Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1119-1120 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daimler - Daimonion - Dain - Dainos - Daire - Dairi, Louis Francois Eugène, fransk nationalekonom - Dairi, äldre benämning på den japanske kejsarens, mikadons, palats - Dairi, dialekt af bata-språket - Dais - Daishoji - Dai-to - Dajaker

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

användbara automobil med bensinmotor (se Automobi1).

Daimoion, grek. Se Sokrates.

Dain (isl. Dáinn), nord myt., "den domnade", en af
de fyra hjortar, som betade i världsträdet Yggdrasils
grenar; namn på flera dvärgar.

Dainos. Se Litauiska språket och litteraturen.

Daire [där], Louis François Eugène, fransk
nationalekonom, f. 1798 i Paris, d. 1847 därstädes,
utgaf en viktig samling af franska nationalekonomers
arbeten, "Collection des principaux économistes"
(15 dlr, 1843-48). Jämte några medarbetare författade
D. däri de biografiska inledningarna och noterna,
hållna i en mycket panegyrisk ton beträffande alla
författare, som betraktas såsom medlemmar af eller
förelöpare till den liberala nationalekonomiska skolan
i Frankrike. E. Hkr.

Dairi ("den stora byggnadsgrunden"), äldre
benämning på den japanske kejsarens, mikadons,
palats i hufvudstaden och i öfverflyttat bemärkelse
på mikadon själf, förr brukad af jesuiter och
holländare, men efter 1868 ej mer i bruk.

Dairi, dialekt af bata-språket. Se Bata.

Dais, bot. Se Thymelæaceæ.

Daishoji, stad på västra sidan af den japanska ön
Nippon, distriktet Kanazawa. Omkr. 10,000 inv.

Dai-to (Tai-tung), distrikt (ken) på japanska
ön Formosa, omfattande nästan hela östra delen af
ön. 509,268 inv. (1902).

Dajaker.

Dajaker, ett sammanfattningsnamn på de många malajiska
stammar, som till ett antal af 1 1/2-2 mill.
personer utgöra urinvånarna på ön Borneo (se
d. o.). Dajakerna äro något längre och ljusare än
andra malajer. De äro välproportionerade, näsan
är icke fullt så platt som hos andra malajer. För
öfrigt ha
de i allmänhet den malajiska rasens kännemärken:
svarta ögon, svart rakt hår, sparsam skäggväxt (de
få strån, som växa fram, bortryckas genast). (I den i
art. Asien ingående planschen "Asiatiska folk" finnes
fig. 23 en dajak afbildad.)

Dajak-kvinna.

Tatuering förekommer,
ehuru ej hos alla stammar. Vid pubertetens inträde
filas hos nästan alla stammar tänderna skarpare - mera
sällan omformas de helt och hållet eller utbrytas
några - och svärtas. Äfven omformning af hufvudskålen
(i allmänhet bakhufvudet) förekommer. Dräkten består
för männen af ett tygstycke om hufvudet och en smal
gördel, som drages emellan benen och sedan viras
flera hvarf om midjan med ändarna nedhängande
fram- och baktill. Kvinnorna bära i likhet med
andra malajer om midjan ett stycke bomullstyg,
som hänger ned till knäna och fasthålles med
en smal rottinggördel, som viras ända till ett
par dussin gånger om lifvet. På hufvudet bära
de oftast en stråhatt. Vid mera högtidliga
tillfällen hafva såväl män som kvinnor en sorts
jackor. I krigsrustning hafva männen pansarskjortor
(se bilden i art. Borneo, sp. 1207) antingen af
vadderadt bomullstyg eller af starka, tätt flätade
kokossnören, förstärkta med järnringar. Dessutom
förekommer en myckenhet smycken: på armar och ben
ringar af elfenben, i öronen ringar. De anse som
höjden af skönhet att hafva så stora hål i öronen,
att snibbarna nå ända till axlarna, då de bära sina
tunga öronprydnader. Dajakerna äro ett krigarfolk. En
dajak går aldrig utan vapen, och under sömnen ligga de
bredvid honom, till följd af den s. k. hufvudjakten,
en sed, som genom sitt nära sammanhang med religionen
är svårutrotlig, om ock engelsmännen lyckats inskränka
den i norra Borneo. Ändamålet är att tvinga de dödades
själar att blifva skyddsandar åt lefvande eller (då
man t. ex. anställer hufvudjakt före en begrafning)
döda. Dajakerna bereda sig till hufvudjakten, utan
hvilken knappt någon tilldragelse i deras lif firas,
genom en sorts religiös invigning. Nästan utan
undantag tillgår jakten så, att krigaren från ett
bakhåll afskjuter genom sitt omkr. 30 cm. långa, af
bambu tillverkade, upptill med en spjutspets försedda
blåsrör en förgiftad, 25-30 cm. lång bambupil, som med
största säkerhet träffar på 30-40 stegs afstånd, mot
den förste bäste af främmande stam, som kommer förbi,
likgiltigt om det är man, kvinna eller barn. Sedan
afskäres hufvudet med det karakteristiska svärdet,
och köttet afskrapas med den på svärdsskidan sittande
lilla knifven. Därefter skeletteras hufvudet och
prydes med metallplattor o. d. Till de ofvannämnda
vapnen (båge och pilar begagnas icke) kommer som
fulländning af krigsrustningen en sköld. Bortsedt
från hufvudjakten, hvilken utgör ett stort hinder
för civiliserandet af dessa folk, äro dajakerna
sympatiska, lifliga och i synnerhet ärliga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>