Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänseenden har det skilt sig från fornspråket och
utvecklat egendomliga drag, som i andra mål äro
sällsynta. I hög grad karakteristisk för "dalmålet"
är den långt gångna splittringen inom detsamma, i en
mängd trångt begränsade och lätt särskilda lokalmål,
ofta omfattande blott en enda by eller t. o. m. del
af en by. För främlingar är "dalmålet" så godt
som obegripligt utan särskilda förstudier. "Ingen
af oss, som äro annorstädes födde, skulle kunna
förstå ens en liten mening", skref på sin tid Georg
Stiernhielm. Detta gäller dock icke i samma grad om
Rättviks- och Leksandsdialekterna. Dessa äro mera
lättförstådda och kunna anses bilda öfvergång
från det egentliga "dalmålet" till öfriga
daldialekter. Sådana öfvergångsmål äro också
målen i Ål, Bjursås och Gagnef, som dock skilja
sig mera och icke längre kunna räknas som "dalmål"
i den inskränkta meningen. Gagnefsspråket närmar
sig Västerdalsdialekterna, hvilka också i viss
mån kunna anses som "öfvergångsmål", men i många
hänseenden intaga en mera själfständig ställning,
i synnerhet i de öfre socknarna. De visa möjligen
likheter med angränsande norska mål. Från Gagnef är
språnget rätt stort öfver till Stora Tuna-språket,
som hör till D:s bergslagsmål, en relativt enfärgad
och rätt normalt uppsvensk dialektkomplex,
omfattande hela södra D. (Falu, Hedemora och
Västerbergslags fögderier). Mest afvikande inom denna
äro Svärdsjö- och Västerbergslagsmålen, som närma sig
resp. hälsingska och Västerdalsspråk (öfver Grangärde
och Floda). Bergslagsmålet öfverensstämmer ganska
nära med angränsande uppsvenska mål, kanske mest med
östra Västmanlands dialekter.
I likhet med de flesta mål i norra och mellersta
Sverige ha dalmålen tungspets-r och kakuminalt
l med åtföljande supradentala och kakuminala
ljud. Supradentalernas förekomst är emellertid
mera begränsad än vanligt, i det rs ofta blifvit
ss (t. ex. koss kors), rn i södra D. blifvit r
(t. ex. bar barn, björ björn, så t. o. m. Rättvik,
Leksand och Västerdalarna), i egentl. dalmål nn,
och rt, rd ofta äro bevarade utan assimilation
(från och med Gagnef norrut); l är vanl. icke
kakuminalt efter i och ê utom i egentl. dalmål,
hvilket i fråga om l alldeles gått sina egna
vägar och t. o. m. delvis kan använda kakuminalt
l i början af ord, t. ex. låta. Dalmålen ha på
vanligt sätt förlorat -n och i regel -t i obetonade
ändelser, t. ex. sola l. sole solen, gata gatan,
biti bitit. Liksom andra uppsvenska mål ha de ofta i
i ändelser för riksspråkets e, t. ex. funnin funnen,
muli mulet, härvil härfvel, ha g-ljud, ej j, i rg, lg,
t. ex. varg, lång vokal framför m i många ord, där
riksspråket har kort, t. ex. tîma timme, tôm tom; j
har ej spårlöst försvunnit efter k, g i ord som äntja
änka, bryddja, brygga. Som i de nordligare uppsvenska
och i de norrländska målen ha g, k äfven i inljud
uppmjukats till tj, (d)j, t. ex. sättjin l. sättjen,
botja l. botje boken, nyttjil nyckel. Dessa drag
utmärka alla dalmål. Karakteristiskt för vokalsystemet
i synnerhet i nedre D. och i öfre D. utom egentligt
dalmål är bruket af öppet och slutet a, som användas
på helt olika sätt mot i riksspråket: det öppna
kan förekomma som långt och det slutna som kort,
t. ex. hara hare med öppet a i första, slutet i andra
stafvelsen, katt, bakka, vagn med slutet, skabb,
kalv med öppet a;
öppet å-ljud (o) ersattes ofta af ett ljud mellan å
och ö; u-ljudet har en klang, som liknar det norska u;
ä och e äro väl skilda; den svagtoniga vokalen har
ofta en klang af ä. Till det egentliga "dalmålets"
(i Älfdalen, Mora och Orsa) intressantaste drag
hör, att det ännu i stor utsträckning bevarar
de nasala vokalljud, som fordom funnits i alla
nordiska dialekter; vidare märkes, att de långa
i, y, u diftongerats, vanligen till ai, åy, au,
t. ex. ais is, knåyta knyta, aute ute; v uttalas
som eng. w; l utstötes vanligen framför g, k, p,
v, t. ex. kåv kalf, fok o. d. folk; h utelämnas,
t. ex. and hand (i eg. dalmålet samt i Rättvik
och delar af Leksand). – Hvad dalspråkets (utom
"eg. dalmål") formlära angår, märkas svaga fem. på
-u: vikku vecka, flugu fluga, ladu l. lädu lada
(däremot bryddja, om stammen har ett långt ljud),
svaga mask. på -a: hara, staka, bakka. Best. former
äro mask. båt’n båten, ryddjin (södra D. till
Gagnef) l. ryddjen ryggen, fem. sola, botja (södra
D. t. o. m. delar af Leksand och Västerdalarna),
sole, botje ("dalmål"), m. haran l. harn haren,
f. vikku veckan, n. huse huset, tatji (södra D. till
Gagnef) l. tatje taket; obest. plur. mask. och stark
fem. -är, t. ex. hestär hästar (mindre ofta hestar),
sokknär socknar, prästär (l. prästar) präster, svag
fem. -ur (mest södra D.), t. ex. flikkur flickor,
n. tak tak, ditja diken (d:o). Best. pl. hestan(ä),
prästan(ä) (södra D. upp emot Tuna och Falun) l.
hestan (norr därom, jämte andra former), sokknan(ä)
l. sokknan, flikkun(ä) (södra D.), flikkun l. flikkon
(norrut). I öfre D. har deklinationen fått en
säregen utveckling, i synnerhet genom sammanfall
af olika deklinationstyper; i delar af Gagnef ha
t. ex. nästan alla substantiv fått samma böjning i
pl.: karör karlar, flikkör flickor, barör barn, äpplör
äpplen; best. f. karan, flikkan, baran, äpplan. I
stället har åtminstone "dalmålet" (t. o. m. delar
af Leksand samt Djura) och västerdalsmålen bevarat
den gamla kasusböjningen, i synnerhet dativformerna,
t. ex. i bu(d)om</i> o. d. i fäbodarna. (Också i öfrigt
visa dessa många ålderdomliga drag i fråga om
ordböjningen – liksom i ljudsystemet –, för hvilka
dock här ej kan redogöras). I adjektivböjningen
märkas pl. utan ändelse, t. ex. all händär alla
händer, mång gångur många gånger, adj. på -in:
rolin rolig, på u(g): toku(g). Mig, dig, sig heta
vanl. mäg, däg, säg; våråm, andråm (södra D.) är
fem. af vår, annan. Verb förlora ofta -a i inf.,
t. ex. spring kapp, tjör hästar. Kasta o. dyl. verb
ha i pres. kastär liksom mötär möter. Pret. heter
oftast kasta. Det heter vari, väri l. vuri varit,
havi l. hävi haft, vart, vurti blef, blifvit. I
öfre D. är verbböjningen egendomligt utvecklad,
i det egentliga dalmålet är den i vissa hänseenden
mycket ålderdomlig. – Beträffande ordförrådet märkes
en stor mängd egendomliga och eljes sällsynta ord,
i synnerhet i de öfre socknarna. I södra D. är det
mera normalt. Månen heter öfverallt tunglet och våren
heter lådingen, ord, som bl. a. dylika upptagits af
D:s skald, E. A. Karlfeldt. Itji l. tji kan brukas i
st. f. inte. Adv. på -e sluta vanl. på -a: inna, nera,
uppa liksom i Västmanland och Gästrikland. Mil är
neutr. och vagn fem. Namnskicket är karakteristiskt,
de gamla gårdsnamnen brukas som släktnamn och sättas
före dopnamnet, t. ex. Back Pär Erssa. – Litt.:
A. Noreen, "Inledning till dalmålet och ordlista öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
