruskerna måste dock
foceerna uppgifva C., som besattes af etruskerna,
hvilka där grundade handelsplatser på kusterna. Senare
utträngdes etruskerna i sin ordning af kartagerna,
och under första puniska kriget fattade romarna fast
fot på ön, som 238 formligen afträddes åt dem af
Kartago, hvarefter de i ett sjuårigt blodigt krig
(236–230) i grund kufvade korsikanerna, som rest sig
mot de romerske ståthållarna. Under kejsardömet var
C. ganska blomstrande och hade 33 städer, men dess
förfall började med ett anfall af vandalerna (436
e. Kr.), hvilka därefter under Geiserik fullständigt
underkufvade ön. Belisarius fördref vandalerna
533, och C. stod därefter ömsevis under grekiske
kejsarens och östgoternas välde, tills det i midten
af 8:e årh. eröfrades af langobarderna. 754 togs
C. af frankerna och 850
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
