Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cykadofyter - Cykel - Cykladerna - Cyklamin - Cykliska föreningar - Cykliska skalder - Cyklisk blomma - Cyklist - Cyklit - Cyklografi - Cykloid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1367); sådana torde i allmänhet hafva uppburit
små blad.
Den betydelse cykadofyterna hafva inom nutidens
vegetation är vida underordnad den, som de hade
under forna geologiska perioder. De funnos redan,
ehuru sparsamt, mot slutet af stenkolsperioden
och under den permiska perioden, antagligen såsom
direkta afkomlingar af pteridospermer, och deras antal
tilltog i hög grad under trias- och jura-perioderna,
under hvilken senare de, efter hvad det tyckes, nådde
höjdpunkten af sin utveckling. De bildade då, jämte
barrträd och kärlkryptogamer, jordens förnämligaste
landvegetation. Ännu vid början af kritperioden var
deras antal ganska stort; men sedan de angiosperma
dikotyledonerna uppträdt, blef deras roll alltmera
underordnad. Cykadofyterna, som nu äro inskränkta
nästan endast till jordens tropiska och subtropiska
länder, hade under nämnda geologiska perioder en
mycket vidsträcktare utbredning, hvilket väl till
största delen berodde på det varma klimat, som då
var rådande på jordytan. Man har funnit lämningar
af dem såväl på Grönland och Spetsbergen som inom
det antarktiska området. Äfven i Sverige voro de
allmänna vid tiden för bildandet af Skånes kolförande
formation och Hörs sandsten, och f. n. torde bortåt
ett 50-tal olika slags cykadofytblad därifrån vara
kända. Äfven stammar och blomdelar äro där funna.
A. G. N.
Cykel (af grek. kyklos), cirkel, krets, omkrets,
tidrymd; sago- eller diktkrets (diktcykel), en
sammanhängande följd af historiska dikter med en
gemensam medelpunkt (jfr Kykliska skalder);
detsamma som velociped (se d. o.). - I tidräkningen
nyttjas ordet cykel om en serie af år, efter hvars
slut vissa kronologiska förhållanden åter inträda
i samma lägen som förut: årens söndagsbokstäfver
få samma ordningsföljd, nymånarna infalla på samma
datum o. s. v. De i kronologien förekommande cyklerna
äro hufvudsakligen tre: solcykeln l. solcirkeln (i
julianska kalendern 28, i den gregorianska egentligen
25,200 år), efter hvars förlopp veckodagarna åter
inträffa på samma månadsdagar; måncykeln
(19 år), efter hvars slut månens faser återkomma
på samma månadsdagar; och
indiktionscykeln (15 år); till hvilka kan läggas stora
påskcykeln (532 år), en sammanslagning af sol- och
måncyklerna. Genom föreningen af dessa tre cykler
bildas julianska perioden (7,980 år). Cyklerna
anordnades egentligen för att man lättare skulle
kunna bestämma de kyrkliga högtidsdagarna. Genom deras
användning erhåller man likväl endast tillnärmelsevis
tidpunkten för de astronomiska företeelserna,
t. ex. nymånarna. Jfr Computus ecclesiasticus och
Period. G. E.*
Cykladerna (Kykladerna, grek. Kyklades, af kyklos,
cirkel), en grupp öar i Egeiska hafvet, utanför
Greklands östra kust, s. ö. om Eubea, så kallade af
de gamle grekerna på grund af sitt kretsformiga
läge omkring den heliga ön Delos, i motsats till
Sporaderna, de "spridda" öarna. De ligga på en
underhafsplatå, som icke sjunker under 500 m. och
som i n. v. sluter sig till Attika och Eubea. Mot
s. och ö. sjunker den brant ned i det djupa bäcken,
som skiljer öarna från Kreta och Peloponnesos. De
bilda kvarlefvor af ett väst-östligt berg, som ännu
i mellersta tertiärtiden förband Grekland med Mindre
Asien, och de bestå nästan uteslutande af
kristallinisk skiffer och marmor. Deras riktning
bestämmes af de från n. v. till s. ö. gående
förkastningslinjerna. Till Grekland räknas
211 öar, hvarjämte några (Astypalaia, Syrina,
Kerpe l. Karpathos) höra till Turkiet. De äro
alla bergiga, vattenfattiga och kala. Endast få,
såsom Naxos, tillåta en större odling. Befolkningen
lefver därför hufvudsakligen af fiske och sjöfart. I
forntiden voro öarna, ryktbara för sin fruktbarhet
och sitt behagliga klimat; men numera sakna de all
trädvegetation. De viktigaste produkterna äro: vin,
olja, bomull, silke, sydfrukter och honung. Handeln
är liflig; många goda hamnar finnas. Den största
och tillika den högsta är Naxos (Ozia, 1,003 m.). De
grekiska Cykladerna bilda ett län (nomarki), som har
en areal af 2,695 kvkm. med 134,747 inv. (1896),
50 på l kvkm. Efter deras läge delar man dem i en
östlig och en västlig grupp, en mellangrupp och en
västlig sidogrupp. De förnämsta bland de östra,
hvilka betraktas som insulära fortsättningar af
Eubeas berg, äro (med det officiella skrifsättet):
Andros, Tenos, Mykonos, Mikra-Delos, Megale-Delos,
Naxos och Amorgos; bland de västra, fortsättningen
af Attikas berg: Keos, Kythnos, Seriphos, Siphnos,
Sikinos och Thera. Till mellersta raden höra:
Gyaros, Syros, Paros, Antiparos, Ios och Anaphe;
till västra sidogruppen: Melos, Antimelos, Kimolos,
Polynos och Pholegandros. Hufvudplats och medelpunkt
för samfärdseln var i forntiden Mikra-Delos; nu
är Hermupolis, på Syros, nomarkiens hufvudstad.
J. F. N.
Cyklamin, farm., giftigt ämne i Cyclamen- och
Primula-arter, tillhörande saponinsubstansernas grupp
(se Cyclamen och Saponin).
Cykliska föreningar (af grek. kyklos, ring), kem.,
kallas inom den organiska kemien sådana föreningar,
som innehålla slutna ringformiga kedjor, vare sig af
endast kolatomer eller kolatomer med kväfve-, syre-
eller svafvelatomer. Föreningar med kedjor af endast
kolatomer kallas homocykliska (af grek. homos,
samma), af kol- jämte andra atomer heterocykliska (af
grek. heteros, annan). Om de ringformiga kedjorna
äro fullt mättade, kallas föreningarna alicykliska. P. T. C.*
Cykliska skalder. Se Kykliska skalder.
Cyklisk blomma, bot., blomma, som består af ett
antal (ofta liktaliga) kransar (grek. kyklos). Hos
dikotyledonerna finnas vanligen 5 sådana kransar
(1 foderblad, 1 kronblad, 2 ståndare, 1 fruktblad),
hvarför efter denna typ byggda blommor kallas
pentacykliska (af grek. pente, fem). G. A.*
Cyklist (af grek. kyklos, hjul), idkare af
hjulsport. Se Velociped.
Cyklit (lat. cyclitis), oftalm., inflammation af
ciliarkroppen (strålkroppen). Se Ögonsjukdomar.
Cyklografi (af grek. kyklos, cirkel, och grafein,
skrifva), geom., en geometrisk projektionsmetod,
vid hvilken en punkt P framställes genom dess
vinkelräta projektion p på bildplanet jämte
en cirkel, hvars medelpunkt är p och hvars
radie är afståndet Pp. Metoden framställdes
först af den tyske geometrikern W. Fiedler
uti hans "Cyklographie oder construction
der aufgaben über kreise und kugeln" (1882).
P. H.*
Cykloid (af grek. kyklos, cirkel, och
eidos,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
