- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
1141-1142

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fortsatta höjdsträckningar på Väster-Dalälfvens
och Dalälfvens högra sida bilda inom landskapet
en vattendelare mot dels de mindre vattendrag,
som härifrån gå till Klarälfven, dels de vatten,
som samlas i sjöarna Vässman (154 m.) samt Norra och
Södra Barken (100 m.) och genom Kolbäcksån utmynna
i Mälaren (Galten).

Den fasta jordmånen i detta på naturskönhet rikt
lottade landskap är i allmänhet mager, men tillgången
på för odling ypperliga mossar är allmän, klimatet
är hårdt, och i förhållande till hela egovidden är
den odlade jordens areal ringa. K. S.

I geologiskt afseende erbjuder D. ganska mycket af
intresse. Såväl urtidens bildningar som den algonkiska
(prekambriska) och silurtidens aflagringar finnas
där representerade. Inom mera än 3/4 af D:s areal
utgöres berggrunden af urformationens bergarter,
näml. gnejs och gnejsgranit (urgranit), tillhörande
den äldre, samt porfyrer, hälleflintgnejs (granulit)
och graniter, tillhörande den yngre afdelningen
af sagda formation. Urgraniten och den mestadels
rödaktiga gnejsen förekomma inom D:s sydöstra hälft
såsom mer och mindre vidsträckta, stundom långsträckta
fält. Mellan gnejs- och gnejsgranitornrådena ligga
mäktiga bäddar af hälleflintgnejser äfvensom
glimmerskiffer liksom inklämda, bildande långa,
ända till 5 km. breda, delvis slingrande bälten.

Dessa hälleflintgnejsbälten innesluta ett icke ringa
antal malmfyndigheter. Sålunda befinna sig Falu
och Näfverbergs koppargrufvor i ett sådant bälte,
som sträcker sig från Falun till södra delen af
Siljan; inom ett annat, som i öst-västlig riktning
stryker förbi Säter, äro Bispbergs järnmalmsgrufvor
m. fl. belägna, och i detta bältes utvidgade
fortsättning åt s. v. inneslutas Grängesbergsfältets
storartade järnmalmsförekomster jämte åtskilliga
andra, såsom Ormbergsfältet, Blötbergs-,
Björnbergs-, Lekombergs- och Gräsbergsfälten
m. fl. Ett likartadt bälte, som utbreder sig
ö. och s. ö. om Hedemora, innehåller Garpenbergs-
och Kyllshyttefältens koppar- och zinkgrufvor förutom
åtskilliga järngrufvor. Ett undantag från den allmänna
regeln utgör Vintjärnsfältets järnmalrnsfyndighet,
35 km. n. ö. om Falun;
denna omgifves nämligen af gammal, grof gnejs. Inom
hälleflintgnejsen förekomma äfven spridda inlagringar
af urkalksten.

illustration placeholder

Fig. 1. Profil från Öjesjön åt n. v. till Väster-Dalälfven.
p porfyr, s sandsten; det svarta är diabas.

Norra hälften af D. upptages nästan uteslutande af
porfyrer samt af en mäktig aflagring sandsten, den
s. k. dalasandstenen. Bland Sveriges porfyrområden
(i Norrbotten, Jämtland, Härjedalen, Småland
o. s. v.) intager D:s främsta rummet på grund
af såväl sin stora utsträckning som därvarande
porfyrers mångfald, vackra utseende och lämplighet
för bearbetning. Inom trakterna n. v. om Siljan,
på båda sidorna om Öster-Dalälfven, alltifrån Mora
till Särna, utgöres berggrunden af porfyrbergarter,
och dessa sträcka sig äfven in i Härjedalen samt,
under det stora sandstensfältet, öfver riksgränsen mot
Norge. Mest intressanta och omväxlande äro porfyrerna
i trakten kring Älfdalen vid Öster-Dalälfven, och
det var också hufvudsakligen dessa, som bearbetades
vid Älfdalens forna porfyrverk (till bordskifvor,
urnor, askar, knifskaft m. m.). Tre grupper kunna där
urskiljas, nämligen röda porfyrer, mörka porfyriter
samt s. k. hornstensporfyrer. De båda största
porfyrarbeten, som blifvit förfärdigade i Sverige,
näml. urnan vid Rosendals slott invid Stockholm
samt Karl XIV Johans sarkofag i Riddarholmskyrkan,
äro tillverkade af en röd, grofkornig porfyrgranit
från Garberg. – En mycket sällsynt vulkanisk bergart,
kankrinitsyenit, hvars fulla motsvarighet icke är
känd från något annat ställe vare sig inom eller utom
Sverige, finnes i Siksjöberget, 15 km. v. n. v. om
Särna kyrka.

Inom D:s södra hälft förekomma flera slags
yngre graniter, nämligen en röd ögongranit
af samma typ som den i östra Värmland utbredda
s. k. "Filipstadsgraniten", en grå, som upptager en
stor del af Järna socken och därför blifvit kallad
"Järnagranit", samt en ännu yngre brunröd i trakten
omkring Vansjön ("Vansjögranit").

<i>Dalasandstenen</I> (se d. o.), en mer än 600 m. mäktig
lagerkomplex, sträcker sig i ett sammanhang,
med en längd af 180 km. och en bredd af omkr. 60
km., från öfre Malung (bekant för tillverkning af
kvarnsten af sandstenen) och Öje i s. norrut förbi
Transtrand, Särna och Idre upp till fjället Fjätsjöru
på gränsen mot Härjedalen. Sin största utveckling når
sanidstensformationen inom den höjdsträckning, som
börjar v. om Transtrand och stryker mot v. n. v.,
bildande, n. om Görälfvens djupa tvärdal, de
bekanta Faxe- och Fulufjäll, hvilkas höjdplatåer
ligga omkr. 1,000 m. ö. h. Lagren intaga i det stora
hela sitt ursprungliga, horisontella läge nästan
oförändradt. Endast invid fältets västra gräns
träffas brant uppresta skikt, beroende därpå, att
fältet där slutar vid en förkastning, utmed hvilken
det i ö. belägna partiet, d. v. s. sandstensfältet,
sjunkit, hvarvid lagren blifvit släpade och uppresta
mot det kvarstående västra partiet, hvilket likasom sandstenens
undergrund utgöres af porfyr. (Se fig. 1).

Under den långa tidsperiod, som sandstenens bildande
tog i anspråk, frambröto, i följd af vulkaniska
kraifer, upprepade gånger grönstenslavor, som dels
flöto ut öfver ytan af då befintlig sandsten,
dels pressades in emellan vissa af densammas
lager. Sålunda bildades de båda mäktiga bäddar af
diabas, som nu på olika nivåer äro liksom inlagrade i
sandstensformationen, nämligen en undre, 80 m. mäktig
och utbildad som mandelsten (den s. k. Öjediabasen),
samt en öfre, omkr. 50 m. mäktig, mera småkornig och
bestående af olivindiabas. Den undre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:34 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0611.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free