- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
1177-1178

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalius - Dalj, stor marknadsplats i slavoniska komitatet Veröcze - Dalj (Dahl), Vladimir Ivanovitj, rysk språkforskare - Daljunkern - Dalkarlsberg - Dall, Caroline Wells Healy, nordamerikansk författarinna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1693, hade någon tid anställning i Kammarkollegium
(Räkningekammaren), åtföljde 1630 den svenska armén
till Tyskland samt återvände därifrån 1639 såsom
kapten och köpte sig en egendom. D. utgaf 1661-84
en del längre kväden och samlade smärre dikter,
omtryckta i Hansellis "Samlade vitterhetsarbeten af
svenska författare", 9:e delen (1869), hvilka utmärka
sig för en gammaldags naiv trohjärtad ton, men en i
hög grad prosaisk uppfattning och en urmodig, högst
knagglig versifikation med tätt inblandade utländska,
särskildt latinska, ord. Hans diktning blef redan af
Stiernhielm förlöjligad i "Parnassus Triumphans"
("en latinsk capiten") och under 1700-talet ofta
parodierad, i synnerhet af Dalin ("Salig Gubben").

Dálj , stor marknadsplats i slavoniska komitatet
Veröcze, nära Donaus högra strand. Ångbåtsstation
och knutpunkt för järnvägslinjerna till
Maria-Theresiopel, Esseg och Brod. Omkr. 8,000 inv.,
mest serbiska katoliker.

Dalj (Dahl), Vladimir Ivanovitj, rysk språkforskare
och folklifsskildrare, f. 1801 i Lugansk
(guvern. Jekaterinoslav) – däraf hans pseudonym Kazak
Luganskij
("kosacken från Lugansk") -, d. 1872. Fadern
var en språkbildad läkare, som inflyttat från
Danmark, och modern luthersk tyska. Efter några
års tjänstgöring vid Svartahafsflottan, aflade
D. läkarexamen i Dorpat, deltog i det polska kriget
1831 och i expeditionen till Chiva 1839. För att
lära känna ryska folkseder och dialekter gjorde
D. vidsträckta studieresor i riket. Frukterna däraf
föreligga i mycket rikhaltiga samlingar af folksagor,
ordstäf m. m., som bearbetats af senare forskare. Hans
förnämsta arbete är den stor-ryska ordboken, Tolkovyj
slavarj zjivago velikorusskago jazyka
(4 bd, 1861-68;
3:e uppl. under utgifning från 1903 under redaktion
af Baudouin de Courtenay), fortfarande oumbärlig för
den ryska språkforskningen, ehuru delvis föråldrad och
okritisk. D:s öfriga skrifter, Bilder ur ryska lifvet
(1861), Berättelser (s. å.), m. fl. utmärka sig för
rent språk och klar stil och hafva etnografiskt värde,
men äro skönlitterärt obetydande. På sista tiden
svärmade D. för spiritism och swedenborgianism och
öfvergick året före sin död till den rysk-ortodoxa
kyrkan. Hans samling ryska ordspråk utkom 1862 och
en samlad uppl. af hans skrifter 1861 och 1878-84.

D:s son, Lev Vladimirovitj, f. 1834, d. 1878,
var framstående arkitekt, medlem af ryska
konstakademien och god kännare af Rysslands
äldre kyrkoarkitektur. D. byggde bl. a. den nya
Marknadskatedralen i Nizjnij Novgorod och medverkade
vid byggandet af Frälsarens katedral i Moskva.
A–d J.

Daljunkern (Daljunkaren) är den vanliga
benämningen på en af de oblygaste bedragare historien
har att uppvisa. Hans egentliga namn var Jöns Hansson,
och hans födelseort lär ha varit Björksta socken i
Västmanland. Han säges hafva tjänat som stalldräng
hos riksrådet Knut Andersson (Lillie) och, sedan
han bestulit denne, rymt till en annan frälseman,
Nils Krumme. Från den senare begaf han sig till
Dalarna, där han i början af 1527 uppträdde med det
föregifvandet, att han var riksföreståndaren Sten
Sture den yngres då ännu lefvande äldste son Nils och
i denna egenskap berättigad till Sveriges krona. Han
begagnade ett sigill med Sturevapnet och Nils
Stures namn. Hans berättelse om ett ovänligt
förhållande mellan konung Gustaf och den unge Nils
Sture var ej alldeles utan grund, och den oro, som
Peder Sunnanväder och Mäster Knut hade väckt genom
osanna framställningar om Gustafs förhållande till
Sturefamiljen (se Daluppror), hade vid tiden för
Daljunkerns uppträdande ännu ej blifvit fullkomligt
stillad. Dessutom funnos särskilda omständigheter,
som gjorde dalkarlarna benägna att lyssna till den
förste bäste uppviglare. Bedragaren vann sålunda
anhängare, dock förnämligast i tre af de öfre
dalsocknarna. Däremot rönte han bestämdt motstånd i
några af socknarna i södra Dalarna, och sedan Gustaf
I låtit hans föregifna moder, fru Kristina Nilsdotter
(Gyllenstierna), skrifva ett bref till dalkarlarna, i
hvilket hon meddelade, att hennes son Nils kort förut
aflidit, gick Daljunkerns sak i Dalarna tillbaka. Han
hade emellertid trädt i förbindelse med personer i
Norge, som förut sökt begagna sig af Sunnanväder och
Mäster Knut mot konung Gustaf, förnämligast fru Inger
Ottesdotter på Östråt och dåv. ståthållaren i Norge,
Vincents Lunge. Den förra synes verkligen hafva låtit
narra sig af den fräcke skälmens tal; ty under ett
besök af denne i Norge lät hon honom förlofva sig med
en af hennes döttrar, Ingeborg. Begåfvad med stora
skänker, men utan synnerligt understöd i manskap,
återvände Daljunkern till Dalarna från Norge i slutet
af 1527. I hans följe var bl. a. Peder Grym, en
Stureättens forne tjänare, som efter det misslyckade
upprorsförsöket 1525 uppehållit sig hos fru Inger. I
Dalarna kunde emellertid upprorsstiftaren då intet
uträtta: i början af 1528 måste han återvända till
Norge. Genom Gustafs upprepade skrifvelser förmåddes
nu Vincents Lunge att sända honom till konung Fredrik
I i Danmark. Han undkom emellertid på färden, men blef
i Rostock anhållen samt, efter flera föreställningar
från Gustaf I och Fredrik I rörande hans utlämnande
eller bestraffning, före slutet af 1528
afrättad. Enligt en svensk samtida författare ådömdes
honom detta straff för en stöld, som han begått,
innan han uppträdde som tronpretendent. Daljunkerns
historia har med poetisk frihet behandlats af Ibsen
i dramat: "Fru Inger til Östråt". Jfr Daluppror.
illustration placeholder
Daljunkerns sigill.

O. A. (S. B.)

Dalkarlsberg, stort järngruffält
inom Vikers kapellförsamling, Nora socken, Örebro
län, omkr. 15 km. s. v. från Nora stad. Fältet har
sedan långliga tider varit bearbetadt; man antager,
att det var kändt redan under 1200-talet. Den 1340
af konung Magnus Eriksson utfärdade förordningen
för bergsmännen å det Västra berget i Närke afsåg
sannolikt bl. a. den bergshandtering, som uppstått
vid och omkring D. Malmerna, som utgöras af rika
svartmalmer och blodstenar, förekomma på två i
nära östvästlig riktning belägna lager, hvilka stupa
brant åt n. Malmlagren äro i allmänhet begränsade af
sidoskölar, som utgöras af en mer eller mindre lös
massa af klorit, talk och glimmer, hvilken stundom,
då malmlinserna utspetsa, synes utgöra deras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:02:56 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0629.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free