Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadier skilja mellan bendanser (fotdanser) och
armdanser, i hvilka senare öfverkroppens vridningar
jämte handrörelser äro hufvudsak.
Bland kulturfolken framstå först fornegypterna på
detta område. Talrika på monumenten bevarade bilder
framställa dansare och danserskor i utöfning af sin
konst, hvilket vittnar om, att dansen var väl känd i
det gamla Egypten och flitigt utöfvad förnämligast
vid de många fester, som årligen höllos till de
olika gudomligheternas ära. Dansens symboliska
betydelse för kultväsendet visade sig i prästernas
astronomiska danser, som framställde stjärnornas
ordnade lopp; likaså återgafs i dans Osiris’ och Isis’
historia, finnandet af en Apistjur och betjänandet
af denne gåfvo anledning till en rad danser, och
i likbegängelser samt i dödsoffren ingick dans som
en väsentlig beståndsdel. Det var för öfrigt mest
slafvar och yrkesdansare af båda könen, som idkade
dansen. Bland moderna balettkonster hade piruetten
uppfunnits redan hos egypterna, och allahanda
cirkuskonster voro välbekanta för dem. - Hos
judarna spelade dansen en vida ringare roll; att
den likväl stod i samband med religionen, framgår
af berättelserna om Mirjams festliga dans och sång
i spetsen för kvinnorna efter öfvergången af Röda
hafvet samt Davids dans framför förbundsarken,
då konungen dansade "med all makt", så att hans
gemål Michal "föraktade honom i sitt hjärta" för
att han så tunnklädd dansade offentligt (2 Sam. 6:
14 ff.). - Hos babylonier, assyrier, perser, meder
och fenicier var dansen anlagd på sinnlig retelse,
och danserskorna utgjorde en beståndsdel af harem.
Forngrekerna med sitt utomordentliga sinne för
plastisk rörelse voro själfständigt skapande på
dansens område. Den erhöll hos dem mångfaldig
religiös användning, utgjorde en viktig del af
ungdomens uppfostran till harmoniskt jämnmått
och utbildades till en verklig konst (orkestik),
som stod i nära samband med sång, skaldekonst och
skådespel. Också är antikens bildande konst rik på
härliga rörelse- och draperimotiv, härledda från
dansen (se fig. 2-4). Folket deltog i de religiösa
festerna, och dansen spelade där en framträdande
roll. Vid dionysierna stegrades de dansandes
naturdyrkan till orgieartad vildhet, utan att dock
behaget gafs till spillo. Festerna till Apollons
ära pryddes af pindariska körsånger med dans;
hyporchema benämndes en åt denne gud helgad sång till
kitharaspel med mimisk dans kring altaret, och äfven
vid dafneforierna var dansen mimisk, liksom ock
var fallet vid Hyakinthosfesten. De inför invigda
firade mysterierna kunde ej heller undvara dansens
mäktiga hjälp. I de ungas gymnastiska utbildning
ingick alltid dansen, hos spartanerna äfven för
ungmör. Ur dessa lekar utvecklade sig vapendanser,
bland hvilka den pyrrhichiska stod främst. Huru högt
danskonsten ärades i Grekland, framgår af att den
bland sånggudinnorna hade sin egen representant,
Terpsichore, och att den med förkärlek utöfvades af
ädla och snillrika män som Sofokles, Epameinoudas,
Sokrates och Platon, samt att skalder som Arion
och Tyrtaios uppfunno danser. Tragediens kördanser
(emmeleiai) voro fint konstfulla, om man får döma
af körernas rytmer. Äfven komiska scendanser voro
brukliga, främst den lättfärdiga kordax i komedien och
den tygellösa sikinnis i satyrdramat. I privatlifvet
hade man glada danser för års- och
familjefester m. m. samt förnöjde sig ej sällan åt
lejda yrkesdanserskors prestationer. - Romarnas
egna bidrag till danskonsten voro ringa. Att dock
inhemsk dans af religiöst ursprung förefanns, visar
de prästerliga saliernas springdans och sång vid
den årliga processionen med de heliga sköldarna. I
folklustspelen atellaner (se d. o.) ingingo danser,
och från Etrurien hämtades vapendanser. Till Rom
infördes för öfrigt danser från alla delar af dess
världsrike, men blefvo långt ifrån förfinade i de
romerska kretsarna. Sålunda urartade till låga orgier
de med Cybeles och Osiris’ naturkult sammanhängande,
likaså backanalierna. I det kejserliga Rom funnos
tusentals öster- och västerländska danserskor,
hvilka höllos för oumbärliga och ådagalade mycken
fräckhet. Under Augustus utbildade Bathyllus och
Pylades pantomimen (se d. o.) till en själfständig
konstart; men äfven i den insmög sig snart den värsta
lösaktighet. Romarna ansågo det vanhedrande att
själfva dansa, hvaremot gästabuden alltid skulle
lifvas af hyrda danserskor.
Den äldsta kristna
kyrkan inrymde en plats åt rituella danser, hvilka
på det upphöjda korgolfvet utfördes af prästerna med
biskopen i spetsen, och folket dansade utanför kyrkan
vid de nattliga vigilierna. Allt detta förbjöds dock
med tiden såsom ledande till arga missbruk, och i
stället för de tidigare kyrkofädernas lofprisande af
dansen trädde nu upprepade straffdomar. En kvarlefva
af kyrkodansen har dock ända in i senaste tid
förekommit i spanska och portugisiska katedraler. -
Under riddarväsendets tid utbildades dansen
föga. "Långdans" (s. k. sladd i ormrörelse; jfr
fig. 6) förekom i synnerhet vid bröllop, likaså
fackeldansen (se fig. 8), hvari fackelbärarna
skulle vakta på, att facklan icke utsläcktes af de
andra. För öfrigt rörde sig de förnäma i dansen med
långsamma gångsteg, utan att mycket lyfta foten från
golfvet (man "trådde dansen"), hvaremot bönderna
vid sina gillen under larm och dryckjom hängåfvo
sig åt springdansen, den af hoppande rörelser
och uppslängda ben kännetecknade hufvudarten (se
fig. 7). Hufvudsakligen i germanska länder förekom det
vackra sällskapsnöjet med ringdans till afsjungandet
af kämpakväden och andra "folkvisor" (ballad betyder
ju egentligen dansvisa); den episka dansvisan, sålunda
utförd, omtalas från 1100-talet i Frankrike under
namn af carole och torde ha nått Sverige i slutet
af 1200-talet (se vidare nedan). - Den egentliga
danskonsten blef efter sin långa medeltida sömn
återuppväckt under renässansen, hvilket skedde i
Italien, vid Medicéernas hof i Toscana, på den af
gammalt dansrika etruskiska marken. Italienarna blefvo
under 1500-talet läromästare i dans för västerlandet,
både teoretiskt och praktiskt; de lade grunden både
till nyare tiders sällskapsdans och till baletten, som
kom att spela en så ansenlig roll vid de praktälskande
hofven och sedermera på teatrarna. Att dansen hölls
i ära, synes däraf att vid tridentinska kyrkomötet
anordnades en stor bal, där de högsta prelaterna
af alla grader dansade med. Sällskapsdanserna hade
under 1500-talet icke hunnit erhålla fasta former;
af de vedertagna reglerna och dansstegen sammansatte
man danserna för hvart särskildt baltillfälle. Det
dansades med helt små och glidande steg samt värdigt
allvar i hållningen, hvilket också var tvungen sak
till följd af i synnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
