Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daendels - Dafar - Dafla - Dafne, grek. myt. - Dafne, fordom förstad till Antiokia - Dafneforier - Dafnis - Dafnis - Dag, nord.myt. Dellings som med Natt - Dag, motsatsen till natt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skull fly, var 1793 och 1795 fransmännen följaktig
på krigstågen mot Holland och ingick sistnämnda år
som divisionsgeneral i den nyupprättade Bataviska
republikens tjänst. Sedan han 1799 i Nord-Holland
med framgång opererat mot engelsmännen och ryssarna,
tog han 1803 afsked från nämnda befattning. 1806
fick han af konungen af Holland ett divisionskommando
samt eröfrade Öst-Friesland och Westfalen, blef 1807
marskalk, var 1808-11 guvernör öfver Nederländernas
indiska besittningar, hvilka han väl förvaltade intill
engelska invasionen, och deltog 1812-13 i Napoleons
fälttåg. 1815 fick D. i uppdrag att reorganisera de
holländska besittningarna på Guldkusten i Afrika,
hvilket uppdrag han fullgjorde på ett utmärkt sätt.
L. W:son M.
Dafar, landskap i Arabien. Se Safar.
Dafla (Daphla, äfven eng. Dufflas), en af de
många mindre civiliserade bergstammar, som pläga
sammanfattas under namnet Lohitafolk (se d. o.). De
bo i Himalayas östligaste del. Själfva kalla de sig
Bangni, d. v. s. män. E. Rld
Dafne (grek. <i>Åå<pvri</i>, lat. Daphne), grek. myt.,
dotter af den arkadiske flodguden Ladon eller af
den tessaliske Peneios. Hon var älskad af Apollon,
men undflydde hans kärlek och förvandlades på egen
begäran till ett lagerträd för att kunna undgå
hans omfamning. Sålunda förklarar sagan, hvarför
lagern, hvars grekiska namn är "dafne", betraktades
såsom ett åt Apollon helgadt träd. Dafne-myten är
poetiskt bearbetad af den romerske skalden Ovidius
(i hans Metamorfoser, I, 452 ff.). Biand bildliga
framställningar af D. märkes Berninis "Apollon
och Dafne" l se Bildhuggarkonst, pl. VI).
A. M. A.
Dafne, fordom förstad till Antiokia i Syrien, berömdt
för sina af flera källor bevattnade hinder, som hade
ett omfång af 80 stadier. D. pryddes bl. a. af ett
tempel, helgadt åt Apollon och Artemis. Det var en
af seleuciderna gärna uppsökt plats, och sedermera
drogo sig äfven förnäma romare dit. Det var jämväl
asylställe, öfversteprästen Onias sökte där skydd
undan ståthållaren Andronikos’ förföljelser (jfr 2
Makk. 4: 31 ff.). D. motsvaras af den nuvarande byn
Bet El-Ma, med rik vegetation och vackra vattenfall.
E. S-e.
Dafneforier (grek. dafneforia, lat. daphnephoria),
en i vissa delar af det forna Grekland (Delfi,
Tempe och Beotien) till Apollons ära firad fest,
som fick sitt namn däraf, att en gosse, som
föreställde Apollon, i högtidlig procession bar
till Apollons tempel en med lager (grek. dafne)
virad staf, på hvars spets var fäst en större och
flera mindre kulor, måhända föreställande solen,
månen och stjärnorna samt betecknande Apollon
såsom det himmelska ljusets gudomlighet. Andra till
denna fest hörande bruk inneburo en påminnelse om
de reningseeremonier, hvilka Apollon sades hafva
genomgått med anledning af draken Pythons dödande.
A. M. A.
Dafnin, en glykosid. Se Daphne, bot. farm.
Dafnis (lat. Daphnis), grek. myt., en skön
herdeyngling, stundom uppgifven såsom son af Hermes
och en nymf samt vallande sina hjordar vid foten af
berget Etna. Han fick undervisning i tonkonsten af Pan
och prisades såsom herdediktens uppfinnare. D. älskade
en af traktens nymfer, men blef henne otrogen oeh
straffades därför med blindhet eller (enligt en
annan saga) förvandlades till en sten. Idylldiktaren
Theokritos besjunger D. såsom en den
passionerade kärlekens martyr och låter honom förtäras
af kärlekskval. D. är för öfrigt ett vanligt namn i
herdedikterna (se t. ex. Longos). A. M. A.
Dag, nord. myt., Dellings son med Natt, jätten
Narfes dotter. Allfader gaf Natt och Dag hvar sitt
spann att köra kring jorden. Dags häst heter Skinfaxi
("med lysande man"). Luften och jorden upplysas af
dennes skimrande man. Jfr Natt.
Dag, motsatsen till natt, den tid, under hvilken
solen befinner sig öfver horisonten. På grund af
jordaxelns lutning mot ekliptikan är dagen af olika
längd för olika breddgrader, och årets längsta dag
är längre, i samma mån som man befinner sig närmare
någondera af polerna. Under ekvatorn äro dag och
natt året om hvardera tolf timmar. I Stockholm
(59° 20’,5 n. br.) varar den längsta dagen 18
timmar och 12 minuter. Vid polcirklarna, 66°,5
n. br. och s. br., berör solen på den längsta dagen
och den längsta natten nätt och jämt horisonten och
håller sig för öfrigt på den förra öfver, på den
senare under densamma, så att dagen eller natten
räcker dygnet om. Vid själfva polerna är oafbruten
dag under årets ena hälft, och natt råder under
den andra. Solstrålarnas brytning i atmosfären
åstadkommer dock en modifikation i ofvannämnda
förhållanden på det sättet, att dagen» alltid
blir något längre, än den teoretiskt skulle vara.
A. M-y.*
Dagarnas namn. Indelningen i veckor, eller perioder
af sju dagar, var urgammal hos kaldeerna och
egyptierna. Från de senare lånades den af judarna,
och från desse öfvergick den till romarna från hvilka
den, upptagen i den julianska kalendern, infördes
i de kristna folkens tidräkning. Sjutalet i denna
indelning härleder sig, enligt Dio Cassius (i 3:e
årh. e. Kr.), från de af forntidens folk antagna sju
"planeterna": Saturnus, Jupiter, Mars, solen, Venus,
Merkurius och månen (deras ordning räknad från den
mest aflägsna planeten). Hvar och en af dygnets 24
timmar var helgad åt en särskild planet i ofvannämnda
ordning, och dagen erhöll sitt namn efter den planet,
som regerade dess första timme. Sålunda fick veckans
första dag, hvilken hos egyptierna (enligt samme Dio
Cassius) var lördagen, hos romarna namnet Saturni
dies (jfr eng. saturday), och de följande dagarna
benämndes af samma skäl solis dies (söndag), lunæ
dies (måndag), Martis dies (tisdag), Mercurii dies
(onsdag), Jovis dies (torsdag) och Veneris dies
(fredag). Judarna upptogo den egyptiska veckan,
dock med den förändringen att lördagen (sabbaten)
blef dess sista dag i st. f. dess första. De
germanska folken antogo veckoindelningen på samma
gång som kristendomen, men både sydgermanerna och
skandinaverna utbytte de latinskanamnen mot däremot
svarande inhemska. Nordborna torde därvid närmast
hafva rönt inflytande af angelsaxarna, hvilket synes
af formen för namnet på den 6:e dagen, fnod. friádagr,
Friggs (den angelsaxiska kärleksgudinnans) dag. Endast
"lördagen" står utan jämförelse med vare sig det
romanska, eller det sydgermanska namnet på denna dag
(fr. samedi, af lat. sabbati dies, ty. sonnabend
l. samstag). Veckodagarnas svenska namn äro följande:
söndag (fnod. sunnudagr, "solens dag", eller dróttins
dagr, motsvarande fr. dimanche, af lat. dominica,
"Herrens dag"), måndag (fnod. manádagr, angls. mônandæg,
fr. lundi, af lat. lunæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
