Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska litteraturen och teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snorre. Af rent världslig litteratur finnes under
1500-talet föga; viktigast äro ett par goda satirer,
"Peder Smed" och en öfversättning af Reineke Fuchs,
samt skolkomedier, t. ex. Kanchs "Karrig Niding".
Af 1600-talets, "den lärda tidens", teologer är
Jesper Brochmand (f. 1585, d. 1652) betydelsefullast;
hans danska postilla har varit folkläsning ända till
våra dagar. Det var vidskepelsens och häxprocessernas
tid, både teologer och naturforskare voro fångna i
tidens fördomar. Kammarlärda, som hopade ett väldigt
kunskapsmaterial i flera vetenskaper utan synnerlig
kritik eller bearbetning, voro allmänna. Inom de
empiriska vetenskaperna, särskildt medicin och
astronomi, egde Danmark likväl flera världsbekanta
forskare, såsom medlemmar af släkten Bartholin,
Oluf Borch, Ole Worm, Simon Paulli och främst Niels
Steensen (Nicolaus Steno), som gjorde stora anatomiska
upptäckter och lade grunden till geologien. Astronomen
Ole Römer beräknade ljusets hastighet.
Under inflytande af den tysk-holländska renässansen
och, från enväldets tid (1660), äfven af den
franska klassiciteten började man förakta den äldre
inhemska alstringen - nu skulle allt formas efter
de beundrade främmande mönstren - och göra lifliga,
välmenta, men sällan lyckliga försök att uppodla
modersmålet. Opitz’ nya versteori tränger äfven
igenom i danskan; oberoende af honom har för öfrigt
Anders Arrebo genomfört denna i sin öfversättning af
Davids psalmer. Arrebos hufvudverk är den på rimmad
hexameter och alexandriner skrifna Hexaemeron,
bearbetning från franskan. Den skämmes af det
konstlade uttryckssättet ("den ziirlige stil")
och den lärda ofolkliga apparaten af mytologi och
lånad grannlåt, som trots Holbergs hån fortfor långt
in i nästa århundrade. Danska språkläror skrefvos
af Pontoppidan och Peder Syv; Ole Worm grundlade
den danska runforskningen, och samtidigt började
man studiet af fornnordiskan; på Fredrik III:s tid
fördes flera viktiga handskrifter (t. ex. af eddorna)
från Island till Köpenhamn, och detta samlarverk
fortsattes under Holbergs tid af islänningen Arne
Magnusson. Tidens viktigaste danska prosaarbeten
äro, utom Kristian V:s danska lag, Birgitte
Thotts Seneca-öfversättning och Leonore Kristines
"Jammersminde", en kulturhistoriskt och litterärt
viktig själfbiografi från konungadotterns långa
fångenskap. Den egentliga poesien var efterbildning
i smaklös herdedikt, baletter o. s. v. eller krypande
och svulstig tillfällighetspoesi. Riktigt kvicka visor
och vers skrefvos af Anders Bording, som en tid utgaf
äfven en rimmad hoftidning. Endast i den kyrkliga
diktningen skapades något verkligt värdefullt. Här må
nämnas de norska Dorthe Engelbretsdatter och den
kärnsunde Petter Dass samt Danmarks störste psalmist
i äldre tid, Thomas Kingo, hvars friska och originella
psalmer beteckna den danska poesiens höjdpunkt mellan
folkvisorna och Holberg.
B. Kritikens och rationalismens tid (1700-talet). Med
Holbergs verksamhet under 1700-talets förra hälft kom
frisk luft in i det danska kulturlifvet, ett kritiskt
förstånd sönderbröt de stelnade formerna och skapade
möjligheter för en
sundare utveckling. Det klara förståndet segrade småningom
öfver fasthängandet vid det från fäderna nedärfda,
och denna tankens frigörelse från tradition och
auktoritet var i sig själf af ouppskattlig betydelse
och har medfört stora resultat, icke minst i praktiska
förbättringar inom samhällslifvet (stavnsbaandets
upphäfvande 1788, landboreformerna). Men under
århundradets lopp fick den härskande rationalismen
- i de goda fredstiderna under det patriarkaliska
enväldet - en nykter, kälkborgerlig prägel; först
fanns nog hänförelse äfven för ideella syften,
men under ifvern för det förståndiga, det nyttiga,
blef det andliga lifvet förkrympt, religion, konst
och vetenskap värderades blott som medel att främja
borgerliga och praktiska ändamål. Och med "det stora
århundradets" själföfverskattning glömde man all
respekt för den äldre, genom årtusen tillkämpade
kulturen, som räknades för ingenting mot dåtidens
stora tankar; redan Holberg ansåg medeltiden och
den gotisk-germanska forntiden barbariska. En sådan
historisk uppfattning blir själlös och slutar med
att väcka motstånd.
Ludvig Holberg (f. 1684 i Bergen, d. 1754) betecknar
på en gång senrenässansens fulländning och den
vaknande kritik, som föregår rationalismens och
upplysningens idéer. Han är bestämd af Lockes
filosofi, engelskt verklighetssinne, fransk
populärfilosofi och holländsk grundlighet, men
nationell i sin uppfattning och tillegnar sig
själfständigt, hvad de främmande förebilderna
lärt honom. Han rifver ned genom sina angrepp
på det dåliga arfvet från det förgångna och
samtidens skuggsidor, men bygger upp genom att
skapa en rik och mångsidig litteratur i sitt land
på alla de områden, dit hans vidsynta och klara
intelligens nådde, med tyngdpunkten förlagd till
de odödliga humoristiska mästerverken. Till de
ledande kulturländernas idéer intog han, religiöst
och politiskt, en juste-milieu-ståndpunkt. Hans
utbildning och lifsgärning medförde, att han
företrädesvis kom att verka som vetenskapsman
(historiker, naturrättslärare, populärfilosof)
eller praktisk ämbetsman och medborgare. Men hans
"poetiska raptus", som han själf sade, öfvermannade
honom en tid, 1719-25, då "Peder Paars" och de bästa
komedierna författades. Hela hans skriftställen hade
det dubbla syftet att moralisera, d. v. s. uppfostra,
och att polera språket, d. v. s. utveckla danskt
språk och litteratur, och detta fyllde han på det
sättet, att han i alla sina skrifter, mer eller
mindre direkt, i så rent danskt språk han förmådde,
tuktade och tadlade samtidens trångsynta och förbenade
lifsuppfattning. Holbergs hufvudarbeten äro "Danmarks
riges historie", judarnas historia, kyrkohistoria,
jämförande hjälte-och hjältinnehistorier, ett band
moraliska tankar och öfver 500 danska "Epistlar"
om alla brännande spörsmål, samt, framför allt hans
komisk-satiriska diktning: hjältedikten "Peder Paars"
med satir öfver «det danska samhället i sin helhet
och öfver 30 komedier (Jeppe paa bjærget, Erasmus
Montanus, Jakob von Thyboe o. s. v.), som fått
betydelse för hela den germanska världen. Holberg
vardt Danmarks förste store folkuppfostrare och i
sanning den danska litteraturens fader såsom Danmarks
förste store världslige skald, förste folklige
historieskrifvare och förste folklige moralfilosof.
Af Holbergs samtida stodo enstaka betydelsefulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
