Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark, är det sydligaste af de tre skandinaviska rikena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jarlar) samt ställde prästerna utom den världsliga
domsrätten. Hans försök att införa tionde och att med
ens afskaffa de hedniska bruken framkallade stort
missnöje, och hans plan att utsträcka sitt välde
till England föranledde ett bonduppror, i hvilket han
dödades. Hans kristna nit och martyrdöd förskaffade
honom helgonglorian. Erik utverkade hos påfven, att
ett särskildt ärkebiskopssäte för Norden upprättades
i Lund (längre fram inskränktes detta primat till
Danmark). Under Nils och hans efterträdare Erik Emune
(d. 1137) och Erik Lamm (d. 1147) led D. mycket af
inbördeskrig och af vendernas plundringståg. Efter
den sistnämndes död uppstod en lång tronstrid,
hvilken ej slutade förrän 1157, då Valdemar den
store (1157-82) blef ensam konung. Sitt tillnamn
förvärfvade denne därigenom, att han återställde
det inre lugnet och eröfrade Rügen (1169), hvars
invånare han lät döpa. Hans äldre son, Knut VI
(1182-1202), fullbordade 1184 vendernas underkufvande
- hvarefter han antog titeln "slavernas (sedermera
"vendernas") konung" -, gjorde Pommern och Mecklenburg
afhängiga af D. och intog Holstein (1201). Knuts
broder Valdemar Sejr (1202-41) utsträckte sitt
välde öfver Östersjöns hela sydkust och intog 1219
Estland, hvars invånare han lät döpa. Efter detta
korståg blef dannebrogen, som enligt sägnen föll
ned från himlen, D:s baner. Men detta D:s konstlade
stormaktsvälde bröts 1223, då Valdemar tillfångatogs
af grefve Henrik af Schwerin, och upphörde, sedan
han 1227 mot några nordtyska furstar lidit ett
nederlag vid Bornhöved. Detta hade till följd, att
alla de tyskvendiska besittningarna, med undantag
af Rügen, gingo förlorade. Estland vanns dock ånyo
för D. 1238. Under Valdemarernas tid utvecklade sig -
till största delen ur de rike och mäktige böndernas
klass - en adel af kungliga länsmän, som mot att
göra krigstjänst kommo i åtnjutande af stora fri- och
rättigheter. Därigenom minskades allmogens inflytande;
men på samma gång hindrades folket att splittra sig
efter landskap, en fara, som hotat under den förra
tronstriden. Frågan om prästerskapets rättsliga
ställning fick sin afslutning genom införandet af
tionde och tvunget celibat för de andlige, hvarjämte
många kloster upprättades. Landskapslagarna blefvo
skriftligen affattade under Valdemar Sejr; den af
honom själf gifna "jydske lov" (från 1241) var den
sista i följden. Den forntida träldomen afskaffades
fullständigt. Trälarna gingo öfver i bondeståndet,
men fortforo att vara "vornede", eller "fästa vid
torfvan"; på 1300-talet utsträcktes detta delvis
också till det öfriga bondeståndet. Det insteg
på danskt handelsområde, som Lybeck och Hamburg
vunnit, medan de voro förenade med D. under Valdemar
Sejr, behöllo de sedan till skada för de danska
köpstädernas utveckling. Efter Valdemar Sejrs
död följde ett olyckligt århundrade, uppfylldt af
inbördes krig, under hvilka Danmark närmade sig sin
upplösning. Valdemars tre söner, Erik Plogpenning
(d. 1250), Abel (d. 1252) och Kristofer
I (d. 1259), ljöto alla en våldsam död, och den
sistnämndes son Erik Klipping blef 1286 mördad af
sammansvurna adelsmän. Erik Plogpenning måste föra
långvariga krig med sin broder Abel, därför att denne,
såsom hertig af Sönderjylland, ej ville erkänna
honom som länsherre, utan ansåg landet för sitt
fädernearf. Abels ätt hyste
samma fientliga tänkesätt mot konungahuset, grep flera
gånger till vapen och slöt sig nära till grefvarna af
Holstein. En annan fara härrörde från prästerskapet,
hvars makt hade blifvit så stor, att den nästan hotade
konungadömet. Såväl Kristofer I och Erik Klipping
som den sistnämndes son Erik Menved (1286-1319)
lågo i strid med ärkebiskoparna Jakob Erlandsson
och Jens Grand. Två gånger (1259-75 och 1299-1303)
var D. belagdt med interdikt. Äfven stormännens
inflytande växte, och 1282 måste Erik Klipping ge
den första handfästningen. Efter Erik Menveds död
måste hans broder Kristofer II (1319-33) köpa kronan
genom att utfärda en ännu strängare handfästning,
hvilken tillförsäkrade adeln och prästerskapet deras
rättigheter samt inskränkte konungens makt. Under
striderna med grefvarna af Holstein och de danske
stormännen måste Kristofer småningom pantsätta största
delen af landet. 1326 fördrefs han därifrån af en
motkonung, Valdemar af Sönderjylland, och återkom ej
förrän 1329. Vid sin död lämnade han landet i mycket
stor förvirring, och under de närmast följande sju
åren saknade detta konung. Endast genom grefve Gerts
af Holstein död (han dräptes af Nils Ebbesen) blef
D. frälst från att blifva tyskarnas byte. Därefter
förenade Kristofers son Valdemar Atterdag (1340-75)
ånyo det splittrade riket till ett helt, tog med list
1360 tillbaka de skånska landskapen, som 1332 kommit
under Sverige, och intog 1361 Gottland, hvarefter
han kallade sig "de gothers konge". 1346 sålde han
Estland till Tyska orden, och 1362-71 förde han ett
hårdnackadt, men olyckligt krig mot hansestäderna,
hvilka alltifrån Erik Menveds tid mer och mer
vunnit insteg i Norden. Valdemars dotter, Margareta
(regentinna 1376-1412), lyfte D. till samma makt,
som det hade på Knut den stores och Valdemar Sejrs
tid. Genom hennes giftermål med norske konungen
Håkan VI (d. 1380), af svensk folkungasläkt,
den svensk-norske konung Magnus Erikssons son,
förenades Norge och D. under hennes omyndige son,
Olof (1376-87), och sålunda blef hon den styrande i
båda rikena. Genom att bistå svenskarna mot Albrekt af
Mecklenburg (1389) vann hon äfven Nordens tredje rike,
hvilket 1397 genom den s. k. Kalmarunionen förenades
med de båda andra länderna under samme konung - dock
utan att enheten erhöll fasta former. Däremot måste
hon 1386 (sedan 1375 Abels ätt utdött) öfverlämna
Sönderjylland som ärftlig förläning åt grefvarna
af Holstein. Denna åtgärd framkallade under nämnde
konung, hennes systerdotters son Erik af Pommern
(1396-1439), hvilken först efter Margaretas död blef
ensam härskare i Norden, ett långvarigt krig, som dock
ej ledde till önskadt resultat: att knyta Slesvig
fastare till D. Lika litet lyckades han fullfölja
Margaretas andra stora plan, att förena Nordens tre
länder till en enhet. Han hade äfven ifrån 1434 att
bekämpa oroligheter i Sverige och blef slutligen
afsatt i alla tre rikena. Öresundstullen infördes
under honom 1428. Hans systerson Kristofer af Bajern
(1440-48) blef visserligen konung öfver hela Norden,
men regerade endast en kort tid och utan att uträtta
någonting af vikt. 1441 kväfde han ett bonduppror
i Nörrejylland, och 1443 gjorde han Köpenhamn till
konungens fasta residens. Hans företrädare hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
