Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska litteraturen och teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personer på det förgångnas grund. Till
pietismen, som fick stort inflytande under Kristian VI,
hörde den yngre Pontoppidan, som utom kyrkliga
skrifter utgaf en stor kyrkohistoria och en
vidlyftig skildring af Danmark, "Danske Atlas",
polyhistorn H. Gram, som grundlade den kritiska
historieskrifningen i Danmark och stiftade "Det
kgl. danske videnskabernes selskab". Hans lärjunge
J. Langebek stiftade "Selskabet for dansk historie
og sprog", i hvars tidskrift, "Danske magazin",
han skref ypperliga afhandlingar, och började
utgifva en mönstergill serie af källorna till
Danmarks medeltidshistoria. Teologen Höysgaard
skref en dansk språklära med goda ljudiakttagelser
(t. ex. af stöttonen) och förträfflig syntax. Andreas
Hojer grundlade en nationell dansk rättsvetenskap. -
Mera i släkt med Holberg var rektorn i Ribe Kr.
Falster, som skref tunga danska satirer och
en rad "sermones" på latin, där han i frisinnad
anda behandlade brännande frågor. Holbergs åsikt
om modersmålets förmåga att uttrycka äfven de
allvarligaste ting utvecklades vidare af den
tidigt bortryckte Kr. Ei1schow, som häfdade
filosofiens betydelse och uppträdde som ifrig
språkrensare, skapande flera nya ord. Språkrensningen
fortsattes med synnerlig framgång af
soranerna, d. v. s. den första läraruppsättningen vid den
återupprättade Sorö-akademien (särskildt Sneedorff,
Kraft och Schytte), hvilka inleda en ny period
i danska språkets historia. De undvika lånord,
bemöda sig, efter franskt föredöme, om ett kort
och fyndigt uttryckssätt, som kan fattas af hvarje
bildad, och skapa en retorisk prosastil, som bildar
grundvalen för följande skedes högre skaldespråk. I
samma riktning verkade den börjande dagspressen
och tidskriftslitteraturen, som först efterbildade
Addisons och Steeles "Spectator". På Holbergs
tid utgaf Jörgen Ries, något senare Sneedorff,
en läsvärd dansk "spectator", och från 1785 fingo
tidskrifterna en utomordentlig betydelse som den
allmänna meningens vägledare (Pram och Rahbek,
"Minerva" och "Den danske tilskuer"). Vid midten af
1790-talet uppstod bl. a. ett antal skandinavistiska
tidskrifter, och 1796 stiftades "Det skandinaviske
litteraturselskab" (af Höst, Pram, Nyerup och
Baggesen), till främjande af kulturgemenskapen med
Sverige. Rörelsen ledde likväl till ringa resultat. På
Holbergs tid lefver pietismens psalmist Hans Adolf
Brorson (från Sönderjylland, f. 1694, d. 1764), som
har skrifvit en mängd innerliga och blida psalmer,
af hvilka många tillhöra det bästa i dansk poesi. En
vagabond som Wiwallius, men mindre äfventyrslysten,
mera dämpad var Ambrosius Stub (f. 1705, d. 1758),
hvars få visor och vers utgåfvos först långt efter
hans död.
Under senare hälften af 1700-talet drog man -
ofta ensidigt - konsekvenserna af Holbergs och
hans mera utvecklade samtidas tankar, men direkt,
främmande påverkan kväfver all själfständig nationell
utveckling. I religiöst hänseende undanträngs
pietismen af tysk rationalism, som anser sig kunna
uppställa en "naturlig religion"; Kristus är "dygdens
milde lärare", den store moralisten; då folket
blir nog utveckladt att tillegna sig hans upphöjda
sedelära, böra dogmer och allt förnuftsvidrigt fjärmas
från religionen som öfverflödigt och skadligt.
Rationalismen segrade nästan öfver hela
linjen. En af dess egendomligaste gestalter är
hofpredikanten Kr. Bastholm, som med klar och
god stil författade religiös-moraliska arbeten
och en "Gejstlig talekunst", som stundom påminner
mera om en handbok för skådespelare än om en för
präster. Mera luthersk-konservativ var Själlands
biskop, N. E. Balle, ehuru både hans "Lærebog"
och den psalmbok, som aflöser Kingos, tillräckligt
visa hans rationalistiska utgångspunkt. Språket
på modet var franska; under Bernstorff uppehöll
sig en liten fransk koloni, mest lärare, alltjämt
i hufvudstaden. Man hyllade tämligen ensidigt den
franska klassicitetens poetik med dess lära om de tre
dramatiska enheterna och framhållande af det nyttiga
och smakfulla ("utile dulci"). Ända till Struensees
fall var regeringen egentligen i händerna på tyskar,
hvilka satte tysk prägel på den högre odlingen
(Schiller fick understöd från Danmark, och Klopstock
lefde i 20 år där). Detta främmande inflytande ledde
till stiftandet af "Selskabet for de skönne og nyttige
videnskaber" 1759, hvars uppgift var att förbättra
smaken samt genom pristäflingar och belöningar främja
den danska litteraturen. Sällskapet vardt likväl
mest en parodi på hvad det ville vara ("det
smagende selskab"), hade ringa inflytande och kan
på intet sätt jämföras med Svenska akademien. Efter
hand vunno Voltaires, encyklopedisternas och senare
äfven Rousseaus tankar insteg. Omkr. 1790 spelade
P. A. Heiberg en ledande roll i hufvudstadens
offentliga lif som kvick talare och visdiktare med en
lätt anstrykning af franska revolutionens idéer samt
som motståndare till allt tyskeri. Hans skådespel och
berättelser sakna estetiskt värde, men hans frisinnade
visor och småpjäser föranledde, efter utfärdandet
af nya inskränkningar i tryckfriheten, hans
landsförvisning. En hetlefrad jylländsk godsegarson,
Malte Bruun, fick samma straff för angrepp på stat
och religion. Klubblif och dryckesvisor florerade
under denna tid, men enväldet drog en trång gräns
för yttrandefriheten; visornas omkväde var det
vanliga borgerliga: "nu bort med alskens politik og
låd os passe vores drik"; intresset för de stora
världshändelserna var mycket ringa. Dryckesvisans
mästare och samtidigt ett godt exempel på
rationalismens jämnmått var K. L. Rahbek (1760-1830),
litteraturhistoriker,estetiker och författare på många
områden, men ihågkommen framför allt för det hem,
Bakkehuset utanför Köpenhamn, där under 1800-talets
första fjärdedel hans själfulla hustru Kamma Rahbek,
f. Heger, samlade en krets af den nya tidens
andliga stormän, hvilkas idéer Rahbek själf hade ringa
förstående för. På modet voro utom visan lärodikten
(norrmannen Tullin) och odet. Bland en mängd föga
betydande författare, som likväl erhöllo de högsta
loford af sin samtid, må nämnas Olufsen (komedien
"Gulddaasen"), Samsöe (tragedien "Dyveke"), Thaarup
(patriotiska småstadsidyller med vackra sånger)
och Nordal Bruun med den pseudoklassiska tragedien
"Zarine", som var anledningen till norrmannen Johan
Herman Wessels satirdrama "Kärlek utan strumpor",
den yppersta danska parodien, som slog ihjäl både
alexandrinen och efterbildningen af fransk tragedi
i Danmark. Wessel skref äfven utmärkta komiska
småberättelser, hvilka efterliknades af Jens Baggesen
(1764-1826), en fin och betydande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
