Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1121-1122 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dajaker - Dajarmur - Dajon - Dakahlieh - Dakapo - Dakar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Stölder äro okända. De sociala förhållandena äro
ej vidare invecklade. Endast vid krigstillfällen
väljes en gemensam höfding. Eljest utgör familjen
eller rättare invånarna i hvarje hus en liten stat
för sig med sitt öfverhufvud eller höfding. De lefva
fredligt tillsammans. Kan ej ett brott försonas genom
förlikning, söker man genom gudsdom den skyldige,
som sedan undfår sitt straff. Dödsstraff sker
genom dränkning. Kvinnans ställning är i allmänhet
god. Endast monogami förekommer. Kvinnorna deltaga
i rådplägningar. Endast i de stammar, där hustrun
köpes från en främmande stam, betraktas hon som
mannens egendom, ehuru hon alltid behandlas väl. I
många stammar har kvinnan arfsrätt och förfogar öfver
den egendom hon medför i boet eller förvärfvar sig
efter giftermålet. Det förekommer att kvinnor utöfva
styrelsen. Prästinnor finnas öfverallt, men detta
bevisar ingen högre värdesättning af kvinnokönet,
ty oftast står det i sammanhang med en del osedliga
religiösa ceremonier. Dajaken förvärfvar sin brud
antingen genom att uträtta ett visst arbete åt hennes
föräldrar eller genom köp. Äktenskapets ingående firas
med en festmåltid. Vid barns födelse iakttages en
mängd olika bruk. Hos vissa stammar förekommer couvade
(se d. o.). Omskärelse förekommer, ehuru ej hos alla
stammar. Landtbruket är ej synnerligen utveckladt. Man
bränner af ett fält och odlar sedan ris, så länge
jorden bär det. Sedan flyttar man till ett annat
område. Ris är hufvudsakligen föremål för odling,
men äfven majs, bananer, sockerrör och kokospalmer
odlas. Husdjur äro svin, höns och hundar. Deras kött
ätes endast vid högtidliga tillfällen, då äfven apor
och krokodiler förtäras. Dajakerna äro mästare i att
anlägga snaror o. d., och på detta sätt bedrifves
deras jakt. Där fiske kan förekomma, idkas det
alltid. Konstfärdigheten är, i betraktande af de
ofullkomliga verktygen, högt uppdrifven. Deras
vapen äro skickligt arbetade samt vackert
ornerade. Kvinnorna förfärdiga vackra väfnader.

Dajakisk by (hus för många familjer).

Bostäderna äro, hufvudsakligen i fråga om storleken,
något olika i olika trakter af Borneo. I nordvästra
och södra Borneo bestå byarna af smärre hus,
i hvilka tre till fyra familjer bo. I östra delen
af ön byggas ända till 50 à 80 m. långa hus, i
hvilka 30 till 40 familjer bo; hvarje familj har
sitt rum. Alla byggnader äro uppförda på pålar och
tillgängliga endast genom en sorts stege, som lätt
uppdrages. Dajakerna stå i religiöst afseende på
animismens ståndpunkt. Inga gudabilder finnas. Deras
idoler ha sammanhang med kulten af de aflidne. De
offra till de onde andarna för att blidka dem. Där man
känner en god ande, offrar man ej till honom,
emedan han i alla fall är välvillig. I allmänhet
begrafvas de döde, och man offrar åt dem. Nöjena
äro dans och primitiv musik. I synnerhet förekommer
vapendans. Gossarna dansa en sorts efterbildning
af hufvudjakten, hvarvid en kokosnöt föreställer
hufvudet. Njutningsmedel äro beteltuggande och, ehuru
ingalunda allmänt, tobaksrökning. Spirituösa drycker,
t. ex. palmvin, förekomma icke. Skrift och litteratur
saknas, men traditionen gifver ett godt vittnesbörd
om dajakernas lifliga fantasi genom bevarade sagor,
djurfabler, gåtor och sinnrika ordspråk. 1888
publicerade H. Tromp i "Globus" originella dajakiska
historier à la Münch-hausen.

Litt.: O. von Kessel, "Über die volkstämme
Borneos" (i "Zeitschrift für allgemeine erdkunde",
Neue folge, bd 3, 1857), Spencer Saint John,
"Life in the forests of the far east" (I-II, 2:a
uppl. 1863), A. E. Wallace, "The Malay archipelago"
(3:euppl. 1872), C. A. Bock, "Hufvudjägarna
på Borneo" (sv. öfvers. 1884), F. Grabowsky,
"Die Olon Maanjan" (i "Ausland", 1884), "Über
die djawet’s oder heiligen töpfe der Oloh ngandju
(Dajaken)" (i "Zeitschrift für ethnologie", 1885),
"Die Olon lowangan" (i "Ausland", 1888) och "Über
verschiedene weniger bekannte opfergebräuche bei
den Oloh ngandju" (i "Internationales archiv für
ethnographie" s. å.), A. R. Hein, "Die bildenden
künste bei den dayaks auf Borneo" (1890),
G. A. Wilken, "Handleiding voor de vergelijkende
volkenkunde van Nederlandsch-Indië" (1893),
och P. A. van der Lith, A. J. Spaan, F. Fokkens,
"Encyclopedie van Nederlandsch-Indië" (I, 1897).
B. Rld.

Dajarmur. Se Nanga Parbat.

Dajon [dajå’], Nikolaj, dansk bildhuggare,
f. 1748 i Köpenhamn, d. där 1823, studerade
vid konstakademien därstädes, vistades 1775-81
utrikes och blef 1803 professor vid akademiens
modellskola. Utom några byster och grafvårdar äro
två af figurerna på "Frihedsstötten" på Västerbro,
Tapperhet och Borgardygd, hans viktigaste arbeten.
Ph. W. (O.G-g.)

Dakahlieh (Dachalije), egyptiskt län
(mu-dirije), ö. om Nilens Damiette-arm. 2,411
kvkm. 736.708 inv. (1897), 306 på 1 kvkm., hvaraf
endast 14,624 nomadiserande beduiner och 2,408
utlänningar. Landet, som är väl odladt, producerar
spannmål, bomull, lin, indigo och tobak. Det är
indeladt i 6 distrikt. Hufvudstad är Mansura.

Dakapo (it. da capo, "från början", om igen,
af capo, lat. caput, hufvud), mus., förkortadt
d. c. l. D. C., betecknar - både i notskrift och
som utrop af publiken på en teater eller i en
konsertsalong -, att ett stycke bör omtagas. - Da
capo al fine, mus., "från början till (ordet) Fine".
A. L.

Dakar, befäst hamnstad i franska kolonien Senegal,
ligger på södra kusten af Kap Verdes halfö, midtemot
ön Gorée, från hvilken den skiljes genom en 2 km. bred
kanal, och är sedan 1885 genom järnväg förenad
med S:t Louis. Omkr. 5,000 inv. D. är säte för en
biskop och station för franska missionärer och flera
ångbåtslinjer samt har kaserner och flera betydande
faktorier. Frankrike tog D. i besittning 1857 och har
gjort betydande arbeten för att skapa en rymlig hamn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>