Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1255-1256 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danielson, Johan, järnvägsbyggare - Danielson, Anders Peter, politiker - Danielson, John Rikard, finsk historisk skriftställare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nyåret 1906 till 204,058 kr. Äfven med smärre
donationer ihågkom han sin hembygd, och vidare
skänkte han bl. a. till Tekniska högskolan i Stockholm
40,000 kr. som stipendiefond. På D:s graf å Fröskogs
kyrkogård har hushållningssällskapet rest ett monument
med hans medaljongporträtt i brons.


Danielson, Anders Peter, politiker, f. 1 dec. 1839 på
hemmanet Dyestad i Runstens socken på Öland, d. 18
dec. 1897 i Stockholm. D. öfvertog vid 21 års ålder
faderns hemman, som han väsentligt utvidgade och
förbättrade. En mycket knapphändig folkskolekurs var
hans enda bildningsgrund, men stor naturlig begåfning
och ett vaket kunskapsintresse i förening med praktisk
duglighet och stor arbetskraft förvärfvade honom snart
ett betydligt inflytande i orten. Redan 1865 blef han
landstingsman och valdes 1872 till ledamot i Andra
kammaren för Ölands domsaga. Vid riksdagen gjorde han
sig snart bemärkt genom en viss obändig kraft, ett
lifligt temperament och en af synnerligt utvecklad
klassmedvetenhet och känsla af verkliga eller
förmenta oförrätter starkt påverkad stridslystnad,
som icke skrädde orden, äfven med risk att sätta
talmannens klubba i rörelse. Men därjämte skönjdes
ock en obestridlig förmåga, och hans politiska
gradpassering blef också ovanligt snabb. Redan vid
sin fjärde riksdag befordrades han till ledamot i
Bankoutskottet (1876–78), uppflyttades därefter i
Konstitutionsutskottet (1879–83) och tillhörde från
1884 under hela sin riksdagstid Statsutskottet, 1897,
hans sista riksdag, såsom vice ordförande. Redan
1880, då de stora parlamentariska kommittéerna
tillsattes, hade D. trädt så mycket i förgrunden,
att han fick plats i sjöförsvarskommittén (1880–82),
och vid 1883 års riksdag ingick han med samtliga
afgifna röster i det för försvars- och skattefrågornas
behandling tillsatta särskilda utskottet. Där skakade
han med Liss Olof Larsson bakom sig de gamla mäktige
landtmannaledarnas maktställning i grund och tog äfven
ledningen inom kammaren, då den fattade sina beslut
i försvarsfrågan. Invalet i landtmannapartiets
förtroenderåd och i Statsutskottet blef följande
riksdag det yttre erkännandet af hans väsentligt ökade
inflytande. Den personliga och politiska rivaliteten
mellan D. och öfriga landtmannaledare satte sedan
ofta sin skärpa på debatter och manövrer i utskott
och kammare, i all synnerhet sedan striderna för och
mot tullar alltmer upphetsat sinnena och D. jämte
L. O. Larsson, E. G. Boström m. fl. bildat det
protektionistiska Nya landtmannapartiet, hvars
egentliga ledning jämte vice-talmanskapet i kammaren
(1891-94, 1897) tillföll honom efter L. O. Larsson,
som fallit igenom vid höstvalen 1890. Under hans
bortovaro från riksdagen 1894 till följd af sjukdom
försiggick bakom hans rygg återföreningen emellan de
två landtmannapartierna, ett schackdrag, hvarmed han hade
svårt att förlika sig och som i ett och annat framkallade
den gamla obändigheten och oppositionella läggningen,
t. ex. i 1895 års hemliga utskott. Men med
återvändande kroppskrafter gjorde sig hans inflytande
ånyo gällande, och 1897 återinträdde han i utöfningen
af vicetalmansbefattningen.

Som ung riksdagsman uppträdde D. ganska radikalt,
var målsman för en utpräglad sparsamhetspolitik och
talade för en rösträttsreform. Men med åren och i
synnerhet som ledare för ett regeringsvänligt parti
kom han att ändra signalerna i dessa afseenden. Hans
häftiga motstånd mot regeringens förslag till
värnpliktslag 1880 gaf sig bl. a. uttryck i ett
ganska uppseendeväckande personligt angrepp
mot L. De Geer, något, som han dock sökte
godtgöra. 1883 voro hans nedprutningar en af de
verksamt bidragande orsakerna till försvarsfrågans
fall. Men 1885 medverkade han till den då vunna lilla
förbättringen i försvarshänseende, och till framgången
af härordningsförslaget vid 1892 års urtima riksdag
bidrog han icke oväsentligt. Likaledes gjorde han ock
hvad han förmådde för att förhjälpa sjöförsvaret,
för hvilket han alltid ådagalade större sympatier,
till de betydande anslag, som under förra hälften af
1890-talet kommo det till godo. Hans protektionistiska
tendenser framträdde redan 1881–82 vid frågorna om
majstull och inregistreringsafgift för spannmål,
och under de stora tullstriderna var han en af
protektionisternas mest stridbare förkämpar. Äfven hos
politiska motståndare ingaf D. trots sina fel respekt
och sympati samt efterlämnar intrycket af att ha
varit en af riksdagens mera betydande och utpräglade
personligheter under senare årtionden. Hos stora
kretsar bland sina ståndsbröder och meningsfränder
egde han ett förtroende och en tillit, som af intet
kunde rubbas.

Hans kraft togs ock i anspråk för en
mängd offentliga och enskilda värf. Utom i
sjöförsvarskommittén (1880-82) var han äfven ledamot
i arbetarförsäkringskommittén (1884–89), förstärkta
lagberedningen (1886–87), den s. k. ekonomiska
välfärdskommittén (1886–87), tullkommittén (1888 -91)
och nya arbetarförsäkringskommittén (1891–93) samt
vid sitt frånfälle i prästlöneregleringskommittén
och kommittén ang. landets fasta försvar. I södra
Kalmar läns landsting fungerade han som ordförande
sedan 1892. Han var statsrevisor 1874–75 och 1886–87
samt fick 1887 plats som ledamot i styrelsen för
riksbankens afdelningskontor i Kalmar, men skildes
1889 från denna befattning af orsaker, som då väckte
mycken uppmärksamhet.

T–s.

Danielson, Johan Rikard, finsk historisk
skriftställare, landtdagsman, f. 7 maj 1853 i Hauho
socken, blef student 1870, filos. kandidat 1876,
licentiat 1878, docent i allmän historia s. å. och
professor i samma ämne 1880. Han promoverades 1881
till filos. doktor. D. idkade historiska studier och
arkivforskningar i Tyskland, Ryssland, Danmark och
Sverige samt utgaf såsom frukter af dem Zur geschichte
der sächsischen politik 1706–1709 (akad. afh. för
docentur, 1878), Bidrag till en framställning af
Englands socialpolitik och ekonomisksociala utveckling
under XII–XVI århundradet (akad. afh. för professur, 1880)
äfvensom Die nordische frage in den jahren 1746–1751 (1888),
hvari han särskildt gick in på Sveriges och Finlands
politiska ställning under midten af 18:e årh. Sedermera
egnade han sig åt studier i Finlands nyaste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>