- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
1291-1292

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark, är det sydligaste af de tre skandinaviska rikena

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vapnet, 2:a fältet, guld, med 2 blå lejon (Slesvig),
3:e fältet, deladt, öfre delen blå med 3 guldkronor
(Sveriges vapen), nedre delen klufven 1) blått
med en silfverfalk (Island; sedan 1903; förut en
klippfisk), 2) åter delad a) blått med en gumse af
silfver (Färöarna), b) blått med en björn af silfver
(Grönland), 4:e fältet, deladt, öfre fältet guld med
ett lejon öfver 9 hjärtan (Jylland), nedre fältet
rödt med en lindorm af guld (Venden). Midtskölden
är fyrdelad: 1) rödt med ett "nässelblad" af silfver
(Holstein), 2) rödt med en svan af silfver (Stormarn),
3) rödt med en riddare till häst af silfver
(Ditmarsken), 4) rödt med ett hästhufvud af guld
(Lauenburg). Hjärtskölden är klufven: l:a fältet,
guld, med 2 röda bjälkar (Oldenburg), 2:a fältet,
blått, med guldkors (Delmenhorst). Omkring skölden
hänga Dannebrogs- och Elefantordens kedjor, och
öfverst sitter den kungliga kronan; Sköldhållare äro
två vildmän. Det hela omgifves af ett krönt vapentält.
E. Ebg.*

Historia. D:s äldsta historia är insvept i
mörker. Grekiska och romerska författare meddela föga
eller intet om detta land, hvarför historieforskningen
är hänvisad uteslutande till sagorna och
fornsaksfynden (särskildt de senare). Men i fråga
om dessa utgör Danmark endast en del af Norden. (Se
Nordens förhistoriska tid.) Enligt Saxo var Dan den
förste konungen i Danmark; i andra källor uppgifves,
att Odens son Skjold var den förste regenten i
detta land. Bland dennes ättlingar, skjoldungerne,
i Lejre, äro Frode Fredegod, bröderna Helge och
Ro samt Rolf Krake de mest namnkunnige. Vid sidan
af dessa nämnas dock äfven jylländska konungar (i
Jellinge), t. ex. Vermund, Uffe hin spage och Amleth
(Hamlet), samt skånska konungar, bl. a. Ivar
Vidfamne
. Denne utsträckte sin makt öfver hela D.,
och sedermera bildade Harald Hildetand ett stort
rike i Norden. Den sistnämnde stupade slutligen
på Bråvalla hed, i en drabbning med sin systerson
Sigurd Ring, som var konung i Sverige. Med dennes
son Ragnar Lodbrok kan den egentliga sagohistorien
anses vara afslutad. Omkr. 800 kom D. i närmare
beröring med länderna i s. och v. Vid denna tid
började vikingatågen till England (793), och något
senare (808) råkade konung Godfred i krig med
Karl den store, därför att han hjälpt sachsarna.
Godfreds brorson och efterträdare, Hemming, slöt 811
fred med kejsaren på det villkoret, att Eider skulle
blifva gräns mellan D. och frankiska riket. Under
de följande inbördes striderna mellan Godfreds
fränder flydde Harald Klak 826 till kejsar
Ludvig den fromme, lät döpa sig och återvände 827
med Ansgarius, hvilken sedermera egnade sitt lif
åt Nordens omvändelse. Ansgarius’ sträfvanden mötte
visserligen en tid motstånd hos Godfreds son Haarik
(d. 854), som 827 blef ensam konung, men sedermera
fick Ansgarius full frihet, och hans efterträdare
vann ynnest hos Haarik d. y. (d. 870). Vid samma
tid började de stora vikingatågen till Frankrike och
Spanien under Hasting samt under Lodbroks söner till
England, hvars nordöstra del, Danelagen, fullständigt
eröfrades (878). Från Gorm den gamle (d. 936) har man
en oafbruten och tillförlitlig konungalängd. Honom
har man förut gifvit äran att ha förenat landets
olika delar till ett rike, men denna
förening var i själfva verket genomförd redan på
700-talet, om också enheten icke alltid var lika fast,
på grund af stridigheter mellan konungaättlingarna
och fientliga infall. Gorm själf måste besegra en
konung Gnuba af svensk ätt, som hade fattat fast fot i
landets sydligaste del. Gorms drottning Tyra Danebod
byggde Dannevirke till värn mot tyskarna. Deras son,
Harald Blåtand (d. omkr. 985), härskade icke blott
i hela D., utan utsträckte sitt välde också öfver
en del af Holstein och Venden, där han grundlade
vikingasamhället Jomsborg, samt för en tid öfver
Norge. Han tillät 948 upprättandet af de första
biskopsstiften och lät 960 själf döpa sig jämte sin
drottning, hvarefter kristendomen vann betydligt
insteg bland folket. 974 råkade han i krig med tyske
kejsaren Otto II, som förstörde Dannevirke samt
upprättade ett markgrefskap mellan Slien och Eider,
hvilket emellertid snart ånyo föll i Haralds
händer. Harald stupade i en strid mot sin egen son,
Sven Tveskägg (omkr. 985-1014). Denne företog flera
tåg till England, hvilket under tidernas lopp måste
betala stora summor i lösepenningar, och gjorde sig
slutligen 1013 till herre öfver hela landet. Under
ett af dessa tåg eröfrade den svenske konungen Erik
Segersäll en stor del af D., bl. a. Sönderjylland,
men Sven återtog allt och fick genom sitt giftermål
med Eriks änka, Sigrid Storråda, medel att besegra
Olof Tryggvesson (1000) och intaga en del af
Norge. Efter Svens död vardt hans yngre son Harald
konung i D. (1014-18), medan den äldre, Knut den store
(1018-36), vann herraväldet öfver England, ehuru först
efter en hård strid mot Edmund Järnsida (d. 1016). Han
befäste sin makt genom att äkta den förutvarande
konung Ethelreds änka, Emma, och visade sig som en
utmärkt konung, hvilken samlade engelsmän och danskar
till en enhet under goda lagar. Vid broderns död
ärfde han äfven D., och 1028 vann han genom intriger
med de norske stormännen hela Norge från Olof den
helige. Knut befäste kristendomen i D., delvis med
hjälp af engelska präster, och genom upprättandet
af en fast hird (tinglid) lade han grunden till den
blifvande adelns utveckling. Han trädde i personlig
beröring med tyske kejsaren och besökte äfven påfven i
Rom. Knut skänkte D. större glans än någon föregående
konung. Men efter hans död skildes ånyo de förenade
rikena, och då hans ätt 1042 utdog med sonen Hardeknut,
blef dennes halfbroder på mödernet Edvard
Bekännaren konung i England, hvaremot D. tillföll
den norske konungen Magnus den gode, Olof den heliges
son (1042-47), som förstörde Jomsborg och segrade
(1043) öfver venderna. Magnus efterträddes af Knut
den stores systerson Sven Estridsson (1047-76),
hvilken dock först måste föra ett långvarigt krig
(till 1064) med Magnus den godes farbroder Harald
Hårdråde. Sven var en stor vän af prästerskapet,
hvars makt han stärkte på mångahanda sätt, särskildt
genom att upprätta flera nya biskopsstolar, bl. a. en
i Lund. Under hans 5 söner och närmaste efterträdare:
Harald Hein (d. 1080), Knut den helige (d. 1086), Olof
Hunger
(d. 1095), Erik Ejegod (d. 1103) och Nils
Svensson
(d. 1134), vunno de andlige ännu större
makt och inflytande. Knut gaf biskoparna lika rang
med rikets främste män (hertigar och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbe/0690.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free