- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
897-898

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cronquist - Cronstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i maj att komma den vid Skellefteå kringrände
öfverstelöjtnant Furumark till hjälp
misslyckades. C., som fortfarande var sjuk
af sin blessyr, nedlade därefter befälet. Han
utnämndes 1809 till generallöjtnant och ordförande
i krigshofrätten samt 1810 till landshöfding i
Östergötlands län, hvilken tjänst han skötte till
1817, då han fick afsked. Tapperhet och redbarhet
voro C:s utmärkande egenskaper, men strategisk
blick saknade han. Han dog i Stockholm 1836.
M. G. S.

illustration placeholder

8. Karl (Carl) Olof C.,- brorson
till Axel Fredrik C., militär, regeringsmedlem,
kommendant på Sveaborg, f. 3 okt. 1756 på Botby, nära
Hälsingfors. Redan som barn inskrifven i krigstjänst,
blef han 1774 löjtnant vid arméns flotta och 1776
medlem af ett hemligt sällskap på Sveaborg. Efter
tre års tjänstgöring i engelska örlogsflottan
befordrad till major (1783), deltog han 1789 i
riddarhusets plena, utnämndes till öfverstelöjtnant
och sändes till Stralsund att leda utrustningen
af den "tyska eskader", med hvilken arméns flotta
skulle förstärkas, och besökte därunder Berlin för
att främja planerna på preussiskt understöd. Först
27 juni 1790 hann C. med sin förstärkning (30 slupar
och 18 jullar) fram till krigsteaterns närhet. 30
juni och l juli gjorde han ett fåfängt försök att
bryta den ryska linje, som höll Sveriges kung och
flottor innestängda. Efter "Viborgska gatloppet"
(3 juli) förenade han sig med arméns flotta under
konungens eget befäl, och då denna flotta efter få
dagar höll på att blifva innestängd i Svensksund,
beslöt konungen att sätta allt på ett kort och våga
batalj. Hans flaggkapten var sjuk, och C. valdes att
intaga dennes plats, d. v. s. att kommendera näst
under konungen, hvars sjömansduglighet och militära
kunskaper icke läto förmoda, att flaggkaptenens roll
blefve passiv. Bataljen började 9 juli kl. 1/2 10
f. m. och fortgick till dagen därpå kl. 10 f. m.,
lämnande till resultat den största sjöseger svenska
flaggan någonsin vunnit. Från konungens jakt,
"Amfion", daterade C. sin lysande segerbulletin.

"Den svenska flottans största glans,
dess seger vid Svensksund, var hans".

Tolf dagar efter
slaget blef C. öfverste och generaladjutant,
och 26 okt. kallades han till statssekreterare
för sjöärendena. Denna befordran var både ett
erkännande af hans förtjänster och ett uttryck af
konungens förkärlek för "lilla flottan" framför
"den stora", om hvilken han efter kriget yttrade sig
synnerligen ofördelaktigt. (Rivaliteten mellan män
af dessa båda vapen bar sedan en ödesdiger frukt,)
9 dec. 1790 blef C. tillika chef för Sveaborgs
eskader. Till fästningens kommendant utnämndes kort
därpå öfverste af Klercker. C. blef 1791 ordförande i
sjömilitiekontoret och bevistade som regeringsmedlem
riksdagen i Gäfle 1792. Konungens död ändrade snart
därefter hans inflytelserika ställning. Hertig Karl -
"stora flottans" chef
under sista kriget - fattade redan i juli misstankar
mot honom för hans promenader i Kungsträdgården
med Toll, Lagerbring och Håkansson, och senare på
hösten arresterades C., för det han ej ur staden
bortvisat en misshaglig officer. 30 nov. 1792 nedlade
C. statssekreterarämbetet (som icke återbesattes) och
återgick till sitt befäl öfver Sveaborgs eskader. Ett
år därefter befordrades han till konteramiral af
blå flaggan.

När Gustaf IV Adolf som myndig tillträdt
regeringen, kallade han C. genast (i juni 1797) till
"generaladjutant för flottorna" och föredragande
af sjöärenden. C. hade nu åter plats i konungens
konselj. 1798 var han medlem af en tillförordnad
regering, och vid 1800 års riksdag valdes han af
ridderskapet och adeln till medlem af det hemliga
utskottet (med hvilket konungen personligen öfverlade
om finansiella åtgärder) samt till ledamot af 1801
års statsrevision. Efter riksdagens slut var han
åter medlem af en tillförordnad regering och fick
29 nov. 1800 beledsaga konungen på hans oförväntade
färd till Petersburg, där fördraget om "den väpnade
neutraliteten" mellan suveränerna personligen helt
hastigt uppgjordes. Strax efter det C. i konungens
sällskap återkommit till Stockholm, beordrades han
i febr. 1801 att åtfölja honom till Skåne, hvarifrån
han i mars sändes till Köpenhamn för att å konungens
vägnar försäkra om Sveriges bistånd, i händelse
Danmark, som nyss förut biträdt det rysk-svenska
förbundet, skulle blifva anfallet af England. Nelsons
flotta var då redan på väg till Öresund, där den
inlopp 30 mars utan hinder från svensk sida, och
mordet på kejsar Paul (24 mars s. å.) hade redan
föranledt en omsvängning i den ryska politiken. Detta
var dock ännu obekant för Gustaf Adolf, när han 2
april hörde kanondånet från "slaget på redden" och
till sin harm erfor, att hans egen flotta ännu ej
lämnat Karlskrona. Eskaderchefen afsattes genast,
och då ofverbefälhafvaren i Karlskrona, amiral
K. A. Wachtmeister, i stället för att verkställa
ordern därom, sände en kurir till konungen med
tillkännagifvande att motvind omöjliggjort flottans
utlöpande, arresterades äfven han, och C. utnämndes,
9 april 1801, till vice-amiral af blå flaggan och
öfverbefälhafvare i Karlskrona. Tio dagar senare låg
Nelson utanför staden med en flotta af 43 segel och
lät spörja, om Sverige önskade krig eller fred. C:s
svar (23 april) var undvikande. Rysslands utträde ur
förbundet och Danmarks förlängda stillestånd voro
konungen nu bekanta, och han ville den gången ej
utmana fienden. - C. återvände snart till Stockholm
och föredragningarna i konseljen. Mot Wachtmeister
hade under tiden börjats en rättegång, och denna slöts
med den anklagades afsättning. Det troddes allmänt,
att C., som var Wachtmeisters afundsman, i viss mån
var orsaken till den stränga domen. Men nu satte
motpartiet sina krafter i rörelse för att hämnas
på den, som beredt Wachtmeisters fall. Konungen
lät icke märka det ringaste af hvad han hade i
sinnet - ännu samma dag han for till Gripsholm hade
C. föredragning hos honom -, men väl hunnen dit,
afsände han, 3 dec. 1801, order till C. att öfvertaga
kommendantsbefattningen på Sveaborg. Detta "C:s
störtande" ansågs (enl. Adlerbeth, "Historiska
anteckningar") vara "en wachtmeistersk
revanche". Midt i vintern måste C. lämna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0489.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free