Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danelagen - Danell - Daneo - Daner - Danerlyngen - Danev - Dangast - Danger-öarna - Danguin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Somerset mellan Alfred den store och en af danskarnas
konungar, Gorm (angls. Godrum), omfatta landet
n. om en gränslinje, dragen från Thames’ mynning
längs floden till något v. om staden Reading,
därefter norrut till floden Ouse v. om Bedford och
sedan hufvudsakligen längs den urgamla landsvägen,
den s. k. Watling street, fram mot staden Chester
(vid nordöstra hörnet af Wales). D. bestod sålunda
af Essex, Middlesex, Östangeln, östra Mercien samt
Northumberland och upptog mer än (östra) hälften af
England mellan Thames och Forthfjorden. På den västra
sidan af norra England synas nordmännen ha vunnit
fast fot endast inom en del af nuv. Lancashire
och Cumberland. Många ortnamn och en mängd ord
och uttryck i det ännu lefvande folkspråket inom
den forna D. äro otvetydigt af nordiskt ursprung
och bära därigenom vittne om skandinavernas
eröfringar och starka kolonisation i dessa trakter.
A. E.
Danell, Hjalmar, teolog, biskop, f. 3 juni 1860 i
Sund, Östergötland, blef student i Uppsala 1878,
filos. kandidat 1882, teol. kandidat 1891, docent
i dogmatik och moralteologi 1892, e. o. professor
i samma ämne 1897, teol. doktor s. å. och biskop
öfver Skara stift 1905. Han var led. af kyrkomötet
1903. Under tiden 1893–97 var D. svenska kyrkans
missionsstyrelses ombud och sekreterare. 1904-05
inspekterade han på uppdrag af denna styrelse
svenska kyrkans missionsarbete i Öst-Afrika och
Indien. Bland D:s utgifna skrifter må nämnas:
Albrecht Ritschls lära om synden (docentafhandling,
1892) och Religion och sedlighet (specimen för
e. o. professur, 1896). Under sin verksamhet som
sekreterare för svenska kyrkans missionsstyrelse
utgaf han "Svenska kyrkans missionstidning" och
sedan 1895 (först tillsammans med R. Sundelin,
F. A. Johansson och O. Quensel, sedan 1898 tillsammans
med den sistnämnde och sedan 1906 ensam) "Kyrklig
tidskrift", där han skrifvit åtskilliga längre
eller kortare uppsatser. Sin teologiska ståndpunkt,
som torde kunna betecknas som strängt ortodox med
skarpt utpräglad polemisk ställning särskildt mot
ritschlianismen, har D. tydligen prononcerat redan
i sin docentafhandling, och denna ståndpunkt har han
sedan förblifvit trogen. I kyrkliga frågor, åt hvilka
han egnat ett lifligare och starkare intresse än åt
de rent vetenskapliga, har han likaledes häfdat en
utpräglad högerståndpunkt.
Daneo, Giovanni, italiensk skald, f. 1824 i
prov. Turin, var en tid inspektör öfver den offentliga
undervisningen i prov. Genova och sedermera professor
i pedagogik vid Genovas universitet. D:s författarskap
är ganska omfattande. Hans dikter äro samlade i Poesie
(2 bd, 1885). Vidare må nämnas den episka dikten
Gotama (1876), romanerna Il castello di Bardespina
(1869) och Memorie d’un galantuomo (1880) samt ett
antal skådespel, de flesta samlade i Dramme e commedie
(1883). Se Mozzi, "Note su Giovanni D." (1881).
Daner, en fornskandinavisk folkstam, som första gången
omnämnes (af den grekiske författaren Prokopios)
strax efter år 500, då den, kommande från - troligen
nordöstra - Skåne, det ursprungliga "Danmark", där
danerna varit götarnas grannar, fördref herulerna
från deras boplatser i södra Skåne och på de danska
öarna. Enligt Beowulf-dikten bo danerna på 500-talet
i dessa eröfrade trakter, och
namnet synes hålla på att bli gemensamt för hela det
senare Danmarks befolkning, såsom det bevisligen var
åtminstone redan på 700-talet. En sammansmältning
mellan danerna och de i Jylland boende jutarna har
sålunda dessförinnan skett, och enligt sagan om kung
Dan - en ur folknamnet bildad sagofigur, folkets
stamfar och rikets grundläggare - har detta skett
under gemensamt försvar mot tyskarna. Konung Alfred
skiljer (omkr. 890) mellan norddaner i Skåne och på
öarna samt syd-daner i Jylland ned till staden Hedeby
(ungefär det nuvarande Schleswig). I Väst-Europa
brukades under vikingatiden ofta "daner" som gemensamt
namn på alla Skandinaviens folk, sålunda i samma
betydelse som normanner (jfr nordbornas eget uttryck
"dansk tunga" för "nordiskt språk"). Vid medeltidens
slut ersattes namnet daner af danskar.
Ordet är säkerligen att härleda från namnet på
folkstammens ursprungliga hemvist Danmark (troligen
Göingebygden), en benämning, som helt naturligt,
då folket ömsade boningsplatser, öfverfördes på
dess nya hem. Jämför, hurusom götarna ha sitt namn
af (Väster)Götland, burgunderna af Bornholm (förr
"Burgundar holm") o. d. Namnet Danmark åter torde från
början ha betydt skog (mark) på fast och jämn mark
(dan), en passande beteckning för de nejder, från
hvilka denna krigiska stam en gång bröt eröfrande
fram. Se A. Noreen, "Spridda studier" (andra
samlingen, s. 138 ff.). Ad. N-n.
Danerlyngen, namn på tingsplatsen utanför staden
Viborg i norra Jylland, där under medeltiden de danske
konungarna hyllades af nämnda landskaps invånare.
E. Ebg.
Danev, Stojan, bulgarisk politiker, f. 1858
i Schumla, bedref studier i utlandet och
juridisk verksamhet i Bulgarien. Tillhörande det
zankovistiska partiet, blef han efter Stambolovs
fall 1894 vicepresident i sobranjen (riksdagen),
inträdde 1901 i Karavelovs ministär som utrikes-
och kultusminister och blef efter dess afgång i
jan. 1902 ministerpresident med bibehållande af
utrikesportföljen. Hans styrelse präglades af en
mycket nära anslutning till Ryssland, och af hänsyn
till dess politik måste han söka lägga band på den vid
denna tid våldsamma macedoniska agitationen. Efter
upprepade rekonstruktioner afgick hans kabinett i maj 1903.
H. B-n.
Dangast, sedan 1800 badort invid byn D. i
Oldenburg, vid Jadevikens sydligaste del,
ungefär 11 m. ö. h. Omkr. 350 kurgäster under
säsongen (början af juni till slutet af sept.).
Ln.
Danger-öarna [dadja], till Tokelau- l. Unionöarna
i Polynesien hörande lagungrupp, på hvars ref ligga
öarna Pukapuka, Koko och Ratoe, tills. 3 kvkm.,
omkr. 400 inv. Gruppen, som 1892 togs i besittning
af England, är rik på kokospalmer, öarna sakna ankarplats.
Danguin [dadja], Jean Baptiste, fransk
kopparstickare, f. 1823, d. 1894, var lärjunge först
af Victor Orsel och Périn och sedan af École des
beaux-arts, fick 1850 andra romerska priset och blef
sedermera professor i Lyon. Till hans bästa stick
räknas Kristi himmelsfärd, efter Perugino (1857),
Idyll, efter Bouguereau (1865), Riddarens dröm,
efter Rafael (1870), vidare stick efter Tizian,
Rembrandt, Andrea del Sarto, Mantegna, Lionardo da
Vinci och Rafaels Fornarina (1890) samt många porträtt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
