Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska litteraturen och teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blomsterälskare trots all radikalism i lifsåskådning och
diktning, var J. P. Jacobsen (1847-85). Hans
fina och originella språkkonst (noveller, romaner,
dikter) har gjort epok i danskt språk och litteratur
samt framkallat många efterbildningar. Sophus
Schandorph (d. 1901) var riktningens viktigaste
humorist; i en rad romaner och noveller har han med
grofkornig satir skildrat bönders och småstadsfolks
lif och tankegång. Karl Gjellerup debuterade som
eldig, himlastormande tillbed]are af Brandes, men
öfvergick till tragedier med Schiller som förebild
och romaner som "Minna". Ypperliga stilister äro
E. Brandes (skådespel och romaner) och E. Skram. -
Med 1880-talet bryter "problemlitteraturen" in i
de nordiska länderna och skapar, jämte åtskilligt
förträffligt, också mycket, som ej har med konst att
göra. Den entusiastiska sammanhållningen i de unges
läger sprängs: V. Kr. S. Topsöe har hela tiden
varit oafhängig, nu slå Drachmann och Gjellerup
in på nya banor. Under 1880-talets sista årtionde
finnas jäsning och utveckling på alla håll. En
"dekadanslitteratur" inledes af Herman Bang, som
trots all sjuklighet och sentimentalitet visat sig
som en fint observerande och innerlig konstnär,
särskildt i sanna och åskådliga skildringar af
förtryckta och tillbakadragna existenser. Endast
glatta formkonstnärer äro Peter Nansen, Gustav
Esmann och den betydligare Karl Larsen. Hos
andra finnes mer eller mindre medvetet uppror mot
den naturalistiska verklighetsskildringen, symbolism
och romantik lyfta åter sitt hufvud hos lyriker och
romanförfattare som Viggo Stuckenberg (d. 1905),
S. Claussen, S. Michaelis, J. Jörgensen,
som gick öfver till katolicismen under en vistelse i
Italien, Niels Möller, L. Holstein, V. Rördam
och Olaf Hansen. Nutidslitteraturens klassiske
prosaist är obetingadt den kärnsunde, oafhängige
Henrik Pontoppidan med samhällsskildrande
nutidsromaner som "Det forjættede land" och
"Lykke-Per"; nära honom står Laurids Bruun med
berättelser som "Kronen" och "Den evige" samt
de historiska romanerna "Alle synderes konge" och
"Absalon". En krass realism med utpräglad hembygdstyp
utmärker "den jylländska skolan", Johannes V. Jensen,
J. Aakjær och J. Skjoldborg. Duktig realistisk
konstnär med grundtvigsk lifsuppfattning är Jakob
Knudsen. Karl Ewald har utom romaner skrifvit
ypperliga barnsagor. Gustav Wied har stor komisk
kraft, men blir ofta rå. - Under hela tiden verkar
ett antal författare oafhängigt af naturalismen och
de nyare strömningarna, såsom R. Schmidt, E. von
der Recke, P. Mariager, L. Budde,
Z. Nie1sen, S. Bauditz och F. Rist,
P. E. Benzon, O. Benzon, E. Blaumüller,
A. Ipsen och K. G. Bröndsted, hvilken sistnämnde
är en energisk och talangfull bekämpare af den
litterära radikalismen. Äfven kvinnorna äro talrikt
representerade i den senaste litteraturperioden. Cornelia
Lewetzau (signaturen "J"),
Johanne Schjörring och Fanny Tuxen ha skrifvit älskvärda
familjeböcker; mer betydande äro Erna Juel-Hansens
problemromaner. De många fruntimmersromaner, som
skrifvas f. n., ha i allmänhet ej särdeles stort
värde; bäst torde Jenny
Blicher-Clausens arbeten vara trots
mycken sliskighet. - Af 1900-talets rika
öfversättningslitteratur må nämnas E. Lembckes af
Shakspere och Byron, Mölbechs af Dante, P. Hansens
af "Faust" och Gerstenbergs af Tolstoj. - Äfven
på vetenskapernas område ha positivismens tankar
satt tydliga spår. Betydande empirisk psykolog och
framstående universitetslärare är Harald Höffding;
filosofer äro vidare K. F. V. Kroman, C. E. T.
Wilckens, K. N. Starcke och A.
Lehmann. Stora rättslärda äro K. Goos, J.
Nellemann och H. Matzen; nationalekonomer H. W.
Scharling, V. Falbe-Hansen, H. Westergaard
och M. Rubin; framstående historiker A. D. Jörgensen,
E. Holm och Joh. Steenstrup samt radikala kritiker
och källforskare K. Erslev och J. A.
Fridericia, kulturhistoriker Troels Lund. Såsom
folklorist och mytolog har Axel Olrik gjort sig
ett ansedt namn; religionshistoriker af rang är
Edv. Lehmann. Forskare i lefvande språk äro
Jespersen och K. Nyrop. Bland teologerna må nämnas
D. G. Mönrad, P. K. Kierkegaard och Th. Skat
Rördam. Den pietistiska "inre missionen" har vunnit
stor utbredning, men ej skapat teologiska arbeten af
värde. Särskild betydelse ha de täta försöken att
popularisera vetenskapen, dels i stora handböcker
("Danmarks riges historie", "Folkenes historie",
"Verdenskulturen", Salmonsens konversationsleksikon,
"Dansk biografisk lexikon"), dels i goda tidskrifter
("Frem") med ett för en större allmänhet beräknadt,
upplysande innehåll.
Den periodiska litteraturen. Se Tidning och Tidskrift.
Källor: För hela litteraturen är N. M. Petersens,
"Bidrag til den danske litteraturs historie" (I-V,
2:a uppl. 1867-72) det vetenskapliga hufvudarbetet;
vidare P. Hansens, "Illustr. dansk litteraturhistorie"
(2:a uppl. 1895-1902), kortare öfversikter af
Winkel-Horn, S. Müller, Levin och Clausen, Rönning
och Karl Mortensen. Smärre delar behandlas af
K. Rosenberg, "Nordboernes aandsliv" (I-III, 1878-85;
ofullb.), G. Brandes i "Samlede skrifter" I-III,
J. Paludan, "Danmarks litteratur i middelalderen",
"Danmarks litteratur mellem reformationen og Holberg"
(båda 1896) och "Renaissancebevægelsen" (1887),
F. Rönning, "Rationalismens tidsålder" (1886 -89),
Kr. Arentzen, "Baggesen og Öhlenschläger" (1870-78),
V. Vedel, "Guldalderen" (1890); bland samtidens
yppersta litteraturhistoriker är Vilh. Andersen, hvars
förnämsta verk behandla Poul Möller och Öhlenschläger.
K. M.
Teater. Alltsedan 1500-talets början uppfördes
moraliska skolkomedier (stundom i kyrkorna), och
längre fram gåfvos icke sällan vid hofvets och de
förnämes fester dramatiska föreställningar, med
upptåg, sång och dans. Någon dansk teater kan likväl
icke sägas hafva funnits före 1722. Från 1633 kommo
ofta utländska, i synnerhet tyska, teatersällskap till
Köpenhamn, och från 1669 underhöll hofvet främmande
teatertrupper (franska skådespelare och italienska
operasångare). 1721 blef en sådan fransk trupp
afskedad; men genom kungligt tillstånd fick dess
"maskinmästare", Capion, rättighet att spela komedi,
och samtidigt öfvertalade Holberg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
