Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska litteraturen och teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
främst tänkare och religiös författare, men utvecklade
äfven ett betydande estetiskt författarskap ("Enten
- eller", "Stadier paa livets vej" m. fl.); han
skref med fantasistyrka i en lyriskt upprörd stil,
som gör honom till en af Danmarks egendomligaste
och mest lysande prosaförfattare. I sitt tänkande
var han den store ensamme, för hvilken, liksom för
Paludan-Müller, personlighetens förinnerligande och
själffördjupning var allt. Hans religionsfilosofiska
arbeten ha utöfvat ett stort inflytande. Genom Heiberg
vann den hegelska filosofien, som efter honom fann
talangfulla yngre målsmän, stort inflytande bland
allmänheten. I en serie arbeten sökte Kierkegaard
föra sina landsmän från den estetiska och den etiska
lifsåskådningen till den kristligt religiösa. Den
sistnämnda af dessa framställde han som en subjektiv
öfvertygelse, hvilande endast på medvetandet af den
enskildes ansvarighet, men ur stånd att ge objektiv
visshet, hvarför kristendomen och filosofiska system
äro alldeles inkommensurabla. Då ingen motsvarade
hans ideal af en kristen, greps han af vrede mot "den
officiella kristendomen" i statskyrkan och företog
mot slutet af sin lefnad en väldig stormlöpning mot
densamma, hvarigenom han i oberäknelig grad bidrog
att framkalla sedligt och religiöst allvar hos
den yngre generationen. Som snille är Kierkegaard
jämbördig med Öhlenschläger och Grundtvig. Från
omkr. 1840 börjar en utprägladt liberal och nationell
rörelse, som får sin höjdpunkt i utfärdandet af den
fria författningen (grundlagen af 5 juni 1849) och
betvingandet af det slesvig-holsteinska upproret,
en nationalliberal rörelse, hvars följder likväl
blefvo själföfverskattning och en kortsynt politik,
som led ett ödesdigert skeppsbrott 1864. Det
var den politiska diskussionens och tidningarnas
tid; det ensidiga estetiska intresset måste vika
för de stora samhällsspörsmålen. K. Ploug,
nationalliberalisrnens och "skandinavismens"
hufvudförfattare, blef 1841 redaktör af
"Fædrelandet", i nästan en människoålder
Danmarks ledande tidning; han var äfven en
utmärkt tillfällighetsskald. Som studentskald
och frihetssångare täflade Kr. Hostrup med Ploug;
Hostrups studentkomedier ha behållit sin plats på
nationalscenen. Besläktade lyriker äro H. V.
Kaalund och E. K. Richardt. Tidens störste
danske prosaist var M. A. Goldschmidt
(1819-87), som började med kvicka angrepp på enväldet
i sitt satiriska veckoblad "Korsaren" och sedan
genom tidskrifter, romaner och berättelser deltog
i och återgaf sin tidsålders lif fylligare än någon
annan. På det hela taget måste litteraturen 1850-70
betecknas som en epigonlitteratur i fråga om de fleste
yngre författare. Nämnas kunna lyriker som H. P.
Holst och Dante-öfversättaren Kr. K. F.
Molbech, romanförfattarna H. F. Ewald och Carit Etlar
(Brosböll), Thomas Lange och Vilhelm Bergsöe,
hvilkas fantasirika och väl berättade arbeten till
stor del blifvit folkläsning; i sistnämnda hänseende
har äfven den s. k. skollärarlitteraturen (i motsats
till akademikernas) haft en viss betydelse med
män som Kr. A. Thyregod, Anton Nielsen, Mads Hansen
m. fl. Inom olika vetenskaper finnas under hela tiden
betydande forskare; bland språkmännen de nordiske
filologerna N. M. Petersen och Sv. Grundtvig samt
sanskritisten N. L. Westergaard, hvilka jämte
yngre forskare som V.
Thomsen, K. Verner och L. Wimmer fortsatte
Rasks arbete. J. N. Madvig vann europeiskt
namn som klassisk filolog. N. Höyen och
hans lärjunge Jul. Lange äro Danmarks största
konsthistoriker. Framstående historiker voro
P. E. Müller, K. F. Wegener, F. E. A. Schiern
samt särskildt K. F. Allén och K.
Paludan-Müller. Bland naturvetenskapsmännen framstodo
zoologerna H. N. Kröyer, J. J. S. Steenstrup
och J. M. Kr. Schiödte, botanisten J. F. Schouw,
geologerna J. G. Forchhammer och J. F. Johnstrup
samt kemisten Jul. Thomsen. - Mynsters märkligaste
lärjunge H. L. Martensen sökte genom Hegels
filosofi upphäfva motsatsen mellan tro och vetande
med utgångspunkt i den kristna uppenbarelsen. Som
filosofer äro F. Kr. Sibbern och R. Nielsen att nämna.
3. Positivismens och den skaldiska realismens tid
(1870-1900). Danmarks andliga lif, särskildt dess
litteratur, stod före 1870 ej i egentlig beröring
med de strömningar i filosofi och litteratur,
hvilka i de ledande kulturländerna småningom aflöst
den döende romantiken, äfven om positivismens och
utvecklingslärans idéer tillfälligtvis spårades i
dansk vetenskap, bl. a. hos filosoferna Heegaard
och Bröchner. Vändpunkten var kriget 1864. Efter
detta och efter det fransk-tyska kriget, då de
sista förhoppningarna om hjälp utifrån slogos till
marken, måste Danmark samla alla sina krafter för
att resa sig. Ett stort ekonomiskt och folkligt
uppsving inleddes af män som K. F. J. Dalgas och
K. F. Tietgen, af den grundtvigska folkhögskolan och
andelsrörelsen, som allestädes gifva det ekonomiska
lifvet nya former, främja folkupplysningen och skärpa
sinnet för lifvets realiteter. Omkr. 1870 fingo
de europeiska idéerna i sin mest radikala form på
litteraturens och samhällslifvets område en snillrik
och vältalig talman i Georg Brandes (f. 1842),
hvars verksamhet till en början trots våldsamt
motstånd framkallade en ny, realistisk diktning,
som ställde sig i skarp opposition mot föregående
släktleds poesi och lifsåskådning. Eldig reformator,
började han sina föreläsningar om hufvudströmningarna
i det 19:e århundradets litteratur, hvari han dömde
sin samtids danska poesi och dessutom kräfde radikala
ändringar i den rådande lifsåskådningen: kristendom
var för honom en öfvervunnen ståndpunkt och borde
falla med så mycket annat föråldradt. Härigenom
växte det upp ett bittert motstånd mot honom,
hans väsentligen rensande och förnyande betydelse
bortskymdes, medan likväl en krets unga författare
hastigt fylkade sig kring honom. Under årens lopp
har han öfvat obestridligt inflytande på både
vänner och motståndare i alla Nordens länder och
har europeisk berömmelse som kritiker och orädd
frihetsförfattare. Kärnan i hans kritiska metod är
att fördjupa begripandet af diktverket, lära folk
läsa. Utom "Hovedströmninger" böra nämnas hans bok om
Shakspere och ett stort antal afhandlingar om nordiska
författare, bl. a. Holberg och Tegnér. Bland "det
moderne gennembruds mænd", den hänförda fylkingen
af Brandes’ anhängare från 1870-talet, står i
första ledet Danmarks störste lyriker i nutiden,
H. Drachmann (f. 1846), som också skrifvit
ypperliga sjömansberättelser. Genombrottets finaste
personlighet, en drömmande romantiker och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
