Print (PDF) - On this page / på denna sida - Dalasandsten - Dalasyssla - Dalayrac - Dalberg, förr Dalburg, gammal tysk adelsätt - Dalberg, Nils, läkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1157 Dalasysla-Dalbergia 1158 sandstenslagren äro böljslagsmärken ganska vanliga. Mellersta afdelningen består underst af rödbrun sandsten, 120 m. mäktig, hvarpå komma ljusa kvartsitsandstenar med lager af hufvudsakligen röda skiffrar, tillsammans 120 m. Den öfversta, ungefär 230 m. mäktiga afdelningen består af rödlett sandsten med lager af röd skiffer. Dalasandstenen anses vara af algonkisk (prekambrisk) ålder. Inga för-steningar hafva i densamma påträffats. Se vidare Dalarna. E-E- Dalasysla [-sisla], domsaga vid det inre af BreiÖifjorden på västra Island mellan Gljufurå på Snsefellsnes och GilsfjörÖur. Södra delen af D. upptages för det mesta af ett antal dalgångar (däraf sysslans namn), med god gräsväxt, åtskilda af låga fjäll och kullar. 914 inv. (1890). I forntiden var D. en af Islands mest frejdade bygder (i sagorna vanligen kallad BreiÖifjarÖardalir, "Bredfjords-dalarna") och bl. a. hemort för Sturlungaätten. Märkligare orter äro de historiskt ryktbara gårdarna StaÖarhöll, SauÖafell, Snöksdalur, SkarÖ, Hvam-mur (Snorre Sturlasons födelseort) och HjarÖarholt samt den lilla handelsplatsen SkarÖsstöÖ och framför allt ölafsdalur, Islands största landtbruks-skola. R. N -s- Daiayrac [dalära'kk], Nicolas, fransk tonsättare. Se d'A l a y r a c. Dalberg, förr D a l b u r g, gammal tysk adelssläkt, som 1654 upphöjdes i riksfriherrligt stånd. 1. Johann von D., tysk humanist, f. 1445, d. 1503, blef 1482 under namn af Johann III vald till biskop af Worms och befrämjade i hög grad vetenskapernas uppblomstring i Tyskland, särskildt vid universitetet i Heidelberg. D. var ordförande i det af Celtes (se d. o.) stiftade sällskapet "Societas literaria Rhenana seu sodalitas Celtica" och stod i vänskapsförbindelse med flera af sin tids främste humanister, bl. a. Trithemius och Reuchlin. 2. Karl Theodor Anton Maria von D., "camerarius af Worms", tysk furste, f. 1744, d. 1817, blef 1772 ståthållare i Erfurt, där han utmärkte sig för en human och frisinnad förvaltning och samlade omkring sig lärde och konstnärer. Han blef 1787 koadjutor i Mainz samt 1802 dess kurfurste och Tyska rikets ärke-kansler, men förlorade genom freden i Luné-ville (1803) den del af sitt stift, som låg v. om Rhen, medan den återstående delen sekulariserades. D. fortfor dock att vara metropo-lit för Tyska riket med undantag af Preussen och Österrike samt hölls skadeslös för sina förluster genom Regensburg, Aschaffenburg, Wetzlar n. fl. områden. Bländad af Napoleons snille, blef D. snart en af hans ifrigaste beundrare och trognaste anhängare, bidrog till Rhenförbundets bildande (1806) och blef dess suveräne furst-primas samt ordförande i förbundsförsamlingen. Napoleon utnämnde honom 1810 till storhertig af Frankfurt, där han ordnade förvaltningen och rättsskipningen efter franskt mönster. Kejsarens motgångar tvungo honom att 1813 afstå från alla sina besittningar, hvarefter han behöll endast ärkebiskopatet i Regensburg och f. ö. lefde tillbakadraget under sina sista år. D., hvars statsmannaverksamhet öfverallt lämnat välsignelsebringande spår efter sig, var äfven en mångsidigt lärd man och skref en mängd arbeten, bland hvilka må nämnas Grundsätze der ästhetik (1791), Betrachtungen uber das universum (1805), Uber den jrieden der kirche in den rheinischen bundesstaaten (1810) samt flera värdefulla uppsatser i "Deutscher Merkur", "Deutsches museum" m. fi. tidskrifter. Jfr Beaulieu-Marconnay, "Karl von D. und seine zeit" (2 bd, 1879). 3. Emmerich Joseph von D., den föregåendes brorson, hertig af D., fransk statsman, f. 1773, d. 1833, blef såsom badensiskt sändebud i Paris Talleyrands gunstling, trädde 1809 i Frankrikes tjänst och förmedlade Napoleons förmälning med Marie-Louise. Utnämnd till hertig och medlem af Conseil d'état och försedd med en stor dotation, drog han sig från statens tjänst, när Talleyrand föll i onåd, men inträdde 1814 i den provisoriska regeringen och tog verksam del i arbetet på Bourbonernas restauration. D. var ett af Frankrikes ombud på Wienkongressen och undertecknade som sådan aktförklaringen mot Napoleon. Efter andra restaurationen (1815) blef han statsminister och pär samt senare minister i Turin. Sina sista år lefde han i tillbakadragenhet. E. A-t. Dalberg, Nils, läkare, f. l april 1736 i Linköping, blef student i Uppsala 1752, med. doktor 1763 och lifmedikus hos dåv. kronprinsen (Gustaf III) 1768. Det inflytande han vann hos denne begagnade han sedermera, enligt eget påstående, till "det nästan alldeles försummade medicinalverkets upphjelpande". I anledning af tvister med hofvet och till sist en personlig brytning med konungen begärde och erhöll D. 1781 afsked, men förordnades samtidigt till tjänstgörande bergsråd, med bibehållande af sin lön som lifmedikus. Efter denna tid kallades han ej till hofvet, förrän Gustaf III låg på sin dödsbädd. 1816 erhöll han på begäran afsked från bergsrådsämbetet. Död i Stockholm 3 jan. 1820. - D. författade ett par uppsatser i Vet. akad:s handlingar och skref äfven några minnesteckningar, i hvilka Gustaf III och hans hof skildras i de mörkaste färger. Af fruktan för undersökning förstörde han dock själf största delen af minnesanteckningarna. D. var en själfkär man, skarp i kritiken af kolleger, och hänsynslöst blottar han i sina anteckningar några af sin höge patients perversiteter. Att tillskrifva hans svartmålningar uteslutande personligt hat torde vara att gå för långt. Historiker af rang anse honom värd tilltro, där han talar af egen erfarenhet. Det fordras god vilja till att af D:s ord draga sådana slutsatser som att Gustaf III stått i otillbörligt förhållande till sina gunstlingar eller ej kunnat vara Gustaf IV Adolfs fader. Dalbergia L. fil., bot., växtsläkte af fam. Legu-minosce, afd. Papilionatce, omfattande öfver 80 träd eller klättrande buskar med små blommor, samtliga inhemska i tropikerna. De flesta ha en ytterst hård och fast ved, som har mångsidig användning. Särskildt eftersökt är det svarta bptanyträet, black-wood, som erhålles af D. latifolia (Ostindien) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
