Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagfjärilar - Dagg, meteor., en till följd af de nedersta luftlagrens afkylning skeende utfällning af fuktighet i flytande form - Dagg, sjöv., förr brukligt straffredskap - Daggert - Daggkåpa - Daggmaskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arterna finnas. - Larverna äro försedda med 8 par
fötter. De äro föga håriga och aldrig långhåriga, men
stundom försedda med greniga tornar. Pupporna äro ofta
kantiga och vanligen fritt upphängda. Mycket sällan
äro de dolda i jorden, och de omgifvas ej af kokong. -
Antalet kända dagfjärilsarter öfverstiger 15,000,
af hvilka åtminstone 119 äro funna i Skandinavien. De
kunna indelas i 2 hufvudafdelningar:
1. Äkta dagfjärilar (Papilionida) med familjerna
Nymphalidæ, Erycinidæ, Lycænidæ, Pieridæ
och Papilionidæ, samt 2. Tjockhufvuden
(Hesperida) med en enda familj, Hesperridæ.
G. A-z.
Dagg, meteor. (internationellt meteorologiskt tecken
?), en till följd af de nedersta luftlagrens
afkyining skeende utfällning af fuktighet i flytande
form, hvilken utfällning försiggår, utan att nämnda
luftlager mista sin genomskinlighet. Den atmosfäriska
luften innehåller alltid vattenånga i allmänhet i
desto större mängd, ju högre temperaturen är. Vid
en bestämd temperatur kan fuktigheten icke ökas mer
än till en viss grad; när denna blifvit uppnådd,
är luften "mättad" med fuktighet. Luften kan
blifva mättad, utan att fuktighet tillföres, endast
därigenom, att temperaturen sänkes. Den temperatur,
vid hvilken mättning inträder och som alltså icke
kan ytterligare sänkas, utan att utfällning eger rum,
kallas daggpunkt. Genom att bestämma denna temperatur
får man kännedom om spänstigheten hos den vattenånga,
som finnes i luften, och därigenom äfven om densammas
mängd, enär mot hvarje temperatur svarar ett bestämdt
värde på den mättade vattenångans spänstighet, hvilket
värde blifvit genom särskilda fysiska experiment
bestämdt för alla i luften förekommande temperaturer.
Under den varma årstiden börjar daggen vanligen redan
under aftonen, med ett fint beslag, hvilket småningom
ökas och vid fortsatt daggbildning sammanflyter i
droppar. Den förekommer i högst olika mängd alltefter
väderleken och olika orters läge. De stora vattenlösa
slätterna i det inre af kontinenterna (t. ex. Asiens
och Afrikas sandöknar), små öar samt skepp ute på
hafvet sakna dagg. Riklig daggbildning eger däremot
rum i kustland med varmt och fuktigt klimat äfvensom
på stränderna af större insjöar och floder. Daggen
faller starkast under de första lugna och klara
nätterna efter en längre tids regnande, eller öfver
hufvud då luften är lugn, klar och fuktig. Äfven under
mulen himmel faller dagg, såvida nämligen molnen ligga
högt, och samma förhållande inträffar vid svag vind
och klart väder; men under blåsigt och mulet väder
faller ingen dagg. Särdeles noggranna och omfattande
iakttagelser öfver daggbildningen anställdes i början
af 1800-talet af W. C. Wells (se Wells’ försök)
och publicerades 1815 i hans bekanta arbete om
dagg. En fullt nöjaktig teoretisk förklaring öfver
daggbildningen kunde dock ej åstadkommas, förrän
lagarna för det strålande värmet blifvit utredda
(af Melloni m. fl.). Att daggbildningen är starkare
under klar än under mulen himmel är en naturlig följd
däraf, att klar luft, som ej innehåller kondenserad
vattenånga, moln eller töcken, lättare genomsläpper
det från jordytan mot världsrymden utstrålande
värmet. När solen är borta, ersattes icke detta värme,
och däraf
måste jordytans afkyining blifva en följd. Jordytan
verkar i sin ordning, genom beröring, på de nedersta
luftlagren, så att dessa genom temperatursänkning
blifva mättade med vattenånga. Den i molnen
kondenserade fuktigheten är däremot ett kraftigt
hinder för värmestrålarna från jordytan, så att denna,
och sålunda äfven de lägre luftlagren, under mulna
nätter bibehåller en högre temperatur, hvarigenom
utfällning förhindras. Att dagg i högst olika grad
bildas på hvarandra närbelägna föremål förklaras genom
ytornas olika strålningsförmåga och själfva ämnets
ledningsförmåga. Sålunda fuktas blanka metallytor
endast obetydligt, emedan de utstråla föga värme
och genom ledning lätt återvinna det, som möjligen
bortgår. Måladt trä öfverdrages med riklig dagg,
emedan ytan strålar starkt och det utstrålade värmet
endast i ringa mån ersattes genom ledning. Gräs och
andra örter äro föremål med stor yta och ringa massa,
hvarför de starkt afkylas och rikligen fuktas af dagg.
L. A. F.*
Dagg (holl. dagge), sjöv., förr brukligt
straffredskap, bestående af en kort tågända.
Daggert (eng. dagger), kort svärd, ett
slags dolk.
Daggkåpa, bot. Se Alchemilla.
 |
| Fig. 1. Daggmask. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
