Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(med hoppande, häftiga rörelser och vridningar på
kroppen; fig. 11) och venezianarnas lätta, rörliga,
melodiösa forlana. Fruktbarast blef Spanien på detta
område. Hos det folket är dansen en passionerad
lifsyttring, ett lifsbehof. Spanjoren är alltid
beredd att dansa, i det offentliga och i privatlifvet,
helst ute i fria luften, till gitarrers och
kastanjetters ljud, såsom ett improviseradt uttryck af
stundens stämning. Denna lust sammanhänger med
att folket egnar så litet deltagande åt allvarliga
medborgerliga angelägenheter. Redan i det forna Rom
tjusades man af andalusiska danserskor från Gades
(Cádiz). Ännu finnas i oförfalskadt skick bevarade
spanska danser från 900-1100-talen. Under medeltiden
dansades bl. a. den högtidliga, kråmande pavana, de
ursprungligen hänsynslöst sinnliga sarabanda, chacona
och escarraman. Under morernas välde infördes den
afrikanska chika och den af luftsprång kännetecknade
arabiska morisca; samtidigt tillbakaträngdes
nationaldanserna, men de funno en tillflykt hos
landtfolket i Asturien och spredos sedan därifrån,
delvis med nya namn och former, såsom den ganska nobla
bolero, den från vekhet till sydländsk lidelsefullhet
stegrade fandango, solodansen cachucha, där rygg och
axlar anlitas mycket, den erotiskt lekande seguidilla,
där de dansande ega att stanna orörliga i den attityd,
hvari sista tonen af den plötsligt slutande musiken
öfverraskar dem, vidare den smäktande aragonska
jota, som dansas af trenne, den andalusiska el ole
(se fig. 12), guaracha (dansad af en gitarrspelande,
i allt snabbare takt), den sprattlande zapatado. Med
hänsyn till icke minst kvinnornas varmblodiga
naturell fatta männen dem icke om lifvet under
dansen, utan denna utgöres af motrörelser. De spanska
dansernas musik plägar utmärka sig för skarp och
originell rytmisering. Folkets danslystnad skapar
alltjämt nya, vackra, uttrycksfulla bildningar. -
I Frankrike dansade man under 1500-talet först
med mycket sansade steg, till psalmmelodier. Man
hade bland danser den värdiga, oändligt varierade
branle, bretagnarnas passepied, auvergnarnas bourrée
samt provensalernas rigaudon, tambourin och volte
(lavolta, en ohöfvisk föregångare till valsen),
allesammans af glädtig karaktär, Dauphinébornas
friska, elastiska gavott (med kaprioler och kyssar),
den gravitetiskt behagfulla passacaillen, den något
klumpiga allemanden, där kavaljeren hela tiden
håller damens båda händer (se fig. 9). Katarina af
Medici gjorde mycket för att sätta lif i franska
danskonsten och införde den praktuppbådande baletten
samt maskeradbalerna. Den första regelmässiga
sällskapsdans blef couranten, enkel och gravitetisk
(från början af 1600-talet). Sarabanden och chaconnen
hade nu på fransk mark fått grandezza; äfven de
glädtiga canarie, gigue och gaillarde dansades i
afmätt tempo. Drottningen bland de franska danserna
var dock menuetten, som 1650 kom till Paris och under
ett århundrade var de bildades favoritdans, hvari man
kunde utveckla största smak; den utgjorde en verklig
skola för ridderligt och ceremoniöst beteende samt
var ytterst svår, så att den tog tre månader att
lära för den, som förut kunde couranten. Under förra
hälften af 1700-talet inkommo kontradansen (kadriljen,
se fig. 10) från England och polonäsen från Polen.
De slaviska folken älska lidelsefullt
att dansa, till följd af sitt sinnliga
temperament och sin
smidiga kroppsbyggnad. Hos tjecherna kvarlefver
forna tiders innerliga förening af dans och sång. Man
räknar icke mindre än 136 bömiska nationaldanser,
de flesta af gammalt ursprung. T. o. m. andliga
sånger sjöngos till dansen. Tämligen ny är polkan
(se ofvan). Bömarnas furiant är en från den
högre instrumentalmusiken känd dans af häftig
beskaffenhet. Ryssarna ega många nationaldanser,
sinnebildliga för älskog, bl. a. dufvodansen
(golubez) och kosak, den senare pantomimiskt utförd
af två personer, som med stampande steg röra sig
mot hvarandra fram och tillbaka, med händerna i
sidorna. Rysk dans öfvergår ofta till en yrande
och tungfotad lustighet. Polackerna dansa eldigt
och behagfullt, men slå gärna i med klackarna. Till
allmänna societetsdanser ha deras masurka (fig. 14),
polonäs, krakoviak och varsovienne svingat upp
sig. Bosnierna ega en rikedom af danser, delvis
indirekt härledande sig från antiken. En ringdans
hos dem är den oinskränkt mångfaldiga kolo, där man
har spelmännen i midten. Hos grannfolket magyarerna
träffas en berömd dans, den passionerade, egendomliga
csárdás.
De germanska folken synas alla fordom funnit
förnöjelse i episka dansvisor. Utom sådana hade
tyskarna under medeltiden andra ringdanser,
springdanser, svärds- och fackeldanser. Folket
dansade gärna i det fria, under en lind eller på
löfklädd dansbana. Somliga minnesångare diktade
dansvisor för allmogen. Bland yngre danser har den
naivt gemytliga ländler (fig. 13; "gamla valsen")
blifvit allmännare spridd och valsen i sin nyare
form eröfrat världen (se ofvan). Af engelska
nationaldanser fanns på Shaksperes glada tid en
stor rikedom; de voro muntra och lifliga, med jig
och hornpipe som typer. Vid majfesten dansades
morris (af den spanska morisca), vid julen carol. På
det keltiska Irland växlade jigen från uppsluppen
glädje till vild klagans uttryck. Skottarna ha i
främsta rummet sin höglands-reel (till säckpipa)
och gamla svärdsdanser. Ecossäsen (betydligt
lik vår "Väfva valmar") var för hundra år sedan
omtyckt i salongerna. Med Skottland synes däremot
dansen schottisch icke ha något direkt samband. De
holländska danserna ega mestadels sjömanskaraktär
liksom de engelska. Om den nederländska allmogens
dans- och spelmanslustighet under 1600-talet har
målarkonsten gifvit de mest frodiga vittnesbörd. De
norska nationaldanserna äro hufvudsakligen
springdanser. Förutom sin "springar" dansar allmogen
i Norge äfven "gangar", hvars stillsammare karaktär
dock icke utesluter lifliga kringsnurrningar, samt
vosserullen, som i likhet med de nämnda är en pardans,
men utförd af kvinnor, och hallingen, som dansas solo
af män.
I Sverige (liksom i Danmark och Norge) stod
under medeltiden dansen väsentligen i samband med
balladsången. Vid alla möjliga tillfällen, såväl
inomhus vid gillen som ute i det fria vid marknader
samt midsommar- och julfesterna, dansade här i
landet alla folkklasser, och man kunde hålla på med
det dagar, ja veckor igenom. Ringdanserna med sång
gingo så till, att män och kvinnor togo hvarandra
i händerna och rörde sig ganska högtidligt i krets
med små spring- och släpsteg åt vänster (ofta nog
sex steg på hvar heltakt) eller fram och tillbaka,
alltemellanåt lyftande händerna gemensamt, under det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
