Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska litteraturen och teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uffe samt Hjarne. Den danska hjältedikten är
naturligtvis främst präglad af allmän-nordisk
tankegång och uttryckssätt; viktigt är, att vi till
stor del kunna följa denna oskrifna folkdiktnings
utvecklingshistoria ända från historiska strider,
i hvilka danerna deltogo vid folkvandringstiden,
genom dikter före vikingatiden (i engelska källor),
öfver vikingatidens höjdpunkt och de följande
folkliga prosaberättelserna ända till de litterära
uppteckningarna (islänningarna, Saxo). Vi känna en
del sägner i deras ungefär samtidiga danska, norska
och isländska form, hvarigenom man kan påvisa,
hur egendomliga, nationellt danska karaktärsdrag
danas, jämnsides med hvad språkutvecklingen lär
oss om den nordiska folkstammens delning. Under
hednisk tid faller Nordens ursprungligaste, utifrån
minst påverkade kultur. Vid vikingatidens slut
och kristendomens seger finnas fyra nordiska
kulturspråk och kulturområden med hvar sin
särprägel. Kristendomens lifsåskådning segrade i alla
länderna genom sin större sanning och sitt större
djup; men både den och dess förnyelse i humanism
och reformation buro främmande dräkt. I Danmark som
i Sverige bära under tusen år framåt kulturlifvets
uttryck i dikt och tanke till stor del främmande
prägel, medan det nationella går som en underström
på djupet och till sist upptar i sig de främmande
beståndsdelarna. Med den nordiska renässansen i början
af 1800-talet träder det nationella åter segrande i dagen.
II. Den katolska medeltiden (till omkr. 1500). Om
öfvergångstiden mellan hedendom och medeltid ha
vi få och otillfredsställande underrättelser. En
skrifven litteratur uppstår först på grund af kyrkans
praktiska behof, i synnerhet efter upprättandet af
ärkebiskopsstolen i Lund 1104. Som endast präster
fingo boklig lärdom och kunde skrifva, får nästan
allt skrifvet den katolska bildningens och latinets
form. Den rotfasta folkliga tankegången undertrycks
eller lefver sitt dolda lif, utom då den på omvägar
kommer till orda i lofsånger eller praktiska
anteckningar. I klosterlitteraturen märkas svaga
dyningar af de kyrkliga rörelserna i kulturländerna,
som Norden har förbindelser med genom studieresorna
till Frankrike, England och Italien samt, i den yngre
medeltiden, Tyskland. Sålunda
deltogo danskar lifligt i den skolastiska
forskningen. Ärkebiskop Anders Sunesön (d. 1228)
skref "Hexaemeron" med dess latinska versifierade
framställning af de teologiska hufvudfrågorna
från Paris’ högskola. Tiggarmunkarnas invandring,
inflytandet från tysk mystik och framför allt
birgittin-rörelsen framkallade en rik prediko-,
missions- och öfversättningsverksamhet. Danmarks
världsliga och andliga höjdpunkt uppnås under
"Valdemarstiden" (omkr. 1150-1250) med den geniale
Absalon (se d. o.) som medelpunkt. På hans
tillskyndan uppstår i stället för de helgonlegender
och praktiskt historiska klosteranteckningar,
som man hittills nöjt sig med (viktigast är
Ælnods historia om Knut den helige från början af
1100-talet), en nationell historieskrifning, som trots
det främmande språket och de prästerlige författarna
genomandas af Absalons och Valdemarstidens
storhet. Sven Aagesön skref en kort och Absalons
"klerk" Saxo (för sitt prydliga latin kallad
grammaticus) en utförlig dansk historia från äldsta
tider till vendertågens slut. Saxos arbete, Gesta
danorum (i 16 böcker), afslutadt efter
Absalons död i början af 1200-talet, är den danska
medeltidens yppersta verk och ett af de bästa latinska
historiska arbeten från denna tid. Framställningen är
byggd på danska och norsk-isländska källor. Han
hoparbetade till ett fängslande epos den
väldiga mängd sagor, som han ansåg för verklig
historia. Från Valdemarstiden äro vidare de medeltida
laguppteckningarna, dels verkliga lagar som Skånes
och Själlands kyrkorätt, dels mera privata som skånska
och själländska lagar. Till dessa sluter sig Valdemar
Sejrs "jydske lov", antagen i Vordingborg 1241, men
ej genomförd i öfriga landsdelar (kodifierad rikslag
kom först 1683). Dessa lagtexter jämte stadslagar och
gillestadgar spela samma roll för Danmark i språkligt
och kulturhistoriskt afseende som motsvarande svenska,
om hvilkas tankegång de ofta påminna. Af andra danska
skrifter må nämnas läkar- och kokböcker, af hvilka den
äldsta går under kaniken Henrik Harpestrengs namn,
Peder Laales ordspråksbok, den danska rimkrönikan,
en dansk historia på vers, där konungarna föreställas
själfva skildra sitt lif och uttala sin egen dom;
den är från den yngre medeltiden, men fortsattes
småningom ända fram till 1500-talet och är den
första på danska tryckta boken (1495). Från ungefär
samma tid äro några öfversättningar från svenska af
Eufemiavisorna samt dansk kyrklig diktning, hvars
betydelsefullaste arbete är prästen
Michaels rimverk ("den katolska kyrkans svanesång"). Under
Valdemarstiden uppstår också Danmarks rika, i poetiskt
hänseende utomordentligt framstående folkvisediktning,
fortsatt genom hela medeltiden, men först till en
del upptecknad af adelsdamer och historiker på 1500-
och 1600-talen, under hvilka den fortlefde i rik
omväxling på folkets läppar för att slutligen samlas
under 1800-talet. Medeltidens folkvisa blomstrade i
synnerhet i Norden och där framför allt i Danmark,
som eger öfver 500 själfständiga visor, medan
varianterna gå upp till många tusen. Man kan ej
afgöra, hur denna diktning från början utvecklat
sig, men gifvetvis har det skett inom öfverklassen,
riddarna, senare adeln, i anslutning till dansen, som
vid 1100-talets slut tränger in öfverallt i Norden,
och efter främmande förebilder, särskildt franska
dansvisor och vandrande tyska sångares kvä-den. Oftast
dansade man under öppen himmel till visans takt och
synes ha diktat om gamla sagor och sägner efter de
lyriska dansvisornas rytmer. Folkvisorna ha tagit
upp i sig många forntidsämnen och bevarade sålunda
sammanhanget mellan gångna tiders andliga lif och en
följande periods nationella renässans, men å andra
sidan ge de genom skildringar från riddarlifvet
kraftiga vittnesbörd om, huru människolifvet
gestaltade sig, när icke "munken", utan "riddaren"
förde ordet; visorna ersätta saknaden af en fylligare
historieskrifning på modersmålet och en inhemsk
konstpoesi. I form och innehåll äro svenska och danska
visor rätt likartade. De egentliga kämpavisorna
besjunga forntidens stora, ofta öfvermänskliga
gestalter, de äro ofta tragiska som förebilderna -
Sigurd och Brynhild, Aage och Else, Hagbard och
Signe -; muntra och käcka äro däremot visorna om
folkdiktningens älsklingshjälte Holger Danske och hans
motståndare Starke Didrik. Trolldomsvisorna behandla,
under en tunn kristlig slöja, de öfvernaturliga
väsendena och deras makt; hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
