Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagö - Dahabije
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehade hela D. till 1563, då det eröfrades af
svenskarna. 1624 sålde Gustaf Adolf (för 30,000 rdr)
ön till evärdlig egendom åt Jakob De la Gardie och
dennes arfvingar. Men 1691 indrog Karl XI D. till
kronan och lämnade det som perpetuellt arrende åt
dåv. egaren, Axel Jul. De la Gardie. Ryssarna,
som 1710 eröfrade ön och genom freden i Nystad
(1721) fingo den i sitt våld, betraktade den som
kronoegendom och tillbakavisade länge De la Gardies
sondotter grefvinnan Ebba Margareta Stenbocks
eganderättsanspråk. Genom ukaser af 1755 och 1768
återvann dock grefvinnan eganderätten. Större delen
af D. öfvergick sedermera genom köp och byte till
familjen Ungern-Sternberg.
Svenskarna på Dagö. När och hvarifrån svenskarna
kommo till D., är en outredd fråga. Det sagohistoriska
tillägget till Gutalagen, den s. k. Gutasagan, talar
om en utvandring från Gottland till "en ö vid Estland,
som heter Dagaiþi", medan ännu Gottland var ett
hedniskt land (alltså före 1030); men det tillägges,
att kolonisterna kunde ej stanna kvar därstädes, utan
fortsatte sin vandring inåt Ryssland och slutligen
till Grekland. Det äldsta historiska beviset för
svenskarnas närvaro på D. är af 1470. Enligt en med
Tyska orden s. å. ingången och sedermera förnyad
öfverenskommelse blef den svenska befolkningen
därstädes, mot förbindelse att årligen betala en viss
penningsumma, befriad från allt arbete till orden. Den
estniska befolkningen däremot var fortfarande
underkastad denna börda. Under 1600-talet tvungos dock
äfven svenskarna att göra dagsverken, och de klagade
ofta däröfver, såväl under det svenska som under
det ryska regementet. 1780 gaf en grefve Stenbock,
egare till godset Röicks (Roicks) på öns norra strand,
där svenskarna voro talrikast, sina bönder frihet,
mot villkor att de skulle taga tillbaka sina klagomål
och antaga ett - på sex månader uppsägbart - kontrakt,
däri de utlofvades personlig frihet och allehanda
förmåner. Bönderna gingo in härpå, men fingo kort
därefter kontraktet uppsagdt och blefvo ålagda att
flytta 1 mars 1781. Vid samma tid sålde Stenbock
godset. Bönderna sökte nu hjälp i Petersburg. Den nye
egaren förnyade emellertid kontraktet med dem. Strax
därefter blefvo de genom en ukas "benådade" med nya
bostäder i Syd-Ryssland, och i aug. 1781 måste de,
gamla och unga, till ett antal af 1,000 (enl. andra
uppgifter 1,200) personer, under tårar och suckan
lämna D. Dessförinnan tvungos de dock att af sina
knappa medel godtgöra egaren den förlust deras
ofrivilliga kontraktsbrott ansetts vålla honom. 300
personer dukade under för resans besvärligheter, och i
maj 1782 kom det sorgliga tåget till södra Dnjepr, där
utvandrarnas afkomlingar ännu bebo byn Gammalsvenskby
(se d. o.). I Röicks kvarstannade de svenskar, som
lydde under prästgården därstädes. Dessa, liksom den
andra svenska kolonien på D., i Kertell (i nordöstra
delen af ön), ha under 1800-talet haft en ojämn kamp
att föra mot estnisk nationalitet och mot svåra yttre
förhållanden. Omkr. 1850 uppgifvas svenskarna på
dessa båda orter tillsammans ha utgjort 290 personer,
af hvilka dock större delen redan bortlagt svenskan
till dagligt bruk äfven inom sina hem. 1902 lära ännu
50 à 60 personer inom Röicks ha kunnat tala svenska,
och i en enda gård (Mikkasgården) var det gamla
modersmålet då ännu vid
fullt lif. I Kertell är
svenskan helt och hållet utdöd.
J.Th. W.*
Om den svenska dialekten på D. föreligga
mycket torftiga, delvis icke fullt pålitliga
uppgifter. Af dessa framgår emellertid, att
densamma sluter sig nära till de öfriga svenska
dialekterna inom östersjöprovinserna och ännu
närmare, af naturliga skäl (jfr ofvan), till
Gammalsvenskby-dialekten. Liksom samtliga dessa
s. k. baltisk-svenska mål utmärkes Dagö-svenskan
af flera påfallande ålderdomligheter i ljud- och
formlära, t. ex. de gamla diftongernas bevarande
(äi för isl. ei och ey, öu för isl. au), en formrik
adjektiv- och verbböjning m. m., men å andra sidan
tillika af många oursprungliga och säregna drag;
som exempel på dylika må nämnas, att ordbegynnande
tv utvecklats till f (t. ex. få två), hi (högsv. hj)
till si (t. ex. siul hjul), hw (högsv. hv) till kw
(t. ex. kwasser hvass). Af främmande språk har framför
allt estniskan - det språk, som i denna generation
håller på att fullständigt besegra Dagö-svenskan -
utöfvat ett starkt inflytande på denna svenska
dialekt. Redan år 1641 uppgifvas t. o. m. alla
svenskar inom Röicks’ socken på D. kunna estniska. Se
vidare Estsvenskar. - Litt.: C. Russwurm, "Eibofolke",
II: 293 ff. (1855), H. Vendell, i "Finsk tidskrift",
12: 90 ff. (1882), Freudenthal-Vendell, "Ordbok öfver
estländsk-svenska dialekterna" (1886), O. F. Hultman,
"De östsvenska dialekterna" (i "Finländska
bidrag till svensk språk- och folklifsforskning",
1894), A. Noreen, "Vårt språk", I: 111 f. (1903).
G. D-ll.
 |
| Dahabije. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
