- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
1325-1326

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dans

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att en fördansare l. försångare sjöng stroferna
i en kämpavisa, en riddarvisa, en naturmytisk visa
l. dyl. och alla instämde i omkvädet. Diktens innehåll
följdes af de dansande med spänd uppmärksamhet, och
mera gripande eller anslående moment utpräglades
osökt i de dansandes mimik och rörelser. Till en
del ballader dansades endast vid omkvädet. Dikten
var hufvudsak, musiken och dansen tjänande. Ibland
dansade man i en lång räcka (långdans), och alla
måste då sjunga hela visan. Äfven sjöngos skämtvisor
med dans, växelvis af flickorna om männens många
fel och af ynglingarna om kvinnokönets fel, eller
andra burleska skildringar ur lifvet. Ibland kom en
kringvandrande "lekare" och ackompanjerade på sitt
instrument. Dansvisorna florerade här i landet under
1300- och 1400-talen; de föllo ur bruk hos de högre
klasserna på 1500-talet, men sjöngos fortfarande af
allmogen, ja i Dalarna dansade man äfven efter dem så
sent som i midten af 1800-talet. Ännu fortlefva på
Färöarna sådana folkvisedanser (de äldsta med ämnen
ur eddan samt Niflunga- och Völsungasagorna), och
därifrån har en del på senare åren öfverflyttats till
Norge och Sverige. – I början af 1500-talet dansades
i Sverige äfven den fornåldriga svärdsdansen och
"bågdansen" m. fl. till sång samt flöjters och
trummors ljud, enligt Olaus Magnis skildring (se
fig. 5). – Danslekarna med sång till skilja sig
från den ofvan beskrifna dansvisan därigenom, att de
gifva ett mera omedelbart lyriskt uttryck åt själfva
lefnadsglädjen, och att den lilla handling, som
leken innebär, medför ett direkt dramatiskt förlopp
i utförandet. De svenska danslekarna röja delvis ett
omisskännligt samband med den medeltida riddarvisan,
men till öfvervägande del synas de ha uppkommit
under renässanstidehvarfvet och senare. Danslekarna
torde från de burgnare samhällslagren ha spridt sig
till allmogen, där de med mesta trofasthet bevarats
för att i vår tid åter med lif och lust upptagas
af de mer bildade klassernas ungdom, bland hvilken
för öfrigt åtminstone barnen aldrig hade låtit dem
helt falla i glömska. Af de skandinaviska folken ha
svenskarna (samt de svenska folkelementen i Finland)
längst bibehållit de fäderneärfda danslekarna
(äfven benämnda "sånglekar"). Dessa ha mestadels
formen af ringlekar: unga och gamla ta i ring
och dansa rundt medsols eller motsols samt sjunga
allesammans hela lekvisan, medan en efter annan
träder in i ringen, där det sålunda bildas par,
som bli bärare af lekens lindrigt dramatiska eller
pantomimiska innehåll. Melodiernas friska glädtighet
ökar behaget. Sådana ringlekar finnas vida flera än
hundratalet; exempelvis må nämnas "Och jungfrun hon
drager på röda gullband", "Höga berg och djupa dalar",
"Så hafre", "Klar sol på blå himmelen lyser", "Nu ä’
de’ jul igen", "Och flickan går i ringen", "Bro, bro,
breda", "Räfven raskar öfver isen", Domaredansen,
"Uti vår hage". Eller ock stå de lekande i en rad
(t. ex. "Fattig änka", "Sälja krukor") eller i två
rader, t. ex. "Simon i Sälle", "Väfva valmar", "Hej,
tomtegubbar". Ej sällan återge lekarna det dagliga
lifvets arbetsformer. Impuls till den nya spridningen
af danslekarna har utgått från Skansen vid Stockholm
(1890-talet) och från Nääs, där äfven de många
utländska deltagarna i slöjdlärarkurserna lära sig
lekarna och börjat omplantera dem i flera länder. –
Mera berömmelse än genom dessa lekar har dock
Sverige vunnit genom sin rikedom på rena dansmelodier
af folkligt inhemskt ursprung och liksom de
svenska folkvisemelodierna af stor och omväxlande
fägring. Sedan 142 sådana danser utgåfvos samlade
1814–15 (se Afzelius, sp. 317), ha många hundratal
följt. Byspelmannen var förr en betydande person
i orten; på fiolen, klarinetten eller nyckelharpan
fantiserade han alltjämt nya löpningar och figurer,
hvartill ungdomen frestade nya danssteg, och så
uppkom en mängd danser med ovanligt vacker melodik
och medryckande rytmisk kraft. Våra folkdanser
bära en prägel af samlad kraft, vighet, måtta och
behaglighet; på ett vårdadt utförande af rörelserna
fäste man stort afseende. Mannen spelar den ledande
och mest verksamma rollen i danserna. Det rikligaste
utrymmet intager den vanliga polskan (slängpolska
och hambo), där omdansningen får sin karaktär af
den starka taktdelens hurtiga betoning samt af att
kavaljeren håller båda händerna om damens midja och
damen båda sina händer på kavaljerens axlar. Medan
"slängpolskorna" med mycket sextondelar i musiken
röja inverkan af polackernas polonäs (som inkom
under Karl XII), eger åttondelspolskan (hambo)
mycket gamla svenska anor. Polskor med hurtiga turer
äro bl. a. Jössehärads-, Östgöta-, Fryksdals- och
treparspolskan. I sådana med turer rikt försedda
karaktärsdanser som skrälåten och den trygga Daldansen
(fig. 17), bägge i mollton, samt den intagande
skälmska Vingåkersdansen (fig. 18) går polskans
tretakt och rytm igen, i Vingåkersdansen dock mera
närmande sig till valskaraktären. Den värmländska
hallingen (fig. 19) utgör en originell täflan i
vighetsdans mellan två män (i Norge dansas halling
annorlunda och mest solo). – Sedan egoskiftet i midten
af 1800-talet medfört en större ståndsskillnad bland
bönderna, och de gamla noblare instrumenten börjat
undanträngas af det lättspelta handklaveret, som icke
lånar sig till några mollharmonier, blefvo de vackra
danserna urmodiga bland allmogen; men de ha räddats
och återupplifvats af studentföreningen Philochoros
(stift. 1880) i Uppsala, hvilken på ett i sanning
förebildligt sätt åvägabragt en renässans på detta
område. Föreningen Svenska folkdansens vänner (1893)
i Stockholm jämte lokala föreningar i landsorten och
en otalig mängd dansklubbar ha fullföljt värfvet, så
att medelklassens ungdom numera (i nationaldräkter)
vid dansgillen och "lekstugor" idkar folkdanserna
med dessas kärnfriska kynne väsentligen bevaradt och
äfven omvårdnad om den riktiga formen. Denna rörelse
åsyftar samtidigt en förenkling af umgängeslifvet samt
stärkande af fosterlandskänslan. Efter det svenska
mönstret ha på senare åren i Hälsingfors bildats
sällskapet Finska folkdansens vänner (Suomalaisen
kansantanssin ystävät) och i Köpenhamn den danska
Foreningen til folkedansens fremme (1901). – Sverige
har längst bibehållit den förr äfven i några andra
germanska länder öfliga seden att fira midsommaren
med allmän dans kring "majstången".

Bland de asiatiska kulturfolken kunna Kina och
Japan knappast sägas intaga ett rum i danskonstens
historia. Hos japanerna idkas dans hufvudsakligen
af kvinnor, hvilka stillastående utföra armdanser
(en sådan är äfven solfjädersdansen). Dock dansa män
den liffulla "risrunden" (iklädda rishalmsgördlar,
rishattar och korta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbe/0707.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free