Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Courbet, Amédée Anatole Prosper, fransk sjöofficer - Courbette - Courbevoie - Courbière - Courcel - Courcelles - Courcelle-Seneuil - Cour d'amour
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
française dans la rivière Min (1885), och efter hans död
publicerades en del af hans korrespondens i Tonkin-kriget
under titeln L’amiral Courbet en Extréme-Orient
(1896).
Courbette [korbä’t], fr., ridk., krumsprång, kort
galopp. – Courbettera (fr. courbetter), göra
krumsprång.
Courbevoie [korbvωa’], stad i franska depart.
Seine, på vänstra stranden af floden Seine. 25,330
inv. (1901). C., som är en förort till Paris, har en
mängd villor, fabriker för järnvägsvagnar och
kemikalier m. m. På Rond-point står en bronsgrupp af
Barrias ("Paris’ försvar") till minne af kriget 1870–71.
Courbière [korbiär], Guillaume René de
l’Homme, baron de C., f. 1733 i Maastricht, af
fransk härkomst. Han stod i holländsk tjänst till
1757, då han ingick i preussiska hären, hvarefter
han utmärkte sig i sjuåriga kriget (1756-63).
1761 hade han befäl på den pommerska krigsskådeplatsen.
I kriget mot Frankrike 1792-95 var han
öfverste för gardet. 1797 blef han infanterigeneral
och 1798 guvernör i Graudenz. Genom sitt
hårdnackade försvar af denna fästning 1807 skaffade
han sig ett europeiskt namn. S. å. blef han
fältmarskalk. Död 1811.
Courcel [korsa7!], Alphonse Chodron,
baron de C., fransk diplomat, f. 30 juli 1835 i Paris,
studerade vid dess universitet och vid flera tyska
samt blef 1858 juris doktor i Bonn. 1859 inträdde
han i sitt lands diplomati, var attaché i Bruxelles
och Petersburg samt blef 1869 underdirektör i
utrikesministeriet. 1880 utnämndes han till direktör
för dess politiska afdelning samt till medlem af
conseil d’état, och 1881 sändes han af Gambetta
som ambassadör till Berlin, där han stannade till
1886, då Boulangers utnämning till krigsminister
förmådde honom att begära afsked. I jan. 1892 valdes
han i Versailles till senator och slöt sig i senaten
till vänstra centern. 1893 utsågs han af presidenten
Carnot till president för den skiljedomstol, som
reglerade tvisten mellan England och Förenta
staterna rörande fisket i Berings sund, samt var 1894-98
fransk ambassadör i London. 1900 omvaldes
han till senator och har sedan haft diverse diplomatiska
missioner. Han blef 1899 Buffets efterträdare
som medlem af "académie des sciences morales et
politiques".
E. A-t.
Courcelles [korsä’l]. 1. Kommun i belgiska prov.
Hainaut. 15,390 inv. (1900). Stenkolsgrufvor,
järnindustri. – 2. By i Lothringen, öster om Metz.
Där stod 14 aug. 1870 mellan fransmän och tyskar
ett slag, som äfven kallas slaget vid Colombey-Nouilly.
Vinodlarskola.
Courcelle-Seneuil [korsa7! sonö’j], Jean
Gustave, fransk nationalekonom, f. 1813 i närheten
af Seneuil (depart. Dordogne), d. 1892, egnade sig
först åt affärslifvet och sedermera åt ekonomiska
studier, var på 1840-talet flitig medarbetare i
Paris-pressen och beklädde 1853-63 en nationalekonomisk
professur i Santiago i Chile, men återvände 1870 till
Frankrike och utnämndes 1879 till ledamot af franska
"conseil d’état". I sina utgifna arbeten framstår
C. som afgjord anhängare af den individualistiska
riktningen inom nationalekonomien. Här må
nämnas Traité théorique et pratique des opérations
de banque (1853), Traité théorique et pratique des
entreprises industrielies, commerciales et agricoles
ou manuel des affaires (1855), Traité théorique et
pratique d’économie politique (2 bd, 1858-59),
Traité sommaire d’économie politique (1865; "Kort
framställning af den politiska ekonomien", 1866)
och Protection et libre échange (1879).
(E. Hkr.)
Cour d’amour [kor damōr], fr., kärleksdomstol.
Därmed förstås domstol, sammansatt af damer,
utmärkta genom börd, vett och skönhet, till hvilkas
afgörande alla tvistiga frågor i den ridderliga
kärlekens kodex hänskötos. Sådana domstolar skulle
hafva existerat såsom verkliga institutioner i flera
af Provences och norra Frankrikes städer från
1100-talet fram till 1300-talet. Spörsmålen förelades
domarinnorna i en "tenson", hvarpå de fällde sina
utslag med stöd af kapellanen Andreas’ arbete "De
arte amandi et de reprobatione amoris" (början af
1200-talet). Andreas omtalar i sin skrift dylika
domstolar, vid hvilka flera af samtidens förnämsta
damer varit bisittare, och han anför äfven frågor,
som därvid afgjorts (t. ex. kan en verklig kärlek
existera mellan gifta personer?). – Dylika
domstolar hafva emellertid aldrig existerat. Sant är
endast, att den provensalska kärlekslyriken älskade
att i dialogiserade dikter (tensoner o. s. v.) debattera
dylika kärleksfrågor. Troligt är också, att vid
hofven, så länge den provensalska litteraturen
blomstrade, subtila frågor af denna art kryddade
konversationen. Åsikten om dessa kärleksdomstolar har
just sitt ursprung i Andreas’ ofvannämnda arbete.
Det var på grund af detta som Johannes Nostradamus,
författaren till ett arbete om trubadurerna
(1575), redogjorde för kärleksdomstolarna, deras
sammansättning och verksamhet. Sedan vann åsikten
förnyad spridning, då Raynouard (1761–1836),
grundläggaren af det moderna studiet af provensalskt
språk och litteratur, upptog densamma. Redan
Diez uppvisade emellertid (1825) haltlösheten af
dessa antaganden. I våra dagar har denna åsikt om
kärleksdomstolarna, om ock i något modifierad form,
ånyo funnit försvarare. Tvistefrågor mellan älskande
skulle nämligen stundom funnit sin lösning, därigenom
att parterna anonymt vände sig till enskilda,
framstående personer, hvilka ansågos besitta ett
särskildt vetande på detta område. Denna åsikt har
framställts af E. Trojel samt P. Rajna och Crescini,
hvilka därvid stödja sig på uttalanden i vissa dikter.
Dylika hänvändelser hafva säkerligen förekommit,
men äro ju något helt annat än de af Nostradamus
skildrade kärleksdomstolarna, hvilka han själf
uppfunnit. I det af Martial d’Auvergne (d. 1508)
utgifna arbetet "Arrests d’amour" (lat. "Arresta
amorum") behandlas och afgöras frågor om kärlek
och kärlekskonst af en kärleksdomstol. I 1800-talets
romaneska litteratur fabulerades mycket om dessa
kärleksdomstolar. I Skandinavien förekomma de
t. ex. i dramat "Bertran de Born" af E. von
der Recke. Litt.: Raynouard, "Des cours d’amour"
(i "Choix des poésies originales des troubadours",
I–II, Paris, 1817), Fr. Diez, "Ueber die minnehöfe"
(1825), G. Paris, i "Romania", XII, och
"Journal des savants" (1888), E. Trojel,
"Middelalderens elskovshof" (s. å.), P. Rajna, "Le corti
d’amore" (1890), V. Crescini, "Per gli studi
romanzi, saggi ed appunti" (1892), J. Vising, "Den
provensalska trubadurdiktningen" (1904), samt
uppsats af V. Söderhjelm i Finsk tidskrift 1891.
J. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
