Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fruntimrens tunga dräkter (jfr illustr. till
art. Bal). Täta "reverenser" gjordes, i det att
männen konstmässigt bugade, böjde knä och sedan stolt
bröstade sig. Emellertid uppkom i de olika länderna
en mängd lifliga folkdanser, som blefvo mycket
omtyckta och upptogos vid själfva hofven efter att ha
underkastats en grundlig "hyfsning" till stillsamma
fasoner. Detta arbete verkställdes af fransmännen,
som på dansens fält togo spiran ur italienarnas hand
samt under hela barock- och rokoko-tidehvarfven
innehade den ledande ställningen. Mycket hämtades i
synnerhet från Spaniens folkdanser (se nedan). Den
främsta betingelsen för en societetsmänniska blef
nu att kunna dansa, och denna färdighet innebar att
graciöst och värdigt behärska sin kropps rörelser
samt korrekt utföra alla de invecklade och sirliga
danssteg, som jämte smidig hållning, spänstig
omväxling mellan rörelse och hvila, smakfulla och
artiga attityder samt galanteristrålande miner
utgjorde hufvudsaken i 1600- och 1700-talens dans
(jfr fig. 10). Endast ett eller några par uppträdde
i sänder, medan de andra njöto mer eller mindre af
anblicken. Det var figurdans i full bemärkelse, och
dess skönaste blomma var menuetten. De långsamma tempi
nödvändiggjordes af dräkternas stelhet, perukerna
och den höga hårklädseln, styfkjorteln, snörlifvet
o. s. v. I de flesta societetsdanser under 1500- och
1600-talen samt förra delen af 1700-talet ingick det
omtyckta momentet, att kavaljeren kysste sin dam, vid
uppbjudningen eller som afslutning. En tid uppträdde
t. o. m. furstliga personer, främst Ludvig XIV, i
baletter inför sitt hof. I Paris inrättades 1662 en
kunglig "Académie de danse", som egde bestånd till
franska revolutionen, men uträttade föga annat än
att ständigt söka hålla tillbaka det nya, som ändock
arbetade sig fram. - Efter franska revolutionen
blef sällskapsdansen, ifrån att ha varit en konst,
enbart ett nöje. Figurdansen, som förutsatte
utbildad skicklighet, utträngdes nu af runddansen,
där kavaljeren håller sin dam om lifvet och ett
närmare personligt förhållande tillstädjes. Den dåmera
tongifvande medelklassen hade icke tid att lära sig
de invecklade figurerna och lade icke så mycken
vikt vid utsökt artiga maner, men fick i stället
smak för raskare rörelser. Äfven kontradansen, som
hade trängt sig fram under 1700-talet, utfördes nu
mera vårdslöst. Valsen infördes från Tyskland till
Paris 1793 och har sedan dess gjort ett formligt
segertåg kring jorden, tack vare sin svärmiskt
erotiska och eldiga karaktär, som Weber varaktigt
ingöt däri med sin komposition "Aufforderung zum
tanz" (fig. 15). Hufvudsaklig kontradans blef den
från 1700-talet brukliga kadriljen, som äfven fick
namnen angläs och fransäs. (Lanciär-kadriljen,
som uppfanns af Laborde i Paris 1856 och hade sin
popularitet under Napoleon III, egde en viss grad af
siratlig finhet, som bragte den i onåd hos nutidens
flängande ungdom.) Den på 1820-talet uppfunna
kotiljongen med sitt obegränsade antal turer är ur
danssynpunkt föga smakfull, men ger tillfälle att
yppa små hjärtehemligheter. En ofantlig framgång
hade polkan, som uppfanns af en landtflicka i Böhmen
1835. Nya runddanser, som infördes i balsalen, voro
vidare masurka (ganska utslätad och tam i jämförelse
med polackernas varmblodiga utförande), galopp (på
1820-talet), schottisch
(1844) och efter hand rheinländer (ur en äldre
springdans), polkamasurka, varsovienne, den
s. k. bostonvalsen samt pas de quatre. Den sistnämnda,
som ej saknar behag, är från Amerika, där man
tycker om hoppande och sparkande danser, så att man
t. o. m. tagit sig an den anskrämliga negergroteska
cake-walk. - Baletten, som 1671 införlifvats
med operan, hade stått i sitt högsta flor under
Noverre, hvilken 1763 upphöjde den till själfständig
pantomimisk-dramatisk konstart. Såsom en egendomlighet
bör nämnas, att de manliga teaterdansörerna alltid
måste uppträda med ansiktsmask ända till 1772; bland
dem funnos ändock sådana tjusare som Beauchamps,
Pécour, Dupré, Vestris, Gardel (se vidare Balett). I
danskonstens historia böra icke heller glömmas
dansöserna Sallé och Camargo (den senares berömmelse
låg ej i att hon införde konststycket entrechat och
äfven gjorde en början med den korta balettkjolen,
som anstiftat mycket ondt i estetiskt afseende) samt
på 1800-talet Marie Taglioni, Fanny Elssler, Fanny
Cerrito, Pepita de Oliva, för att ej nämna flera. Att
baletten med tiden utvecklade konstfärdigheten till
äflan att göra konststycken, hade den påföljd, att
konstdansen och sällskapsdansen kommo att fullständigt
skiljas åt; den förra kunde då icke längre utöfva
ett verksamt inflytande på den senare, och bägge
arterna råkade i förfall genom att alltför mycket
aflägsna sig från de plastiska skönhetslagarna. Om än
den sceniska danskonsten ännu håller sig någorlunda
högt i Köpenhamn, Paris, Wien och Berlin, har den
i alla fall under de senaste femtio åren blifvit
steril samt anlagd på massverkningar, och de mest
uppseendeväckande ballerinorna äro numera att
söka på varietétribunen. Baletten har nog för
öfrigt tagit vissa intryck från den beryktade,
på Paris’ offentliga danslokaler under en god del
af 1800-talet förekommande dansen cancan. Med sina
galet uppsluppna rörelser, vid hvilkas åsyn man ej
rätt vet, om fötterna äro hemma på golfvet eller
uppe i luften eller på motdansarens axlar, har
cancan onekligen uppenbarat kroppsställningar af ny
liffullhet (se fig. 16). Ett sällsamt vattenskott
af konsten är den nutida s. k. serpentindansen,
som gör en ögonlust af klädnadens häftigt böljande
rörelser och den färgade belysningens skiftningar
därå. I början af 1900-talet har amerikanskan
Isadora Duncan gifvit uppslag till en förädlande
reform af konstdansen genom att lefvandegöra
antikens och renässansens framställningar af
dans i bildande konst. Sällskapsdansen skall väl,
framgent liksom förr i tiden, hämta befruktande
inflytelser från nationaldanserna, på samma sätt
som musiken och poesien ofta hämtat dylika från
folkvisan. I folkdansen betyda armarnas rörelser
och ansiktsuttrycket vida mer än i den nyare
societetsdansen; den förra står därför närmare det
konstnärliga.
Vid en öfverblick af nationaldanserna (om hvilka hvar
för sig särskilda artiklar återfinnas i detta arbete)
visa sig de romanska folkens ha varit betydelsefullast
för dansens utveckling. Innebörden i deras danser
är mestadels enhet och flyktig älskogslek. Hos
italienarna, som först afskuddade sig medeltidens
glädjelösa lifsåskådning, uppkommo bland andra danser
den neapolitanska tarantella, som småningom stegrar
sitt tempo till vild snabbhet, den lugnt behagliga
siciliano, den romerska saltarello
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
