- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
883-884

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cromwell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

David Leslie vid Dunbar, hvarpå han - efter en
långvarig sjukdom våren 1651 - följde efter Karl
II:s nyuppsatta här, då den drog söderut nedåt
England, samt upphann och slog den vid Worcester
(3 sept. 1651). Genom denna "krönande nåd" var
allt motstånd brutet, Karl flydde till Frankrike;
Skottland och Irland införlifvades fullständigt med
den nya engelska fristaten ("the Commonwealth").

Snart
inträdde en ny konflikt mellan den segrande hären och
det maktlystna underhuset, som ej ville släppa något
efter på sin myndighet, utan sträfvade att göra sig
permanent. Slutet blef att C. på officersrådets
ifriga tillstyrkan med våld upplöste det numera
allmänt missaktade parlamentet (20 apr. 1653),
hvarefter han som härens befälhafvare betraktade
sig såsom provisorisk innehafvare af all återstående
laglig myndighet i staten. Hans sträfvan gick nu ut
på att åstadkomma en stor uppgörelse ("a settlement"),
som skulle återställa den lagliga ordningen och
trygga inbördeskrigets resultat, främst puritanernas
tillkämpade religiösa frihet. Det första försöket
att nå detta mål genom en utsedd församling af för
gudfruktighet kända män
- det s. k. "lilla" eller "Barebone-parlamentet"
- misslyckades alldeles, och denna
församlings moderatare medlemmar nedlade (12
dec.) dess makt i C:s hand, hvarefter
denne (16 dec. s. å.) af officersrådet
proklamerades till republikens högste styresman med
titeln "lord protector" och under en skrifven
ny författning ("instrument of government"),
som gjorde honom tämligen oberoende af det nya
parlamentet.

Såsom protektor åsyftade C. med sin yttre politik en
sammanslutning mellan de protestantiska rikena emot
de katolska. Han slöt därför 1654 fred med Holland
- han hade alltid ogillat detta af parlamentet
började krig - trädde i nära förbindelse med de
skandinaviska rikena, framför allt Karl X Gustafs
Sverige, och anföll Spanien med krig, återupptagande
eröfringsplanerna i Västindien från Elisabets tid.
Med Frankrike trädde han i förbund, och efter
massakern på valdenserna uppträdde han med kraft
till deras skydd emot deras savojiska öfverhet.
Grundtanken i hans utrikespolitik kunde dock ej
förverkligas; nationella och ekonomiska motsatser hade
nämligen i makternas inbördes förhållande efterträdt
de religiösa, men det länge af inre strider
förlamade Englands namn gjorde C. åter respekteradt
i makternas råd. Sitt ofvan antydda mål för den
inre styrelsen lyckades han heller aldrig uppnå.
Protektoratets första parlament vägrade godkänna
den af officersrådet uppgjorda författningen
och måste därför upplösas (jan. 1655).
Oroligheter, framkallade dels af rojalister, dels
af religiösa svärmare, föranledde våren s. å. landets
uppdelning i 12 distrikt under militärbefälhafvare
("major-generals"), och denna nya militärdiktatur
kändes af befolkningens breda lager såsom ett olidligt
tryck, hvilket framkallade allt lifligare önskningar
om den lagbundna arfmonarkiens återställande.
Ett nytt parlament erbjöd C. t. o. m. konunganamnet,
men härens motvilja för planen nödgade honom att
afböja anbudet, och 26 juni 1657 installerades
han under en ny författning för andra gången som
lordprotektor, med ökad befogenhet. Fortsatta
tvister med parlamentet - som upplöstes 4 febr. 1658
-, växande misstämning bland befolkningen och husliga
sorger fördystrade den store
protektorns sista lefnadsår. Han afled i Whitehall
3 sept. 1658, årsdagen af segrarna vid Dunbar och
Worcester, samt begrofs med stor ståt i kungagriften
i Westminster abbey. Efter restaurationen uppgräfdes
hans lik och hängdes i galgen, 1661, på årsdagen af
Karl I:s afrättning (30 jan.); hufvudet uppsattes på
en påle öfver Westminster hall, kroppen nedgräfdes
under galgen vid Tyburn. (Senare rykten om denna
händelse diskuteras af Collins i "What became of
Cromwell?" i "Gentleman’s magazine", 1881.) C:s änka,
Elizabeth Bourchier, öfverlefde honom till 1665. Han
hade med henne 4 söner, hvaraf Richard och Henry (se
nedan) öfverlefde honom, samt 4 döttrar, af hvilka
den äldsta, Bridget, var gift först med Ireton,
sedan med Fleetwood (två af den puritanska härens
förnämste officerare).

C:s karaktär och politiska syften missuppfattades
och nedsattes under lång tid af okunnigheten och
parti-illviljan. Rättvisa vederfors hans karaktär
först genom Carlyle, som 1845 utgaf "Oliver Cromwell’s
letters and speeches" (många gånger omtryckt). Där
framlyste den äkta och starka religiösa känsla, som
var den bärande kraften i hela hans lif, och denna
publikation gjorde för alltid slut på talet om C. som
blott en ärelysten hycklare. Hela sin offentliga bana
igenom betraktade han sig som "ett verktyg för att
göra Guds barn något godt och tjänst åt Gud"; i hvarje
strid såg han en vädjan till Gud och i framgången
en Guds dom till segrarens förmån. Med denna djupa
och egendomligt färgade religiositet förenade han
en engelsk landtadelsmans praktiskt nyktra blick
och starka sinne för laglig ordning samt den borna
härskarnaturens förmåga af välde öfver människor. Hans
modernaste biografer enas om att "mannen var större
än hans (positiva) verk"; Gardiner kallar honom "i
handlingens värld hvad Shakspere var i tankens, den
störste, enär han var den mest typiske engelsmannen
i alla tider."

Litt.: En utförlig Cromwell-bibliografi ges af Firth
i "Dictionary of national bibliography", artikeln
Cromwell. Förutom äldre arbeten i engelsk historia af
Guizot och Ranke samt Forsters (1839) och Carlyles
(1845) böcker om C. förtjäna nämnas: Gardiner,
"History of England 1603-42" (1883 -84), "History
of the great civil war" (1886-94), "History of the
commonwealth and protectorate" (1894-1903), "Cromwell’s
place in history" (1897) och "Oliver C." (1901),
Brosch, "Oliver C. und die puritanische revolution"
(1886), Firth, "Oliver C." (1900), och John Morley,
"Oliver C." (s. å.).

3. Richard C., den föregåendes son, protektor i
engelska republiken ("the Commonwealth"), f. 1626,
var en tid officer i parlamentshären, egnade sig
under protektoratets första tid mest åt jakt och
andra en landtjunkares nöjen, var medlem af 1654
och 1656 års parlament, men hölls länge i bakgrunden
af fadern, hvilken ej hade höga tankar om den tröge
och maklige sonens politiska egenskaper. 1657 blef
han medlem af statsrådet, insattes äfven i det nya
öfverhuset och började betraktas som faderns sannolike
efterträdare. Oliver C. tyckes omedelbart före sin
död ha enligt sin författningsenliga befogenhet
utnämnt Richard till sin efterträdare, och som sådan
proklamerades han omedelbart efter faderns död. Han
saknade all högre härskarbegåfning, framför allt
energi, fick redan från början hären emot sig och
lyckades ej heller i längden vinna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbe/0482.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free