Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cronquist - Curzon, gammal engelsk adelsätt - Curzon, Paul Alfred de, fransk målare - Cusa - Cusanus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
politiska och sociala förhållanden han egnade
ett grundligt studium, särskildt med hänsyn till
de ryska utvidgningsplanerna åt detta håll. Hans
Persia and the persian question (2 bd, 1892)
torde vara hans grundligaste geografiskt politiska
arbete och förvärfvade honom högt anseende äfven
inom vetenskapliga kretsar. Efter resor i Kina,
Korea och Japan utgaf C. en studie öfver den
östasiatiska frågan, Problems of the far east (1894,
2:a uppl. 1896), och under en färd till Pamir-platån
sökte han förvärfva sig ökad personlig kännedom
om ryssarnas aggressiva framträngande mot Indiens
nordvästgräns. För sina resor belönades C. 1895
med guldmedalj af kungliga geografiska sällskapet i
London. Då unionisterna återkommo till makten 1895,
blef C. - som redan varit understatssekreterare för
Indien en kortare tid 1891-92 - understatssekreterare
för utrikes ärenden i lord Salisburys tredje ministär
och representerade som sådan utrikesministeriet
i underhuset, där han vann aktning för sin
slagfärdighet och vältalighet, om man än stundom
fann hans offentliga uppträdande något docerande.
I
aug. 1898 tillkännagafs, att C. blifvit designerad
till lord Elgins efterträdare som vicekonung öfver
Indien, och i sept. s. å. upphöjdes han till irländsk
peer (med titel baron C. of Kedleston), hvarigenom
för honom möjliggjordes att fortfarande, så länge
fadern lefde, vara valbar till underhuset. Som
indisk vice-konung utvecklade C. en oerhörd flit,
energi och arbetskraft samt ställde som sin uppgift
att genomföra mycket omfattande reformplaner inom
olika grenar af den angloindiska förvaltningen,
hvarför också hans ämbetstid förlängdes i
aug. 1903 på två år och sedan ytterligare ett
år. För den nordvästra gränsens trygghet har han
varit synnerligen ifrig att träffa anstalter, och
i syfte att detta gränsområde skulle kunna direkt
öfvervakas, lösgjordes "Nordvästra gränsprovinsen"
(The North-West Frontier Province (nov. 1901) från
Punjab och ställdes under en särskild styresman (agent
to the governor-general and chief commissioner). C:s
angloindiska utrikespolitik har i öfrigt gått ut
på att stärka det brittiska inflytandet i Indiens
grannländer, utan att direkt inblanda sig i deras
inre förhållanden. Som led i denna politik kunna
bl. a. betraktas hans färd till Persiska viken med
en kryssareskader (nov.-dec.1903) för att häfda
brittiska regeringens fasta beslut att ej låta någon
Indiens säkerhet hotande militärmakt fatta fast
fot vid denna genom England från sjöröfvare rensade
hafsvik, vidare expeditionen till Tibet 1903-04,
afsedd att genomdrifva uppfyllandet af äldre fördrag
och motverka ryska intriger i Lassa, samt afslutandet
af ett nytt fördrag med Afganistan 1905 i samband
med den indiska regeringens utrikessekreterares,
L. Danes, beskickning till emiren. C. har kanske
mer än någon föregående vice-konung sträfvat att
hos de infödde vasallfurstarna framkalla en känsla
af lojalitet mot det angloindiska väldet och eget
ansvar för undersåtarnas välfärd samt sökt vinna
detta mål dels genom personlig påverkan under sina
täta rundresor, dels genom grundlig reformering
af de för förnäma infödingars söner afsedda
uppfostringsanstalterna, dels slutligen genom på
orientaliska sinnen imponerande ceremonier såsom den
stora durbaren i Delhi 1 jan. 1903 till firande af
Edvard VII:s tronbestigning som
Indiens kejsare. Just därför att hans styrelsesystem
sökt förena orientaliska former med det angloindiska
väldets ledande grundsatser, har han utsatts
för synnerligen häftiga angrepp af den hinduiska
nationalitetsrörelsens målsmän, särskildt i Bengalen,
och hans administrativa reformexperiment ha ej alltid
behagat den angloindiska byråkratien. Äfven hans
motståndare ha emellertid oförbehållsamt erkänt
hans outtröttliga nit särskildt under de svåra,
med pest förenade hungersnöden, som drabbat Indien
under hans ämbetstid. En 1905 utbruten konflikt
mellan vice-konungen och den indiska arméns högste
befälhafvare lord Kitchener, rörande den ställning
vice-konungens militäre rådgifvare skulle intaga
i frågor om armén, bilades först, sedan C. hotat
afgå, genom en kompromiss, men om tolkningen af
denna kom C. i delo med Kitchener och framför allt
med ministern för Indien Brodrick, och denna tvist
ledde omsider till C:s afgång i aug. 1905. Om hans
verksamhet i Indien se vidare Indien, historia. -
Efter sin hemkomst har C. ej framträdt i den inre
politiken; han afböjde att vid allmänna valen i
jan. 1906 låta uppställa sig som kandidat i City,
då det visade sig, att valet ej, som afsedt varit,
skulle kunna försiggå utan partistrid. C. är sedan
1895 gift med Mary Leiter, dotter af den amerikanske
"spannmålskungen" L. Z. Leiter. Jfr Lipsett, "Lord
C. in India" (1903), och sir Th. Raleigh, "Lord
C. in India, being a selection from his speeches
as viceroy and governor general of India 1898-1905"
(1906). V. S-g.
Curzon [kyrsl’], Paul Alfred de, fransk målare,
f. 1820, d. 1895, målade landskap och figurstycken
med poetisk stämning. Bland hans arbeten framhållas
Terracina, Akropolis i Aten, Floden Kefisos, Vy
från Ostia (1868), Tasso i Sorrento, Pilgrimen
i Subiaco, Dominikanmunkar, som måla sitt kapell
(1867, i Luxembourg), Serenad i Abruzzerna (1874),
Romerska campagnan (1887), På toppen af Apenninerna
(1888), Roms murar vid Tibers strand (1890).
Cusa, furste af Rumänien. Se Kusa.
Cusanus (Cusanas), Nicolaus (egentl. Nicolaus
Chrypffs l. Krebs, men kallad C. efter sin födelseort,
byn Kues vid Mosel), tysk filosof, f. 1401. Som gosse
flydde han från hemmet undan faderns misshandling;
en adelsman, till hvilken han tog sin tillflykt,
lät honom uppfostras i Deventer hos "det gemensamma
lifvets bröder", hvarefter han i Padova studerade
juridik, matematik och filosofi. Juris doktor 1424,
egnade han sig en tid åt advokatens yrke, men blef
snart präst och uppträdde med ifver i förhandlingarna
om de kyrkliga reformerna. På kyrkomötet i Basel
1431-43 förfäktade han i skriften De concordantia
catholica det allmänna kyrkomötets supremati öfver
påfven, men då han vidare såg den enda utsikten till
kyrkans reformering i stärkandet af påfvemakten,
blef han en af dennas ifrigaste anhängare samt
utnämndes 1448 till kardinal och 1450 till biskop i
Brixen. Där råkade han i oenighet med landsherren,
ärkehertig Sigismund af Österrike. Sedan han en tid
suttit i fängelse, tvangs han till förlikning. Af Pius
II sändes han till Tyskland för att visitera kyrkor
och kloster, och äfven därvid hade han hårda strider
att utstå, då han sökte reformera prästerskapets och
munkarnas seder. Gentemot tidens vidskepelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
