Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cronquist - Cuba
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sancti spiritus, Puerto Principe, Habana, Santiago
m. fl. Vid de spanske eröfrarnas försök att bearbeta
öns föga gifvande guldgrufvor underkastades den
infödda befolkningen samma grymma behandling som på
Hispaniola - den ädle munken Las Casas lämnade på
grund af personliga iakttagelser flera skildringar
af kubanernas namnlösa lidanden -, och vid midten
af 1500-talet voro de så godt som utrotade. De
öfverlefvande indianelementen sammansmälte
småningom med de spanjorer, som kvarstannade
på ön efter guldgrufvedriftens upphörande och
deras äfventyrslystnaste kamraters utflyttning
till de guldrikare länderna på den amerikanska
kontinenten. Boskapsskötsel och hästafvel blefvo
landets förnämsta näringsgrenar, men okloka spanska
exportförbud hindrade dem att taga något större
uppsving. Dessutom oroades kusterna genom franska
och engelska anfall och de vilde flibustierernas
l. buckanjärernas sjöröfverier. Redan på 1550-talet
plundrades Santiago och Habana af fransmännen,
Drake hotade Habana 1586, och flibustierernas
skräckvälde nådde sin höjd under senare delen
af 1600-talet. Tobak och socker hade börjat i
större skala odlas på C. redan under 1500-talet,
och särskildt sockerodlingen föranledde stark
import af negerslafvar, i synnerhet sedan
engelsmännen genom Utrechtfreden 1713 fått del af
importprivilegiet. Habana, som 1584 starkt befästs
och 1633 blifvit guvernörens säte, intogs 1762 af
engelsmännen och gjordes af dem genast till frihamn,
hvilket föranledde en stark uppblomstring af hela öns
handel. När staden 1763 återlämnades genom freden
i Fontainebleau (i utbyte mot Florida), befanns
det omöjligt att återgå till det gamla ekonomiska
tvångssystemet med statsmonopol och exportförbud. Den
nu alltmer uppblomstrande kolonien organiserades
1777 som ett särskildt generalkapitanat och gick i
materiellt hänseende raskt framåt under en rad dugande
generalkapteners (markis de la Torre, Navarro, Luis
de las Casas, grefven af Santa Clara och markisen
af Someruelos) insiktsfulla utöfning af den upplysta
despotismens styrelsegrundsatser. Handel och åkerbruk
uppmuntrades, stora väganläggningar företogos, Habana
fick genom storartade byggnadsföretag karaktären
af storstad. Grundandet af negerrepubliken på Haiti
föranledde en stor del af denna ös hvita befolkning
att undan hotande massakrer fly öfver till C., dit
de öfverflyttande införde kaffeodlingen, som till
en tid tog stark fart.
Med det stigande välståndet och den allt
lifligare handelssamfärdseln växte äfven
själfständighetskänslan hos öns såväl hvita
som färgade inbyggare. Redan försöket att göra
tobaksodlingen till statsmonopol (1717) hade
framkallat flera uppror, Spaniens understöd åt de för
sitt oberoende af England kämpande nordamerikanske
kolonisterna banade sedermera äfven till C. väg för
den politiska frihetens grundsatser, och den stora
franska revolutionen förfelade ej heller att göra
intryck på den bildade klassen bland kubanerna,
ehuru ön under Napoleonskrigen gjorde skäl för det
hedersnamn "den alltid trogna" ("la siempre fiel") den
fått af Ferdinand VII. 1812 utbröt på ön ett farligt
negeruppror, hvilket skrämde äfven den liberala
hvita befolkningen till att nära ansluta sig till
regeringen. Enligt de liberala spanska författningarna
af 1812 och 1820 egde C. rätt att
representeras i hemlandets cortes, men reaktionen af år
1823 sträckte sig äfven till C., där generalkaptenen
Vives genom ett kungligt dekret af 28 maj 1825
fick sig tilldelad "all den makt, som tillkommer
guvernörerna i belägrade städer". Vives liksom de
närmast följande generalkaptenerna, bland hvilka dom
Miguel Tacón (1834-38) är mest bekant, begagnade
emellertid i regel sina vidsträckta befogenheter med
moderation, och den materiella välmågan på ön var
alltjämt stadd i tilltagande. Ett nytt negeruppror
tycktes hota 1845 och föranledde då masshäktningar af
negrer, hvilka i tusental ställdes inför krigsrätt,
underkastades tortyr och i de flesta fall på mycket
lösa grunder dömdes till döden och afrättades.
Vid denna tid visade sig ock, att ett starkt parti
bland kreolerna (de infödde hvite på ön) sträfvade
efter politisk förbindelse med Förenta staterna
samt att nordamerikanerna, särskildt slafegarna i
sydstaterna, gynnade denna sträfvan. Flera gånger
upptäcktes sammansvärjningar i detta syfte, och 1845
framlades i senaten i Washington ett förslag att
underhandlingar om C:s afträdande skulle inledas med
Spanien. Till en början bildades (1846) ett sällskap,
hvilket med moraliskt stöd af presidenten Polk erbjöd
spanska regeringen 200 mill. dollars som lösesumma
för C. Den spanska styrelsen tillbakavisade emellertid
detta anbud, och en amerikansk friskara under öfverste
White gjorde sig då färdig att inskeppa sig till ön
1849 med en brokig skara äfventyrslystna sydstatsmän
och från Europa flyktande deltagare i föregående årets
revolutionshändelser, men den amerikanska regeringen
förbjöd expeditionen. 1849-51 gjorde Narciso Lopez,
en kreol från Venezuela, som i spansk militärtjänst
avancerat till general och sedan öfverflyttat till
C., med sina friskaror flera angrepp mot det spanska
väldet på C., men han vann föga medhåll därstädes
samt blef slutligen tillfångatagen och afrättad (1
sept. 1851). Men i trots af denna olyckliga utgång
utslocknade icke intresset för C. inom Unionen. Genom
att inskränka slafhandeln och frigöra en del negrer
(1854) sökte man från spansk sida vinna en motvikt
mot slafstaternas annekteringsbegär; men detta ökades
genom denna åtgärd i stället för att minskas. England
och Frankrike sökte förgäfves förmå Förenta staterna
att tillförsäkra Spanien besittningen af ön. 1856, då
Buchanan blef Förenta staternas president, väntade man
ett afgörande steg; men de inre stridigheterna och det
borgerliga krig, som utbröt några år senare, trängde
hvarje tanke på en eröfringspolitik i bakgrunden. För
de härskande klasserna på C. bortföll ock, då
slafstaterna besegrats, den grund, på hvilken de
förut känt sig dragna till Unionen. - Kort efter den
spanska september-revolutionen 1868 bröt de kubanske
kreolernas missnöje med moderlandets godtyckliga
styrelse ut i ett uppror under ledning af advokaten
Manuel Céspedes (f. 1819, stupad 1874). Senare blef
Quesada anförare för insurgenterna (omkr. 30,000). och
då började ett gerillakrig, som utbredde sig öfver
större delen af ön. Kreolerna fordrade politisk
likställighet med moderlandet och dessutom en jämnare
skattefördelning, bättre förvaltning och framför allt
slafveriets afskaffande. Men då spanska regeringen
vägrade att bevilja reformpartiets fordringar,
proklamerade detta parti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
