- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
1133-1134

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dal, l. Dalsland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

232 km. järnvägar (alla privata), näml. 86 km. af
Bergslagernas järnvägar, 68,9 km. af Dalslandsbanan
(Sunnanå–Mon–Riksgränsen) samt 76,5 km. af
Uddevalla–Lelångens järnväg. Kuststräckan utmed
Vänern eger flera ganska goda hamnar, alla med
ett djup af 3 m. och däröfver: vid Dalbergså och
Sunnanå, Köpmannebro, Vinga, Tössebäcks skärgård,
Åmål och Näsviken, hvarjämte såsom nödhamnar användas
inloppställena vid Sikhall, Tjufholmen, Koggen,
Bodane och Hattefuraholm.

D. tillhör i administrativt hänseende Älfsborgs län
och i ecklesiastikt Karlstads stift. Folkmängden
utgjorde vid 1905 års slut 70,486 personer, af hvilka
3,858 tillhörde D:s enda stad, Åmål. Landskapets
befolkning har till följd af utflyttningar, mest
till Nord-Amerika och Norge, under en ganska lång
följd af år minskats, och folkmängden understeg sålunda
sistnämnda år med 13,900 personer den år 1880 befintliga.

K. S.

D:s geologiska beskaffenhet erbjuder åtskilliga
förhållanden af stort intresse. Den fasta
berggrunden utgöres till hufvudsaklig del af
urformationens bergarter (gnejser, graniter,
porfyrer m. m.), men inom provinsens östra hälft
därjämte af en mäktig serie sedimentära berglager,
den s. k. Dalslandsserien l. Dalformationen (se
d. o.), hvilken icke är känd från någon annan trakt
af Sverige. Ett alldeles särskildt intresse erbjuder
bergbyggnadens studium därstädes i följd af den
mängd böjningar, veckningar och förkastningar, som
förefinnas inom densamma och som i synnerhet göra
sig märkbara inom Dalformationen. Denna sträcker
sig från Rådanefors i s. längs östra och västra
sluttningarna af Kroppefjäll och vidare norrut, med
betydligt ökad bredd, genom Dalskogs, Skålleruds,
Fröskogs och Edsleskogs m. fl. socknar, hvarvid
den flerstädes breder ut sig ända till Vänerns
strand. Dess nordligaste utsprång framstryker vid
sjön östra Silen; åt v. utsändas dylika förbi Laxsjön,
Ivägsjön och Grann samt från Dalskog till Backe. Inom
dessa utsprång är det nästan uteslutande formationens
understa lager, kvartsitsandstenen, som finnes i
behåll, men inom öfriga delar af området hafva de of
vanliggande lagren af lerskiffer, kloritsten med
kloritskiffer samt lianeskiffer en stor utbredning
i dagen; det näst yngsta lagret, kvartsiten, bildar
ofta höga, långsträckta ryggar, som genom sin hvita
färg och sina vackert afrundade former sticka skarpt
af mot de omgifvande höjderna. På flera ställen
förekommer i samband med Dalformationen en breccia,
hvilken är yngre än denna. Af urformationens bergarter
äro graniterna rådande. En vanligen grå, i följd af
bergskedjetryck ofta skiffrig och gnejslik granit,
efter Järbo socken benämnd "Järbogranit", upptager
en mera än 15 km. bred, i n. till s. utsträckt zon
längs provinsens midt. Kroppefjället utgöres af en
grof, vanligen utprägladt skiffrig, röd ögongranit,
"Kroppefjällsgranit", hvilken äfven träffas på
Dalboslätten och annorstädes. Dessa båda pressade
graniter hafva tidigare benämnts Järbognejs och
Kroppefjällsgnejs. En annan röd granit bildar
ett massiv från Hästefjorden i s. till östra
sluttningen af Kroppefjäll, och i trakten vid och
v. om Åmål utgöres berggrunden af en granitart af
Filipstadsgranitens typ. I västra delen af D. utbreder
sig en mestadels grå och finskiffrig, stundom bandad
och slirig gnejs, som fortsätter in i Bohus län och Norge. Röd
gnejs och granitgnejs, delvis utbildad såsom
järngnejs, utgöra berggrunden i kustområdet
vid Vänern, mellan Vänersborg och trakten af
Mellerud. Inom kusttrakterna mellan Åmål och
Vingershamn, äfvensom på några andra ställen,
uppträda röda och grågröna porfyrer, hälleflintartade
bergarter, hälleflintgnejs, eurit, euritkvartsit och
grön eurit, inom hvilka senare förekomma bildningar,
hvilka i hög grad erinra om vanliga konglomerat. -
Diorit förekommer såsom mindre massiv och kupper inom
Ånimskogs, Tydie och Tissleskogs socknar; en ganska
stor utbredning har bergarten jämte dioritskiffer i
trakterna omkring Hästefjorden. – Diabas uppträder
endast såsom gångar med i allmänhet helt obetydliga
dimensioner. Ganska betydande är likväl den
diabasgång, som från Höljen nära Billingsfors
sträcker sig i nordvästlig riktning öfver Ärtingen
och Ramsjön i Ärtemarks socken och som har en
mäktighet af 150 till 210 m. – Täljsten förekommer
flerstädes såsom smärre, linsformiga, i gnejs och
Järbogranit inneslutna partier, hufvudsakligen
inom norra delen af provinsen, men har hittills
icke vunnit någon vidsträckt användning. De många
små fyndigheter af silfver-, koppar- och järnmalm,
för hvilka D. fordom hade en viss ryktbarhet, men
af hvilka ingen enda på senare tiden bearbetats,
hafva hittills visat sig vara af ringa värde. Med
få undantag äro de belägna inom kustlandet utmed
Vänerns strand mellan Tössö och trakten af Mellerud,
en sträcka af omkr. 30 km. Flertalet fyndigheter
har upprepade gånger bearbetats och efter kort
tid åter nedlagts, såväl under 1700-talet som
långt in på 1870-talet, dock alltid med föga godt
resultat. Betydligast äro Vassvikens silfvergrufva
och Vikens järngrufva, båda i trakten s. v. om
Vingershamn. Malmen vid den förra skall hafva
utgjorts af kopparkis, silfverhaltig blyglans och
något gediget silfver förekommande i en kvartsgång,
vid den senare af blodstensmalm i hälleflinta.
Af kvartärtidens bildningar, de s. k. lösa jordlagren,
träffas på D. nästan alla de i Sveriges öfriga
provinser förekommande. Krosstensgruset, det på
berggrunden afsätta moränmaterialet från inlandsisens
verksamhet, förekommer ganska allmänt i dagen i
synnerhet inom västra och nordvästra delarna af D.,
där det mera sällan än i andra delar är betäckt af
yngre aflagringar. Särskildt intressanta äro de tre
tydligt markerade ändmoräner, som parallellt med
hvarandra framstryka i nordväst-sydöstlig riktning
snedt öfver Dalboslätten och utgöra vittnen från det
skede af istiden, då inlandsisen, som förut helt och
hållet betäckt Skandinavien, småningom afsmälte och
dess bräm successivt intog de lägen, som ändmoränerna
nu utvisa. Åt v. fortsätta dessa in i Norge och spåras
äfven flerstädes i Västergötland. – Rullstensgrus,
detta i allmänhet rentvättade och rundade grus, som
framforslats och aflagrats af istidens glaciärälfvar,
träffas flerstädes nedanför det höga landparti,
som i v. begränsar Dalboslätten, likaledes å Ödskölds
moar och på några andra trakter, t. ex. inom Steneby
socken, där ganska höga åsformade kullar däraf
befinna sig, men på det hela taget saknar D. sådana
sammanhängande och väl utpräglade rullstensåsar,
som äro kända från andra landskap. Inom östligaste
delen af D. utbreder sig


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:54:52 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0607.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free